Och det är där vi befinner oss. Utställningen ”Babyfett” tar enligt pressreleasen avstamp i flickrummet. En plats för flickor och unga kvinnor där det råder trygghet och där den unga kvinnan fortfarande är inbäddad i skyddande babyhull.
Men hur tryggt är det där flickrummet egentligen? Bim Eriksson, konstnär, serietecknare och politisk debattör, vill visa på hur rummet är en barriär som stänger inne flickans kriser, men som samtidigt släpper in det otäcka i världen utanför via sociala medier och internet. Utan att vuxenvärlden förstår eller inser omfattningen. Som ett slags otrygghetsosmos.
– Flickrummet är en symbol, man säger ”tillbaka till flickrummet”, men det är inte en trygghet. Redan från barndomen sexualiseras flickor, säger Bim Eriksson.
Glappet mellan barn och kvinna
Med sin konst undersöker hon glappet mellan barn och kvinna. Den tid då ”babyfettet” rinner av kroppen och flickan blottas för världen. Där hon ska bli någon som passar i mallen ”kvinna”, möta alla föreställningar om vem och hur hon ska vara och alla synpunkter på utseende och beteende, men fortfarande inte är beredd på att göra det.
– Det finns en så himla stor förväntan. I klassrummet mellan två stökiga killar sätter man en tjej. Då är man inte en person utan en stoppkloss. Och man säger att tjejer inte ska gå ut sent för ”vad kan hända?” Men man löser inte det genom att stänga inne.
Det är vad som syns på de stora serieteckningarna på väggen. Men de flankeras av stora målningar av flickor utskurna i plywood. Flickornas irislösa blickar är riktade rakt fram. Betraktar betraktaren utan att vara inställsamma. De har alla makten över sig själva. Det är okej att vi tittar, men då får vi också finna oss i att själva bli betittade. De här personerna är sig själva nog – och de struntar i vad vi tycker om dem eller om hur de ser ut. För så är det också. Kvinnor och flickor måste inte finnas i förhållande till någon annan, vi är alla egna personer som har rätt att existera för vår egen skull.
– Unga tjejer ska få ta plats, olika kroppar ska få ta plats – man ska inte behöva ha något slagord, säger Bim Eriksson.
Speglas i någon annans blick
När kvinnor avbildas är det för det mesta för att speglas i någon annans blick. De ser bort, men låter oss titta och bedöma. Eller så ser de rakt in i kameran, utmanande, men gör sig samtidigt till ett objekt. Bim Erikssons karaktärer är inte sådana. Vid en vägg sitter två tjejer i baddräkt. Den ena brunsvart med ett glas i handen, den andra rosa i hudtonen med en telefon. Båda ser sig över axeln. Struntar i vad vi tycker om dem och med sin blick visar de att de ser att vi tycker saker, men det spelar ingen roll. De finns för sin egen skull och det är bra.
I konsthallens norra rum finns en spänning mellan dra åt skogen-flickorna på plywood och serieteckningarna som försöker dämpa otryggheten genom att lägga band på sina egna kriser eller försöka rätta upp kaoset med strukturerade diskussioner om politik. Det finns ett obehag som är svårt att bortse ifrån. De där flickorna med kaninmasker, vad döljer de? Är det bara maskerad, eller kan de när som helst gå bärsärk och bryta mot alla föreställningar om snälla flickor?
Och obehaget är något som uppstår i samhället när flickor och kvinnor kliver ur sin gulliga roll. Det väcker ofta vrede, säger Bim Eriksson.
När flickan med flätan börjar prata om det politiska läget är det en av de aspekter som utställningen lyfter:
– Ja, och ur ett perspektiv som man oftast inte tänker. Det är en 14-årig flickas perspektiv. Det lyfts sällan i rättssalen eller sjukvården. Men det är ett otroligt viktigt perspektiv som ofta glöms bort.
Bredda bilden
Så vad handlar utställningen om? Allt ligger förstås i betraktarens öga, poängterar Bim Eriksson. Men hon vill bredda bilden av flickor och kvinnor, alla sorters kroppar måste få vara tillåtna – och flickor och kvinnor måste få ha rätt till ett inre liv som inte dikteras av någon annan.
– Det är som en kuliss. De ser snälla ut, har färgglada baddräkter och roliga hattar, men man är också iakttagen av dem. När man går runt hörnet till det här rummet vill jag att det ska drabba en.
Vi går bort oss i en diskussion om hur kvinnor och flickor avbildas och betraktas. Hur det finns så många ideal som är omöjliga att uppfylla och Bim Eriksson refererar en undersökning som visade att kvinnor rättar till hår, kläder och kroppsställning dubbelt så ofta som män gör det.
– Jag tänker om vi hade lagt all den här tiden på att göra något annat – det är ganska mycket makt i den tiden.
Så utställningen handlar om makt?
– Ja, en förskjutning av makten. Det finns en bild av att en person med makt är en korpulent man i kostym, men det handlar om att ha makt i sig själv – att ges makt.