Dokumentären Den fastspända flickan sändes i P1 i januari 2013 och berättelsen om den unga kvinnan Nora som behandlas otroligt illa, utnyttjas och utsätts för övergrepp väckte väldigt starka känslor. Dokumentären vann pris både i och utanför Sverige, bland annat det väldigt prestigefyllda IRE award, Stora radiopriset och Guldspaden.  Nora, som själv berättade om det hon utsatts för, vann också Roks pris för årets kvinnogärning. Det har varit väldigt roligt, tycker Daniel Velasco, som gjorde dokumentären.
– Det tycker Nora också, hon har blivit jätteglad för alla framgångar. Som hon beskriver det får hon en styrka i det där, att det är en del av vägen tillbaka.
Nu ska Den fastspända flickan bli teater med hjälp av Teater Fryshuset, som turnerar med föreställningar som tar upp sociala frågor, utanförskap och utsatta grupper. Här fungerar teatern ofta som ett diskussionsunderlag.
– Det är bra att man kan nå en annan publik, vilket man gör om man åker runt till skolor. Det kommer den här pjäsen förhoppningsvis att göra. Och sedan kan formen de gör det på, med efterföljande diskussioner, fånga upp på ett annat sätt än man gör med radiodokumentär som liksom lämnar lyssnaren med de känslor som det väcker.

”Jag är hennes verklighet”
När Dagens ETC träffar Velasco är det också första gången som han och skådespelaren Rakel Wärmländer, som ska stå ensam på scen och spela Nora, träffas. Hon är tidigare känd bland annat för sin roll i långfilmen Små citroner gula och har precis börjat arbetet med pjäsen, trots att repetitionerna inte drar igång förrän om några veckor.
– Ett förberedande arbete pågår dock, jag läser manuset, lyssnar på dokumentärerna, kollar på nätet och börjar läsa på om hela problematiken. Fast jag tror att jag måste börja som vanligt på något sätt. Att försöka att inte stirra mig blind på att det här är på riktigt. För mig är det ju ändå teater.
Balansgången mellan teater och verklighet är komplicerad och Wärmländer tror att repetitionsarbetet till en viss utsträckning kommer att vara helt olikt arbetet med de flesta pjäser.
– Materialet är ju dokumentärt och Nora kommer delvis att vara närvarande under processen, så vi kommer att behöva förhålla oss till varandra – jag till hennes verklighet och hon till min fiktion.
När Wärmländer fick frågan om hon ville spela Nora sade hon ja direkt, men inte utan att tänka efter, berättar hon.
– Säger man ja till det här så är det inte samma sak som att säga ja till att spela Trettondagsafton. Men det var nog egentligen ingen tvekan om att jag ville göra det, det var ett självklart ja från min sida.
Hon säger att hon tror att alla inblandade i pjäsen har ett visst ansvar, även Nora.
– Vi får alla bevaka våra intressen i det här, vi måste tillsammans göra det här och får mötas i mitten på något sätt. Det absolut viktigaste är ju att det inte blir ett övergrepp till.
Både Wärmländer och Velasco understryker att det, trots att pjäsen ligger ganska nära dokumentären, är viktigt att vara medveten om att det här är en tolkning av en person.
– Jag varken kan eller vill spela Nora – jag kan berätta och delvis gestalta och spela hennes öde, men vi har pratat mycket om att försöka lyfta blicken lite och prata om en ung kvinnas öde. Det handlar inte om att vi ska namnge förövare och hänga ut dom, utan man frågar hur det kunde bli så här, gå så här långt. Det hade kunnat stoppas långt tidigare, menar Rakel Wärmländer.

”Nora” med i processen
Manuset är inte helt klart är, berättar Daniel Velasco, men hittills är han nöjd.
– Vi ska jobba med manuset nu i veckan. Då kommer Nora också att vara med, hon vill gärna vara med i den här processen så mycket hon kan. Sedan är det väldigt ovant för mig – när man gör dokumentär får man väga varje ord, man vet att den som man eventuellt granskar kommer att anmäla mig, man kan inte ha något fel, allting måste vara korrekt. Här får man släppa kontrollen och lämna det i händerna på andra.
För Nora själv betyder arbetet med teatern mycket, säger Velasco
– Just det här är ju någonting som hon gillar att lägga sin energi på, hon tycker att det här är jättebra och har själv varit med och hållit ett par föreläsningar. Hon beskriver det själv så att det är viktigt även för henne, att det bidrar till att hon mår bättre, så jag hoppas att det är så. Jag tycker att det är svårt att säga hur jag själv mår, så jag aktar mig för att säga hur hon mår.
– Det är en oro också, man vet ju inte hur saker påverkar folk, så jag var jättenervös inför publiceringen av dokumentären, då hade vi daglig kontakt. Men nu är jag lite mer trygg med det, eftersom vi redan har gjort den resan en gång.