Bakåtsträvande teater som ger nya perspektiv

Hon har skrivit manus till föreställningen Dansa på träben som har urpremiär i kväll på Amandas teater.

Teaterensemblen Det är vi som bestämmer utgår från sina egna liv och placerar dem i den klassiska dramatiska berättelsen. Trötta på att det är få historier som faktiskt får berättas rakt upp och ner ville de visa på ett lite omodernt alternativ. En klassisk berättelse, som ett foto av en familjevardag, med dess kärlek och svårigheter. En vardag där också alkoholen finns med som en aktör. 

– Alkohol är en anledning till varför saker fungerar mindre bra i en familjekonstellation. Men det kan ju finnas olika anledningar. Så den handlar dels om alkohol, men också om vad som händer när de där sakerna som bara ska fungera brister, säger William Rosén, regissör. 

Övriga två medverkande är Björn Engdahl och Tove Samuelson, som skådespelar tillsammans med Amanda Asp-Hult.

Temat är ständigt aktuellt och kanske värt lite extra uppmärksamhet så här innan jul, stordrickarhelgen, som Amanda kallar den. En helg där mer än hundratusen barn i stället för att vänta på tomten, väntar på när helvetet ska bryta loss. 

”Missbruk är så skambelagt”

Det här är gruppens första egna uppsättning tillsammans och genom scenkonsten vill de på olika sätt motarbeta förtryck. Denna gång vill de väcka diskussion om tabut att prata om missbruk. En miljon människor lever som anhöriga till missbrukare i Sverige. Att växa upp i en familj med missbruk är en svår situation för barn och unga och innebär större risk för problem senare i livet.

– Det vore ju skitbra om någon såg föreställningen och vågar prata om det sen, någon som kanske varit tyst väldigt länge. Då blir jag nöjd i alla fall, säger Amanda. 

Varför är det tabu att prata om missbruk?

– Det är så skambelagt, som med många psykiska sjukdomar. Det har inte varit okej att prata om det, och alkoholism är en av de sakerna. Det är en del av sjukdomen, och att vara medberoende, att förneka och beskydda, säger Amanda Asp-Hult.

En del av problemet är också att det samtidigt är något de flesta gör. Dricker alkohol, alltså. På ett okej sätt. 

”Många ifrågasätter det inte”

Under processen med pjäsen har Björn Engdahl kommit på minnen hemifrån barndomsvänner, vars föräldrar han nu tänker var alkoholister. 

– Men jag har aldrig tänkt på det förut, för att man inte tänker på det som ett problem. Alkoholen och människors drickande är så integrerade så vi ifrågasätter det inte. Eller många gör inte det, säger han.

Gruppen vill inte gå med på att de är politiska men motivet är klart – vi måste prata om vårt förhållande till alkohol och varför det är så normaliserat att dricka. Och när är gränsen nådd?