Det säger skådespelaren och dramatikern Lo Kauppi.

I vår är det två år sedan hon började spela monologen ”Kränkta vita män”, som bygger på Kawa Zolfagarys Facebooksida och bok med samma titel. Pjäsen som Lo skrivit i ämnet bygger helt på citat från nätforum, bloggar och kommentarsfält, där män mer eller mindre oförblommerat hatar, nedvärderar och spekulerar i kvinnors och invandrares beteenden och påstådda privilegier. Det handlar om allt ifrån påståenden om mäns kontra kvinnors IQ, till hur män faktiskt är den missgynnade gruppen i samhället och varför så många kvinnor inte låter sig raggas upp enkelt på krogen.

Tycker du att du har fått större förståelse för den vita kränkta mannen nu när du spelat honom så länge?

– Ja, absolut. Man får en känsla för hur det är att vara den här mannen på flera sätt. Min pjäs slutar visserligen med att han blir så frustrerad att det enda som hjälper är att hans ”mamma” kommer in på scenen och ammar honom. Och så känns det ibland, som att samhället liksom ammar och skyddar de här männen, vars argumentation ofta är på en femårings nivå.

– Det blir så parodiskt när en man skriver om att han är 30 år och oskuld och sedan helt och hållet skyller det på kvinnorna i samhället. Inte ett ord om att han själv skulle ha någon del i det. Ingen kvinna hade gjort så – vi lär oss att skylla allting på oss själva.

– Men sedan händer det att någon av de så kallade ”jämställdisterna” sätter fingret på något som faktiskt stämmer. Vi lever i ett hårt samhälle, också för män, och där kan män som inte lever upp till sin förväntade mansroll också bli utstötta. Jag tror att många blir så rädda att visa några av de sidor som är förknippade med femininitet att de istället föraktar allt som har med det att göra. De kanske inte har helt fel i sina argument, men de sparkar åt fel håll.

Strax innan pjäsen började spelas hade någon hängt ut en lista på Sveriges 100 farligaste kvinnor på nätforumet Flashback. Där fanns alla möjliga listade, från Åsa Linderborg till Beatrice Ask. Men inte du. Och du har också sagt att du inte utsatts för mycket näthat. Är det fortfarande så?

– Ja. Det har skrivits lite på Flashback, information om mig som inte stämmer och att de skulle knulla mig eller vad det var. Men jag har inte utsatts för det där extrema hatet som många andra offentlga kvinnor får, och ändå har jag pratat om klass, kön, ursprung och orättvisor i alla mina projekt, så de borde kalla mig en ”politiskt korrekt feministfitta”. Jag brukar skämtsamt säga att jag inte har varit tillräckligt tydlig, eller så gjorde de dålig research, eftersom jag inte är med på listan.  

Som ung hade Lo Kauppi en destruktiv livsstil med anorexi, missbruk och kriminalitet som följd. Lo, eller Lena som hon då hette, fick anpassad skolgång för att ta sig igenom grundskolan och vågade absolut inte tala inför grupp. Idag håller hon långa teatermonologer för hundratals personer. Ibland har det handlat om henne själv, oftast om klass och nästan alltid på något plan om politik.

Du har ju skrivit om din resa som en klassresa, att du är klassresenär. Är det bra eller dåligt, tycker du?

– Jag hörde Krister Henriksson säga någon gång att man får tänka på att klassresan aldrig är en tur- och returbiljett. Det ligger mycket i det, och jag känner nog ofta en slags bismak, ett dåligt samvete. Inte bara det att jag bor i en lägenhet på Söder och oftast har pengar, utan att jag har tillgång till samhället på ett annat sätt än tidigare.

– Jag har tänkt på hur det var för mina föräldrar. En gång blev min pappa inkallad till skolans rektor för att min bror hade snott suddgummin eller något sådant. Det var enda gången han gick dit och det var hemskt eftersom rektorn var en sådan auktoritet i hans värld.

– För mig kommer det att bli helt annorlunda nu när mitt barn börjar skolan. Jag kommer att kunna träffa rektorn som en kompis. Det tycker jag är en av de sköna sakerna med att göra en klassresa. Man är plötsligt självklart inkluderad och får ta plats. Samtidigt har ju det här med klass kommit att handla så mycket om ursprung.

– Pratar man om kriminalitet så är det ju tydligt att klass har en enorm betydelse. Men istället vill många, även svenskar i arbetarklassen, få det att handla om varifrån brottslingarna kommer från början. Det tycker jag är vidrigt.

Pjäsen som hon debuterade med, Bergsprängardottern som exploderade, var självbiografisk och handlade just om hennes uppväxt. Hon har också skildrat den svenska kriminalvården i uppföljaren Bergsprängardöttrar och världens orättvisor i Undercover.

Lo Kauppi nämner ofta att hon är tacksam mot det svenska välfärdssamhälle som en gång i tiden fångade upp henne, gav henne vård, terapi och Komvuxutbildning som ersättning för de förlorade skolåren. Idag är hon rädd att många med samma problem inte får den hjälp de behöver i tid.

– Jag vet inte varför det har blivit så, med tanke på vad kriminalitet kostar samhället. Folk är ju inte dummare nu än 1989, när jag blev tvångsomhändertagen. Men kanske är det så att alla samhällsproblem idag gör folk trötta. Att de tänker om kriminella och heroinister att ”de får fan skylla sig själva”.

Idag är frågan mest bortglömd, tycker Lo Kauppi.

– Jag får hjärtklappning för jag blir så arg när jag tänker på hur det ser ut i den svenska kriminalvården, där så mycket bara går ut på att låsa in, och där de som ber om vård och behandling inte får det, säger hon, och berättar hur hon samtalat med en vakt på Hinseberg som sa att man ”inte får glömma att de sitter här av en anledning”.

 – Men varför han inte får lov att glömma det förstår jag faktiskt inte. Offren kan jag förstå att de inte glömmer. Men i kriminalvården ska man väl försöka vårda människor så att de att inte gör ännu värre saker när de kommer ut?

Lo Kauppi menar att det finns mycket att invända också mot 70-talets kriminalvårdsdebatt och vill inte framstå som naiv. Men tanken att brottslingar helt enkelt bara har sig själva att skylla leder ingenstans.

– Många vill ofta inget hellre än att bli av med sitt missbruk och bygga upp sin relation med barn och familj. Det mest frustrerande är att vi idag har mycket bättre kunskaper och därmed bättre möjligheter att vårda, men då finns det inga resurser. De läggs på högsäkerhetsfängelser. Men jag tror nästan aldrig att det funkar att sätta hårt mot hårt.

Du har ju använt dig själv och dina erfarenheter mycket i din konst. Och nu har det också gjorts en film om dig. Du blir alltså biografiskt porträtterad. Hur känns det att använda sina egna erfarenheter så mycket som material?

– När det gällde Bergsprängardottern, så var det – när jag hade fått tillgång till mina uttrycksmedel – som en historia som jag måste berätta. Det var som om det var därför jag hade tagit mig ur mitt beteende och kämpat. Att ”en gång ska jag berätta om det här”.

– När det gällde filmen hade jag ju inte samma kontroll över materialet, även om jag litar på Ewa och Jenny som gjorde den. Jag var lite rädd att det inte skulle bli något material, men det var ju inte problemet. Sedan inser jag när jag tittar på filmen att det är så sorgligt att det tog mig 20 år att ta mig den plats som jag har rätt till, som alla borde ha rätt till.

Om du faktiskt var politiker och inte politisk konstnär, vad skulle du göra då?

– Åh, det är mycket. Jag skulle se till att man kunde söka asyl från ambassaden i sitt hemland, så att flyktingar slapp göra farliga resor. Jag skulle motverka en debatt som handlar om hur många flyktingar som Sverige kan ta emot, för det är alldeles för tomt i det här landet och vi har skrivit under en flyktingkonvention som vi ska följa.

– Arvsskatten skulle jag återinföra på en gång. Och jag skulle se över vapenexporten och se vad vi egentligen tjänar på det. För om vi exporterar en massa bomber får vi kanske också räkna med att ta emot människor som flyr ifrån dem.

– Men egentligen är jag glad att jag inte är politiker. Så många kan göra det där mycket bättre än jag.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.