Jag minns de sträva klänningarna med kardborreknäppning, de intetsägande ansiktena och deras äckliga syntethår. Tiden gick så långsamt under de varma dagarna på golvet i min kompis flickrum, jag förstod inte vad vi förväntades göra med de stela kropparna, och om det inte var för att det absolut inte fanns något annat att göra hade jag lämnat både henne och hennes fula dockor direkt. 

Barbie var alltså ointressant redan när jag var ett litet apolitiskt barn. Som vuxen har jag även förstått att jag är emot exakt allt i det kvinnoideal leksaksföretaget Mattel skapat via Barbie. Den självständiga, ultra-ytliga girlbossen utan djup, kön eller känslor är verkligen ansiktet utåt för ulvkapitalismen förklädd i feministiska fårakläder. Dessutom tycker jag att färgen rosa är ganska ful och har aldrig någonsin njutit av en blockbusterfilm. Trots det köpte jag i helgen, helt på eget initiativ, en biobiljett för att i två timmar få se Margot Robbie och Ryan Gosling i rollerna som plastdockor. Och vad är det om inte en extremt lyckad pr-kampanj? 

100 miljoner dollar ska marknadsföringen av Greta Gerwigs film ha kostat, vilket är ungefär lika mycket som själva filmens budget. Jag är dålig på ekonomi (till skillnad från Barbie), men min magkänsla säger att det är ovanligt mycket. Alla sponspaket som skickats ut till influencers, kläd-, sko- och sminkkollektionerna, X-boxkonsolen, Airbnb-huset i Malibu, den nya Barbie-stationen i Londons tunnelbana och det faktum att ens skärm börjar blinka i rosa när man googlar Margot Robbie, Greta Gerwig eller Ryan Gosling vittnar om att reklamsatsningarna varit mer omfattande än de brukar vara, även för den här typen av storbudgetfilmer. 

Det här är kul och meta med tanke på att filmen i sig är en reklamfilm och att reklamen för filmen därför kan tolkas som reklam för en reklamfilm, eller som att Mattel helt enkelt lagt drygt 200 miljoner dollar på att göra Barbie trendig igen. Och de har verkligen lyckats. Till och med vänsterskribenten Elina Pahnke jobbar gratis för storföretaget genom att klä sig i rosa klänningar, och när jag och min vän lämnade den packade biosalongen var hela Medborgarplatsen fullt av folk i den fula färgen. 

För det är verkligen inte bara Greta Gerwig som blivit köpt av Mattel. Tvärtom verkar hela världen anslutit sig till psykosen och bestämt sig för att gå upp i det glättiga och puckade Barbie-tillståndet. Även (den mycket begränsade) kritiken mot filmen är färgad av samma infantila ytlighet. 

Lina Stenberg klagar i Aftonbladet på att filmen fokuserar för mycket på killar och därför inte lever upp till hennes barnsliga drömmar: ”Kanske är den största besvikelsen för både mig och mitt barn-jag att filmen inte handlar om Barbie, utan om Ken”. Den vuxna Barbie-samlaren Frank Bunkholdt är också besviken, enligt honom begränsar filmen tittarens fantasi: ”Jag är inte intresserad av människan Barbie, jag är intresserad av dockan Barbie”, säger han till Sveriges Radio. 

Att ingen vill prata om det uppenbart problematiska i att hela världen agerar gratisannonsörer åt ett storföretag som säljer plast är ett ytterligare exempel på mänsklighetens degradering till hjärndöd och nostalgisk blobb. I linje med filmens logik tycks vårt drömtillstånd vara en ljus och skinande ren värld där döden inte existerar. Det verkar inte spela någon roll om allt är förljuget så länge vi kan trippa runt på tå och se vackra och lyckliga ut. 

Kanske är det just därför den lilla fågelungen jag ser på vägen till jobbet väcker ett litet hopp i mig. Med huvudet krossat mot marken och benen som två konstiga sicksackstreck blir den en påminnelse om allt det som är verkligt. Vi kan drömma om Barbie-liv utan djup, kön eller känslor. Men fågelungarna kommer fortsätta falla från takåsarna.