”Bär Pusjkin skulden för att kukhuvudet Putin föddes?”

– Bär Pusjkin skulden för att kukhuvudet Putin föddes? 

Sommaren 2022 var första gången jag och fotografen Eddy van Wessel mötte den ryskfödda 84-åriga Katerina Ivakina. I Charkivs största och mest krigsdrabbade bostadsområde, Saltivka, som med sina likriktade och föråldrade betongklossar är sinnebilden av Sovjetisk stadsplaneringskonst och som besköts av tungt ryskt artilleri.

Hon bodde då fortfarande i sin 40 kvadratmeter stora lägenhet i ett niovåningshus tatuerat med gapande granathål, svedd fasad, spretande bärande balkar och raserade gavlar. 26 raketer och granater hade träffat huset, sex av dem genomträngande från vägg till vägg. Den kraterförsedda gräsmattan utanför, där gula, röda och violetta blommor stack fram och skimrade i seneftermiddagsljuset, var täckt av missilrester, splittrade träd, glaskross, spräckta byråer, klädrester, köksföremål…

Alla andra boende på Nationernas vänskapsgata 42 hade flytt. I ensamheten var hon, som kallar sig för ”Saltivkas Marilyn Monroe”, mån om att bibehålla sin skönhet och bad volontärerna hellre om schampo och balsam än om konserver och makaroner. Inte fick kriget förändra hennes natur, det finns alltid plats för skönhet. Skulle hon dö skulle hon i alla fall bli ett vackert lik.

Men att försöka få världen att flamma i nya färger och låta det mänskliga besegra det omänskliga  med bara hårvårdsprodukter räcker inte för att överleva ett krig. Katerinas andra räddning hade varit hennes ”välsignade väggar” som var tapetserade med 800 ikoner i olika färger och former och material. Och så litteraturen. Turgenjev, Platonov, Bulgakov och Achmatova, Tolstoj, Dostojevskij, Lermontov, Gogol, Bunin, Pusjkin…

Hon pekade på de överlastade bokhyllorna och sa att när det sköts som mest tittade hon på sina ”vänner” och kände lättnad. Tröst. Hon hade läst dem alla, många gånger om. Böckerna krävde inget av henne; bara hennes nyfikenhet. Det var som om hon hade träffat alla karaktärer som ryms inom bokpärmarna. Att allt hon hade fått bevittna är möjligt. Kärlek och död, äktenskapets våndor och ensamhet, fattigdom och rikedom, krig och fred – alltid fann hon någon rad som skänkte tröst eller blottade en springa till människans djupaste väsen.

För varje staty som upprestes över en rysk poet innebar det en ukrainsk poet mindre i det offentliga rummet

Varje gång vi har träffat Katerina Ivakina sedan den där kvava, vindstilla sommardagen för två år sedan glöder hennes ögon när hon kommit in på det växande föraktet mot sedan länge döda ryska författare och poeter. Hon förstår ”avrussifieringen”, som påbörjades med den ukrainska självständigheten 1991 och intensifierades efter invasionen 2022, och stöder idén eftersom den inte bara är en politisk utan även en existentiell handling för ukrainare. Att byster över Pusjkin, Tolstoj och andra kända ryska kulturella figurer har placerats på centrala platser i ukrainska städer var för att befästa makt, ty för varje staty som upprestes över en rysk poet innebar det en ukrainsk poet mindre i det offentliga rummet. Katerina lyssnade mycket noga på Putin som i sina tal inför kriget ofta använde begreppet ”stor rysk kultur”, som antyder att andra kulturer i det forna riket är av mindre värde. 

Nu sitter hon med sina ådriga händer vilande på ett bord täckt av en fläckig blommönstrad plastduk, som flykting i sin egen stad i en fuktig, möglig lägenhet i en annan stadsdel, och undrar om allt ryskt måste avlägsnas, nedmonteras, döpas om, förnekas, gömmas undan. För inte kan världslitteraturens stora ryska klassiker bli mindre djupsinniga över en natt? Litteratur med stor verkshöjd förblir väl stor oavsett ursprung och tidens stämningar?

Nu har alla muraler av Pusjkin målats över i Charkiv, på fasaden till det som hette Kharkiv Pushkin Academic Drama Theater har hans namn tagits bort, bysten av honom på Poeternas torg har avlägsnats, den stora Pusjkinskagatan och Pusjkinmetron döpts om och större basreliefer av poeten och avkaraktärer ur hans dikter nedmonterats och 19 dikter, som var placerade på andra reliefer i form av medaljonger på plattformens väggar, tagits bort i tunnelbanestationen.

– Ska vi anklaga en död skald för missilerna som regnar över Ukraina idag? fräser Katerina åt vår vän Oleg som översätter och håller fast hans blick som om det är honom personligen hon avkräver  svar.

– Men Katerina, Pusjkin var ryss, svarar Oleg.

– Och…? 

– Vi slåss mot ryssar nu, därför vill vi inte ha Pusjkin.

– Du vet att jag, som född i Belgorod, också är ryss.

– Jo, men du slaktar inte oskyldiga människor.

– Det gjorde inte Pusjkin heller.

– Men Katerina, Ryssland brukade ju länge sin kultur och sina författare i sitt koloniseringsprojekt. Det är fullt krig nu.

– Men det är vansinne. Hur ska döda författare kunna freda sig mot en despot som skramlar med deras namn i sin krigsretorik? Måste all rysk kultur slängas ut på slagfältet?

Mer än ett krig om landområden, naturresurser och geopolitiska mål är detta ett kulturkrig

För varje lång resa jag gör i krigets Ukraina, det här är den sjätte i ordningen, och ju fler människor – soldater, ungdomar, far- och morföräldrar – jag möter, slås jag alltmer mer av insikten att mer än ett krig om landområden, naturresurser och geopolitiska mål är detta ett kulturkrig: Putins mål har varit att göra Ukraina till en lydstat som ska underordna sig Kreml inte bara geografiskt utan även språkligt och kulturellt.

Om språket, den ukrainska litteraturen, poesin, filosofin, historien, folkloren och idéerna inte lever vidare, fortsätter undersökas och grävas fram och utvecklas, töms landet på sitt värde och människorna på sin existens. Som ukrainare.

Kulturen har hamnat mitt emellan de stridande och inte bara ”slängts ut” på – utan även blivit ett slagfält i sig. 

Otaliga är de ukrainare, även etniska ryssar som bor i Ukraina, som både bildligt och bokstavligt menar att vägen till massgravarna av civila går över den ryska kulturen och kulturpersonligheterna. Gator, torg och parker döps om. Det råder inte bara en bred bojkott av rysk kultur. Det är också förbjudet att importera och distribuera böcker på ryska, med vissa undantag, att visa ryska filmer och spela rysk musik i det offentliga rummet, till och med i taxibilar. Böcker på ryska slängs eller lämnas in för att återvinnas och få nytt liv med ukrainska texter.

Som kurd förstår jag den känslomässiga illviljan mot angriparen och kolonisatören mycket väl

Journalisten, pr-konsulten, politiske kommunikationsrådgivaren och dirigenten Taras Semenjuk, som jag reste med i över 4000 kilometer två månader efter att de ryska stridsvagnarna rullat över gränsen, hade haft för vana att alltid starta dagen med att lyssna på någon av Rachmaninovs fyra stora pianokonserter. Men inte längre. Under lyssningen trängde det sig nu på: blodet som flöt i Donbass och i Mariupol och på Buchas gator, de sönderbombade städerna och sönderslagna liven.

När jag inte har varit i Ukraina har jag pratat i telefon med Taras minst några gånger i månaden. Han lyssnade nu mest på Mozart, Chopin och Mendelssohn. Visst kunde han njuta av musiken men att inte lyssna på sin favoritkompositör var som att självmant sticka en kniv i sitt eget hjärta. Ibland, när han var ensam, scrollade han fram till Rachmaninov på sin spellista och tryckte efter viss tvekan på ”play”. Efter bara någon minuts eufori var det som om ljudet av missiler beblandade sig med pianotonerna.

***

Som kurd förstår jag den känslomässiga illviljan mot angriparen och kolonisatören mycket väl. Ingenting där jag föddes mellan Eufrat och Tigris påminde mig om mig. Den ryska kolonial- och assimileringspolitiken i Ukraina med gator, torg, teatrar, skolor statyer, monument och byggnader döpta efter kända ryssar har varit densamma som Turkiets gentemot kurderna: Offentliga rum överlastade med krigsförhärligande och överdimensionerade nationalistiska symboler på nationens storhet och ärofyllda förflutna. Den egna etniciteten, identiteten, historieskrivningen, reducerad till blott fiktion eller till något av sekundärt intresse. Att varje bypoet som uttryckte – i kurdernas fall ännu uttrycker – minsta tanke om frihet på sitt språk fängslades, torterades, avrättades eller valde självmord framför en utdragen förnedring. 

Och ibland, som när Turkiet tillsammans med islamister invaderade frizonen Afrin i Syriska Kurdistan 2018 och nu med samma krigsuppställning återigen attackerar kurdiska städer och byar i området, är det som att få ett hammarslag i huvudet när någon tilltalar mig på turkiska.  

När ditt land skövlas och våldtas är vägen nära till att avsky allt som förknippas med angriparen, förtryckaren. Hade jag bott kvar i Turkiska Kurdistan skulle jag kanske kroniskt förakta inte bara systemet utan även turkiska författare, musiker och turkar i allmänhet. 

”Du kan inte hata alla ryssar”, har jag hört mig själv invända när ukrainare uttryckt sitt förakt mot ”alla” ryssar. ”Den som är tyst, som inte protesterar är medskyldig”, har svaret ofta blivit. 

Ett svar som är svårt att argumentera mot, inte minst när man hukar bakom någon husrest i en ukrainsk by eller stad som ryssarna förvandlat till ett farväl till civilisationen.

Paradoxen är att Putin ”Ukrainiserat” Ukraina mer än vad vi själva gjort sedan vi blev självständiga 1991

För varje resa jag och Eddy gör längs den ukrainska östfronten påminner vi varandra om att just som vi trodde att det inte kan bli värre – blir det just värre. Längs Pokrovskfronten får människan den kompletta samlingen av krigssymfonin av raketer, missiler, tusenkilos glidbomber och av drönareld. När man är med ukrainska soldater 500 eller 700 meter från de ryska styrkorna för att få en så nära bild av kriget som möjligt är det bara tillfälligheter eller turen som gör att man inte begravs levande i hålet som grävts ut i skyttegraven och täckts med enkla stockar och kamouflagenät. Krevaderna kommer tätt, som rasande slag, fontäner med jord och järn sprutar.

Trädlinjerna, som omger de bombkraterrika fälten vilka skiljer de stridande åt och är översållade med döda soldater, är svedda eller stympade. Det går knappt att evakuera de sårade på grund av alla ögon i skyn. Artillerikriget har kommit att bli även ett drönarkrig. Surret och hummandet i luften får en att knappt våga andas där man ligger hoptryckt tillsammans med ukrainska soldater och förskräcker mer än fruktan över att ryssarna ska skicka ännu ett lass kanonfoder mot positionen där du befinner dig. 

Ryssarna är upp till sju gånger fler vid många avsnitt längs fronten. Deras ”köttkvarnstaktik” betalar sig på slagfältet; sedan de intog Avdiivka i februari i år har de erövrat sex gånger mer ukrainsk mark än under hela förra året. Till ett högt pris, upp till 2000 förluster om dagen.  

Många av soldaterna har krigat i nästan tre år med endast några veckors vila De är leriga, väderbitna ansikten och spruckna händer. Matta, tomma, uppspärrade, blodsprängda ögon och vidöppna munnar. Hos de soldater som jag och Eddy träffat om och om igen sedan krigsutbrottet och som ännu lever har fårorna djupnat så pass i ansikten att de knappt förmår dölja modlösheten i sina tillkämpade leenden. 

Det är mörka förvinterhimlar och sönderfluten jord, gyttja, isande vindar och grå död. 

Orkar man tänka på kultur när allt är upplöst, allt är söndertrasat?

”Skådespelaren ”Sasja” heter något annat och har varit frontsoldat i snart tre år. En man som närmar sig 50 och som jag och Eddy först träffade vid en front där ukrainarna var omgivna från tre håll av fienden krigssommaren 2022.

”Sasja” som i början av kriget ofta sa ”Until the end. All will be ours again” inser nu att Ukraina inte kommer att kunna ta tillbaka Donbass och Krimhalvön. Medelåldern i hans kompani är nu cirka 45 år. Allt fler stridsdugliga ukrainare vägrar att anmäla sig till skyttegravarna. 

– Även om vi förlorar hela Donbass till Kreml före eller under eventuella förhandlingar med Kreml är jag mer upptagen av att den ukrainska identiteten ska stärkas, säger ”Sasja”. Paradoxen är att Putin ”Ukrainiserat” Ukraina mer än vad vi själva gjort sedan vi blev självständiga 1991. När var ukrainaren så intresserad av sitt eget kulturarv och sin historia?

”Sasja” påminner om att när den ryska armén ockuperade Kherson tapetserade man det offentliga rummet med Pusjkin. Stora skyltar med bilder av poeten förkunnade att Ryssland var ”här för alltid”. För att demonstrera rysk överhöghet i erövrade samhällen beväpnar man kulturen och raderar den ukrainska identiteten med ryska kulturikoner.

Krigets första år reciterade utrikesministern Lavrov Pusjkins ”Till Rysslands förtalare”

– Det är en bekväm eller intellektuellt oärlig hållning att fundera över om det är berättigat att omtala poesi och skönlitteratur i samma anda som invasion, masstortyr, utplåning av städer, byar och av liv. 

Jag invänder att under firandet av hundraårsminnet av Pusjkins födelse 1899 tog tsarerna över berättelsen om Pusjkin, upphöjde honom till kejserlig poet och strök alla hans upproriska sidor mot makten och lovsånger till friheten ur den officiella biografin. Den statligt sponsrade kulturprodukten Pusjkin var född. Under Sovjetunionen återuppfanns Pusjkin som en sovjetisk symbol och hans kamp mot tsarismen lyftes nu fram i ljuset. 

”Sasja” skrattar länge innan han svarar.

– Jag personligen håller Pusjkin högre än vår egen Sjevtjenko, men kultur är politik. Krigets första år reciterade utrikesministern Lavrov Pusjkins ”Till Rysslands förtalare”. I dikten rasar Pusjkin mot västvärldens stöd till de slaver som gjorde uppror mot Ryssland på 1830-talet.

För ”Sasja” och många ukrainare är problemet med Pusjkin huvudsakligen inte poesin i sig men poetens allestädesnärvaro i landets gatubilder. En ultimat symbol för rysk kultur och därmed ryskt inflytande. Genom att utsätta omgivningen för konstant ”Pusjkinmania” och bygga monument över andra ryska författare och poeter eftersträvade tsarerna och därefter ryska ledare från Stalin till våra dagars Putin att ge både sitt rike och sig själva ett mänskligt ansikte.

***

Poeten, författaren, dramatikern och punkrockstjärnan Serhij Zjadan har gjort det till en vana att lägga ut selfies framför Pusjkinmonument på Instagram. ”Jag ser ingen anledning till att vi har fler monument över Pusjkin än det finns monument över Lord Byron.”

När vi porträtterade Zjadan förra året beklagade han sig över att intellektuella i Europa vill separera politik från kultur, vilket är omöjligt i hans del av världen: Nej, européerna saknar inte empati, men har väsensskilda emotionella erfarenheter från ukrainarna. Det var inte avrussifieringen som orsakade kriget, tvärtom blev den krigets naturliga konsekvens. Monument, menade han, måste kunna demonteras. Därmed inte sagt att man ska göra sig av med historien. Zjadan skulle vara nöjd om Pusjkinmonumentet flyttas till Historiska museet i Charkiv.  

Att han själv skulle ta till vapen föresvävade honom aldrig; var och en måste finna sin plats i kriget. Hade han varit i en skyttegrav skulle han aldrig ha kunnat samordna ett nätverk av motståndsarbetare, som omedelbart började hjälpa civila och militärförband med mat, varma kläder, mediciner, vatten, uniformer, kängor, fordon, vapen, skyddsutrustning, drönare… 

Men nu när vi träffar Zjadan igen i hans hemstad Charkiv är han soldat. Ett år efter vårt möte berättade han om sina planer på att ta värvning under en livestream-diskussion med journalister i Serebrianka-skogen där intensiva sammandrabbningar sker dagligen. Många av hans vänner var redan i skyttegravarna, om människor varje dag riskerar sitt liv för att Ukraina inte ska bli en rysk lydstat och du inte gör detsamma skaver det till slut för mycket på samvetet för att inte ta värvning. En mekaniker från en fattig avlägsen by eller en världsberömd författare – vid fronten utjämnas alla skillnader. 

Men idag är han civilklädd och ska hålla presskonferens i kronjuvelen för sovjetisk konstruktivism, den moderna, innovativa Derzjprom-byggnaden som var den första i sitt slag i hela Sovjetunionen när den upprestes mellan 1925 och 1928.
Zjadan är en av initiativtagarna till ett frontbibliotek. 

– I svåra tider som krig måste vi hantera även emotionell-, intellektuell- och kulturell utveckling och självutveckling. Skapa länkar mellan fronten och den civila världen. Alla läser inte men i vårt frontbiblioteket finns något för alla; diktverk och romaner såväl som böcker om alltifrån historia, sport och jordbruk till teknologi, filosofi, resor och krigsteori. Att läsa bevarar soldatens sinne och håller intellektet rörligt. Och jag har sett att finns böcker i närheten börjar soldaterna att bläddra i dem och de fastnar alltid för något – och blir sedan fast.

Hon anklagar i stort sett ”Dostojevskijismen” – ja, hela den ryska litteraturen – för kriget i Ukraina

Medan Serhij Zjadan och några andra av Charkivs kulturpersonligheter inspekterar stora kamouflagemönstrade väskor, som är fyllda till bredden med litteratur på ukrainska, scrollar jag fram till ett av hans Facebookinlägg tio dagar efter invasionen: ”I detta krig har Dostojevskijs och Tolstojs kultur lidit ett förkrossande nederlag, men det är opassande att glädjas… Ett folk som inte kan hålla sig från att bomba städer i andra länder har inte rätt att skylla på någon blivande Adolf Hitler… Du kan inte gömma dig bakom Dostojevskij. ’Den stora ryska humanistiska kulturen’ håller på att gå under, som en otymplig Titanic.”

Jag hinner aldrig fråga Zjadan om vad han anser om sin ryska författarkollega Michail Sjisjkins uppmärksammade essä ”Skyll inte på Dostojevskij” i The Atlantic om den ukrainska cancelkulturen.

Sjisjkin, som lever i exil, har upprepade gånger varit en av de vältaligaste och skarpaste kritikerna av Putins invasionskrig. Även i nämnda essä. Han visar förståelse för varför folk hatar allt som har med Ryssland att göra just nu.

Men kultur är också offer för krig. Kreml har ingen användning för rysk kultur om den inte kan brukas för att tjäna staten. Putinregimen är i färd att döda den ryska kulturen på samma sätt som den ryska staten har gjort mot poeter, kompositörer, konstnärer och författare genom historien. ”Vägen till Butjamassakern leder inte genom rysk litteratur, utan genom dess undertryckande…”

Rubriken på Michail Sjisjkins essä antyder att den är svar på den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos text ”No guilty people in the world?” i Times literary supplement. Hon anklagar i stort sett ”Dostojevskijismen” – ja, hela den ryska litteraturen – för kriget i Ukraina. ”Rysk litteratur har under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas. //...// På många sätt var det rysk litteratur som vävde kamouflagenäten till Rysslands stridsvagnar.”

Med sin enögda essä, som skrevs under krigets första månader, söker Zabuzjko tömma rysk kultur, som omvärlden beundrat och förundrats över, på sitt existentiella och konstnärliga värde. Vill man vara välvilligt inställd kan man anklaga hennes känslor och inte intellekt för att ha fällt omdömet i en mycket brutal tid för Ukraina.

Därför är historien om den ”Avrättade renässansen” så viktig för den ukrainska identiteten.

***

Direktören på Charkivs museum för ukrainsk litteratur, Tetiana Pylyptjuk, har en annorlunda inställning. När hon tar emot på sitt lilla kontor på andra våningen i Litteraturmuseet berättar hon att som barn läste hennes mor sagor av Pusjkin för henne. De stunderna blev känslomässigt varma minnen vilket påverkade hennes uppfattning om både Pusjkin och det ryska språket.

En viktig del i hennes arbete är att förmedla, främst till nya generationer av ukrainare, varför hon och andra i hennes generation som barn inte hade känslomässiga kopplingar till ukrainska författare.

Under de tre åren jag rest längs krigsfronten har jag närvarat vid flera kulturkvällar som Tetiana Pylyptjuk anordnat. Seminarier om framtidens ukrainska kultur, reflektioner kring ukrainsk identitet både historiskt och i modern tid, debatter om hur man ska förhålla sig till det ryska kulturella arvet.

Hon har upprepade gånger understrukit att det handlar mer om politik än om litteratur och kultur när man ändrar namn på gator, parker, torg och byggnader. Men avkolonisering handlar kanske mer om att forska i gamla arkiv, producera böcker, filmer och utställningar om försvunna ukrainska kulturskatter, nyuppsättningar och nyutgåvor av dramatiker, författare och poeter som avrättades i utrensningarna, seminarier och samtal om ukrainska verk och upphovsmän.

Därför är historien om den ”Avrättade renässansen” så viktig för den ukrainska identiteten. Som ett led i sin strävan att stärka bolsjevikernas program och det nya Sovjetunionen kom Lenin med idén om de olika nationernas rätt till självbestämmande inom riket. Staten skulle alltså bestå av en fri sammanslutning av nationaliteter. Ett taktiskt politiskt drag för att få folk att tro att Lenin ”gav” dem möjligheten att gräva i och utveckla sina egna kulturer. Så han skickade en ung Josef Stalin till Wien, som var en stad med stor etnisk mångfald, för att studera nationalitetspolitiken.

Under 1920- och 1930-talen rådde därför relativ konstnärlig frihet. Den ukrainska konsten, litteraturen, teatern och akademin blomstrade och bidrog därmed till ett uppsving för det nationella medvetandet. En våg av nyskapande författare och poeter tog ut nya riktningar för den ukrainska litteraturen och experimenterade med både form och innehåll, konstnärer, musiker, film- och teaterregissörer revolutionerade sin konst med nya stilar och tekniker, historiker, forskare och filosofer sökte och undersökte nya uttryck och tankar och former för den Ukrainska kulturen och identiteten.

Främst i Charkiv som var huvudstad och kulturcentrum i den Ukrainska Sovjetrepubliken. Många av författarna bodde i det så kallade Slovohuset på Kulturgatan 9, ett kooperativ byggt i slutet av 1920-talet för att hysa framstående ukrainska kulturpersonligheter och döpt efter det ukrainska ordet för ”ord”. 

När Stalin kom till makten uppmuntrade han fortfarande ”nativiseringspolitiken” men sedan återgick han till en påtvingad russifiering.

I århundraden hade den ukrainska kulturen och språket förtryckts. Men nu, med framtidsoptimismen, myntades slagord som ”Bort från Moskva! Gå till Europa!” När Stalin kom till makten uppmuntrade han fortfarande ”nativiseringspolitiken” men sedan återgick han till en påtvingad russifiering. Att främja ukrainsk kultur med den tidigare idén för integration av icke-ryska nationaliteter (Korenizatsiia) ansåg han, ledde inte till den lojalitet som Lenin hade hoppats på, utan drev snarare ukrainarna bort från det sovjetiska projektet. Under den stora utrensningen 1938-1938 landsförvisades och avrättades hundratals ukrainska författare och andra intellektuella eller sändes till fång- och straffläger eller drevs till självmord. Deras verk förbjöds.

Stalins utrensningar blev ett hårt slag mot Ukrainas intellektuella liv. Inom loppet av några år var de alla borta.

Överallt i Ukraina återupplivas ukrainskspråkiga författare och kulturpersonligheter i spelfilmer, musikaler, böcker och till och med genommode. Väl medvetna om att den ryska invasionen är ett krig mot den ukrainska identiteten, kulturen, historien och det ukrainska språket är berättelsen om de avrättade och förföljda ukrainska konstnärerna och intellektuella viktig för att gräva i och återta landets kulturella arv

Fram till februari 2022 var topp-10-låtarna på de stora musikplattformarna vanligtvis ryska.

– Berättelsen om ”Den avrättade renässansen” är också berättelsen om varför vi bekämpar Ryssland och vad som kommer hända om vi förlorar kriget. 40 miljoner människor förlorar inte bara sitt land, utan även sin existens som ett folk.

Även efter 30 år av självständighet i Ukraina, förklarar Tetiana, var rysk kultur det normala och ukrainsk kultur undantaget. Regissörer satte upp ryska pjäser, ungdomar lyssnade på rysk rapmusik – fram till februari 2022 var topp-10-låtarna på de stora musikplattformarna vanligtvis ryska. Seminarier hölls om Tjechov, Tolstoj och Turgenjev. På bokmarknaden hade den ryska litteraturen och de ryska översättningarna privilegier. I biblioteken var antalet ryska böcker oändligt många fler än ukrainska böcker. 

– Det är inte så att ukrainare inte vill att ryssar ska existera. Ryssland och ryssarna existerar som ett politiskt, historiskt, kulturellt och socialt faktum. Men vi kan inte låtsas att allt ska förbli som det brukade vara, att positionerna för den ryska kulturen och språket – och därmed för den ryska stat som länge sponsrade denna kultur och använde sin auktoritet för att projicera sin styrka – förblir oförändrade.

***

 Det är otvetydigt att Paris och London hörde Moskva men inte Kiev, Charkiv, Lviv och Odessa. I Västvärlden har värdet av kolonisatörernas kultur varit radikalt högre än värdet av de koloniserades kultur. Pusjkin värderas mer än Sjevtjenko, Rachmaninov värderas högre än Lysenko. Obehaget att ta ner byster på Pusjkin och Rachmaninov är högre än obehaget att deras ukrainska motsvarigheter inte fått en lika framträdande plats hos sitt eget folk. 

Många västerländska författare och intellektuella hävdade tidigt att den ryska kulturen inte bär skulden för kriget: Ukraina attackerades av Putin och inte av Pusjkin. 

Och det stämmer ju. Men under snart 30 år med världen som arbetsfält har jag alltid slagits av hur viktiga monument och andra äreminnen är i främst halv och heldiktaturer för att skapa en kult kring den nationella berättelsen. Ett ideologiskt och mytskapande trumfkort över de politiker, befälhavare, poeter, författare och tänkare som bidragit till nationens storhet, politiskt och socialt såväl som kulturellt. Målet med att bebygga det offentliga rummet med liknande symboler är att kolonisera både sinne och minne hos invånarna både i sitt eget och i sina lydsamhällens riken. Monumenten representerar makten över både det fysiska och det kulturella utrymmet men blir snart även ett vardagligt till synes oskyldigt riktningsmärke – ”Vi ses vid Tolstojstatyn på Leninavenyn”.

Vi står inför en seriemördarstat, men det betyder inte att vi också måste begå nationellt självmord

Chefen för litteraturmuseet i Charkiv har att navigera bland många åsikter och starka känslor. Givet historien och fullskaleinvasionen förstår Tetiana Pylyptjuk den känslomässiga önskan hos många ukrainare att riva eller avlägsna allting som andas Ryssland. Men för henne är den inställningen densamma som att sudda ut Ukrainas minne. För om man förstör och förnekar allt ryskt, som Pusjkins litteratur, så berövar ukrainarna sig själva berättelsen om hur det ryska imperiet undertryckte och raderade en stor del Ukrainas kulturella arv. Och det vore dumt, för att inte säga idiotiskt och kontraproduktivt. 

– Istället för att förneka, utradera, försöka glömma eller förstöra monument och byster så skulle jag hellre överväga det estetiska värdet. Om vi tar en gata döpt efter en ryss så ska den första frågan vara: ”Handlar några av verken om Charkiv?” ”Tillbringade författaren tid- eller bodde i staden?” Och sedan: ”Vad bidrog han med” vilket förhållande hade han till Ukraina och oss som folk?” Det är ett mycket personligt tillvägagångssätt för varje ämne, varje gata, torg och monument.

***

Men var bör gränsen gå?

Under vår resa längs krigsfronten skickar en ukrainsk vän en länk till mig. Det är ett öppet brev till UNESCO. Författarna ber att besluten om Odessas kulturarv, som fattats av en person utsedd i Kiev utan expertdiskussioner eller offentliga samråd, ska skjutas upp till krigsslutet, då de demokratiska processerna kan återupptas. Initiativtagare till brevet är Anastasia Piliavsky, en ukrainsk antropolog som undervisar vid King’s College i London och bor i Odessa och Cambridge. 

När jag når henne i London säger Anastasia Piliavsky att hon som ukrainsk patriot oroas för Ukrainas framtid. Odemokratiska beslut om landets eget världsarv alienerar inte bara ukrainarna, men skadar också landets demokratiska legitimitet och dess strävan att bli en livskraftig europeisk stat. 

– Vi står inför en seriemördarstat, men det betyder inte att vi också måste begå nationellt självmord, att vi måste förkasta vårt eget arv som ”rysk kultur”. Även i helvetet vi genomlever – och särskilt på grund av det – måste vi försvara det vi kämpar för, det som skiljer oss från Ryssland: öppenhet, tolerans, demokratiska processer, en stark medborgarkultur och friheten att vara oense.

***

Hon målar upp en bild av sin hemstad Odessa, som har varit och är Ukrainas viktigaste strategiska militär- och exportcentrum. En hamnstad och ett handelscentrum där varor och spannmål transporteras över Svarta havet. En polyfon stad som alltid har varit stolt över att vara hem för dussintals språk och etniciteter, där identiteten alltid har varit summan av dess färgstarka, och brokiga arv. Staden hade den största judiska befolkningen i det ryska imperiet, styrdes av fransmän och gjordes rik av greker och italienare. En smältdegel av kulturer med moldaviska, ukrainska, österrikisk-ungerska, turkiska, ryska och polska influenser utöver italienska, grekiska, franska och judiska. En lokal identitet var alltid viktigare än en nationell.

Beslutet om att ta bort mer än 100 gatunamn och 19 monument grundar sig i en lag vars uttalade syfte är att ”skydda Ukrainas kulturella och informativa utrymme” genom att fördöma och förbjuda rysk ”propaganda” och ”likvidera symboler för rysk imperialistisk politik”.  

I själva verket, menar Piliavsky, riktar man sig mot alla som använde det ryska språket, för när lagen tillämpas på Odessa, antar denna ”avrussifieringspolitik groteska former”. 

– Om lagen dras till sin ologiska spets äventyras hela den historiska stadskärnan, som till stor del byggdes under det ryska kejsardömet. Det är Kreml som insisterar på att Odessa är en ”rysk stad”. Men för Odessaborna, som är stolta över att vara de mest antiimperialistiska undersåtarna i det ryska imperiet och de mest antisovjetiska medborgarna i Sovjetunionen, är var och en som byggde, försvarade och gjorde Odessa berömt en Odessabo – inte en ryss.

Hon exemplifierar: Gator, namngivna efter några av stadens främsta invånare, har tagits bort för att dessa talade ryska eller för att de levde och arbetade under ryskt styre. Det handlar inte bara om de som byggde och försvarade Odessa, utan också om motståndare till de ryska- och sovjetiska regimerna. Till exempel den skotske administratören Thomas Cobley som bekämpade pesten i Odessa 1812, marskalk Malinovsky som försvarade staden mot nazistiska trupper, Nobelpristagaren Ivan Bunin som fördömde sovjetregimen i sina skrifter, Nobelkandidaten Konstantin Paustovsky som kritiserade den sovjetiska revolutionen och inte ens var medlem i kommunistpartiet, Alexander Pusjkin som förvisades till Odessa på grund av sina ”anti-tsaristiska aktiviteter” men ändå fortsatte att skriva hädiska dikter som hånade tsaren. 

– Om Lavrov anser att ”Pusjkin är en rysk nationalpoet” så är den Odessanske Pusjkin en livsnjutande dissident och ostronsörplande dandy som satte ord på Odessas eviga dröm om att vara en stad som ”andas Europa”.  

***

Och så Isaac Babel som är stadens mest berömda författare och som omkom i Stalins utrensningar och vars ”Odessa Stories” från de judiska kvarteren är bland stadens främsta litterära verk. 

Anastasia Piliavsky är säker på att ingen skulle bry sig om en byst av Tolstoj skulle ha tagits bort, för han har inget med Odessa att göra. Men att avlägsna statyn av Odessas egen Babel, vars staty upprestes så sent som 2011, med pengar som hade samlats in av stadens egna invånare är en helt annan sak. Stalin ska ha dödat honom för att ha skrivit om den sovjetiska kollektiviseringen. Babels verk undertrycktes i Sovjetunionen i årtionden. Med vilka argument har man tagit bort namnen på flera andra judiska författare som Eduard Bagritskij och Ilja Ilf? frågor hon och svarar själv: För att de skrev på ryska – trots att de förkroppsligar Odessas kosmopolitiska själ. Att radera deras minne från Odessa vore som att radera James Joyce eller WB Yeats, som skrev på engelska, från Dublin.

Inga val hålls, offentliga protester är inte tillåtna, miljoner har flytt landet, hundratusentals strider vid fronten

Hon hämtar andan och fortsätter:

– Det fanns en kommunalt organiserad kommitté med historiker som arbetade omsorgsfullt med att ompröva gatunamnen. Det var en försiktig, mycket känslig och ömtålig process där man granskade människors liv och deras relation till staden, och få klagade på namnbytena. Majakovskijgatan blev Futuristgatan utan bråk eftersom Majakovskij besökte Odessa under sin futuristiska turné 1913, då han träffade sin obesvarade kärlek Maria Denisova och för vilken han skrev sin episka dikt ”Ett moln i byxor”. Inte Majakovskij själv, utan att staden var den sovjetiska futurismens födelseplats var det viktiga. Två av de viktigaste historikerna i kommittén anmälde sig frivilligt till fronten och kommittén upplöstes.

Den nya kommittén, som bildades av en Kievtillsatt chef för den regionala militära administrationen, påskyndade processen, förklarar Piliavskij och tillägger att de flesta demokratiska processer i Ukraina pausats: Inga val hålls, offentliga protester är inte tillåtna, miljoner har flytt landet, hundratusentals strider vid fronten. Om val inte kan hållas bör heller beslut om Ukrainas kulturarv inte fattas förrän demokratin kan återupptas på ett säkert sätt.

– Känsliga processer kräver experter från olika områden och verkligt öppna offentliga diskussioner, där lokalsamhällen bjuds in och får sina åsikter om sina offentliga utrymmen tagna på allvar. Annars leder toppstyrda beslut till att de egna medborgarna alieneras och i slutändan till att landet splittras. Besluten har fått många i Odessa att känna att de är tillbaka i Sovjetunionens dagar, där man bytte namn på gator och tog bort monument utan att ta hänsyn till vad invånarna i staden själva tyckte. Många anser att Ukraina nu efterliknar metoder som används av dem som vi bekämpar.

Det öppna brevet har väckt kontroverser i ukrainska sociala medier och massmedier. De cirka 150 undertecknarna – mestadels ukrainska författare, konstnärer, journalister, historiker och andra intellektuella – har anklagats för att vara ryska imperialister, ”Pusjkinisternas spetznaz”. 

Men Piliavskij hävdar att folket i Odessa är på deras sida: flera omröstningar på populära Telegramkonton visar att över 80 procent av Odessaborna röstade emot militäradministrationens beslut.

– De flesta av de föreslagna gatunamnen skulle inte väcka några invändningar eftersom de är kvarlevande ryska eller sovjetiska figurer med liten relation till staden. Det är den egenmäktiga processen och attacken på stadens kulturella pantheon som är en förolämpning. Människors åsikter måste få spela roll eftersom stride inte bara är om några bronsfigurer; kriget är en existentiell kamp mot en totalitär stat. Om Ukraina tar en totalitär vändning, vad är då värdet av detta krig? 

Anastasia Piliavsky skrattar bittert – att koppla allt ryskspråkigt i Ukraina till ”slaktarna och demagogerna” i Moskva passar Putin alldeles utmärkt eftersom berättelsen han under lång tid fört fram är att alla rysktalande är ”ryssar”, en del av ”den ryska kulturen” och ”den ryska världen”.

– Etnonationalisterna återger Putins narrativ. Den tragiska ironin är att det mesta av det som de ryska horderna har förstört i Ukraina är städer och byar med rysktalande ukrainare, som är detta krigs största offer och hjältar. Det är de som fått betala med sina hem, lemmar och liv för att de vägrade att underkasta sig Putin.

***

En dag vid fronten ringer Taras Semenjuk och vill prata om ”avkoloniseringskampanjen”. Han är principiellt för att ukrainarna omprövar sin egen kulturella bakgrund eftersom den i århundraden var präglad av Kremls världsbild. För Taras, som alltid pratat ukrainska, handlar det om en existentiell kamp för oberoende och nationell existens. Avkolonisering innebär dels ärliga och icke-revisionistiska samtal om vad Ukraina har varit i historien, vad det är och får vara. Och dels en kollektiv mobilisering för att borra djupt i det egna kulturarvet, de dolda skatterna, det som förträngts i århundraden, förskjutits, förbjudits, förlöjligats, förminskats.

Att frigöra sig från ett flerhundraårigt påtvingat arv skapar lätt en identitetskris och kan göra ont som fan

Han påminner mig om en dag i början av april 2022 då vi besökte en liten demolerad tegelbyggnad vid den sprängda bron över till Irpin utanför Kiev.

– De döda, de sårade, de invalidiserade och de förödda byarna och städerna speglar inte kriget mer än vad en sönderbombad barnteater gör. Du har själv rest runt och sett hur genomgående ryssarna förstört vårt kulturarv, kyrkor, museer, bibliotek, teatrar, operor, gallerier, historiska monument. Det effektivaste sättet att förgöra ett folk är att beröva det på allt som format och formar folket till vad de är. Men…

Taras tystnar, det hörs att han söker efter orden. Sedan suckar han:

– Men det är fan inte lätt att alltid förstå vad man bryter sig loss från. Att frigöra sig från ett flerhundraårigt påtvingat arv skapar lätt en identitetskris och kan göra ont som fan. Om man gör allt för allt avlägsna sig från Ryssland och det ryska kommer tanken på Ryssland alltid att vara närvarande. Svaret på det måste bli att anlägga en universell dimension på varje kultur. Alltså att Joyce kan hänföra en svensk läsare, Marquez fängsla en tysk eller Pusjkin en kurd. 

Det är nu Taras skrattande säger att han har något speciellt att berätta. Förra året började han lyssna på Rachmaninov igen. För hans andra och tredje pianokonsert är som en innerlig stämning i hjärtat. Nästan som något slags jazz, som Taras också älskar. Och den första delen av den andra konserten är som… ja, en enorm armémassa i rörelse. En kulmination av något kraftfullt. Och den andra delen är som ett antidepressivt medel som får Taras att må bättre när han är deprimerad. 

Han upplyser mig återigen om att Rachmaninov hade flytt Ryssland för USA när revolutionen bröt ut 1917. Just kompositörens stycken om exilens fantomsmärtor, att vara avskuren från hemlandet, dess dofter, smaker, ljud, platser, språk… har alltid hänfört Taras. I exilen kände Rachmaninov att han kunde bli hörd.

– Min fru och min son lever också i exil på grund av kriget. Och jag är fast här. Musiken väcker den där saknaden men rör mig också över rum och avstånd. Min familj, som inte är i mitt land, är mitt land. Jag älskar Rachmaninovs konst för mycket för att släppa honom till Ryssland. Efter ett tag kunde jag skilja på känslorna som musiken väcker och på konstnärens etnicitet. Eller snarare, skilja den ryske Rachmaninov från ryssarna i Kremls korridorer och soldaterna i den ryska armén.  

***

Innan vi lämnar Charkiv träffar jag och Eddy återigen Katerina Ivakina. Hon saknar sina böcker, men Pusjkin, Lermontov, Tolstoj, Bulgakov, Gogol, Turgenjev... De är säkra i Saltivka, i alla fall fram tills myndigheterna beslutar om niovåningsbyggnaden hon bodde i går att reparera eller ej. Hon tog inte med sig böckerna eftersom hon tror att folk säkert skulle se henne som en Kremlkramare.

”Mina ryska klassiker”, säger hon utan att reflektera kring att klassikerna är en blandning av ryska och ukrainska författare som skrev på ryska.

Katerina tog bara med sig tre poesiböcker av Jesenin. När hon är på dåligt humör eller något förtrycker henne, öppnar hon valfri sida av Jesenin och läser. Nej, hur kan någon vilja radera den enkle bypojken från Rjazan-provinsen med ett rikt bildspråk och vemodig stämning? Är man väldigt ledsen blir man glad igen av att läsa honom. Vill myndigheterna sudda ut minnet av Jesenin och Pusjkin så suddas de i alla fall inte ut från hennes litteratursamling. 

Häromdagen hörde Katerina i radion en bibliotekarie säga: ”Vi behöver inte alla dessa ryska böcker. De ska avlägsnas eller ge oss värmebrasor nu när vintern kommer.” 

Katerina grät. 

Tycker man inte om böckerna kan man ju läsa andra. Visst förstår hon människornas känslor när de säger: ”Nej, vi vill ha våra poeter, våra filosofer, våra författare…” Katerina håller med. Men hon accepterar inte fördömandet av en hel kultur. Förvisso var Pusjkin aldrig i Charkiv och inga av hans avgörande verk har kopplingar till staden, men undrar Katerina, kan inte ens en liten relief av poeten få vara kvar någonstans i staden? Och måste varje författare, konstnär, poet, kompositör ha varit i en stad eller by för att föräras en staty eller få en gata namngiven efter sig? Ska en staty av en världsförfattare hamna i samma kyrkogård som monument över Lenin och Stalin? 

– Den stackars poeten hamnar ju i oförskyllt i dåligt sällskap. Folk borde läsa ”Bronsryttaren”.

I dikten uttrycker Jevgenij sitt hat mot ryttarstatyn av Peter den store. Statyn får liv och angriper Jevgenij. Hon fuktar munnen, rätar på ryggen och deklamerar: 

Pusjkin tar ju parti för den lilla människan mot makten, för Jevgenijs frihetspatos, är Katerinas tolkning: Jevgenij är alla de ryssar som föraktar Putin och som törs säga emot men som hamnar i fängelse eller förblir tysta och gör våld på sig själva. Har man glömt att han kallades "frihetens bard"? undrar Katerina. 

Eller att det var Pusjkin som sade ”Jag prisade friheten i en grym tid”. Det är inskrivet på sockeln till hans staty i Moskva.

Hon gör en lång paus och gnider sig över naglarna, sveper långsamt med blicken över lägenheten, tar fram det översta häftet med korsord, fuktar fingret och bläddrar sida efter sida, häller upp te för tredje gången och får en besviken min för att teet räckte bara till att fylla en tredjedel av koppen. Hon tar en klunk och torkar sig om munnen och ser avslappnad ut när hon fortsätter.

– Krig har en förmåga att lägga sig över förnuftet.