Att en av världens största artister aldrig mer kommer göra ny musik för sina miljontals fans världen över.

Att en människas liv tar slut efter bara 28 års tid på jorden. Det är bottenlöst sorgligt.

Det skrivs floder av hyllningar till artisten Avicii nu. Många räknar upp alla hans framgångar, listettor och hans innovativa betydelse för den elektroniska dansmusikscenen.

Med all rätt. Aviciis framgångar är omöjliga att förringa.

Men det gör mig samtidigt rädd och orolig om vi, även efter hans död, bara ska prata om prestationerna.

Jag vill att vi i stället pratar om psykisk ohälsa.

Ingen som har sett den smärtsamt intima dokumentärfilmen Avicii: True Stories (finns på SVT Play) kan undgå att se hur Tim Bergling mådde. Hur han kämpade med panikångest, stress och krav från sin omvärld på att ständigt leverera till max.

Tim Bergling pratar öppet och mycket om stressen med att turnera. Han läggs in på sjukhus, äter tunga mediciner och brottas med scenskräck, prestationsångest och ständigt ökande krav på att ställa upp överallt, hela tiden.

Han vill helst ställa in alla DJ-spelningar, men hans bokare och manager verkar bara ösa på. Entouraget av anställda och vänner som är ekonomiskt beroende av varumärket Aviciis framgång växer sig allt större.

I en sekvens av dokumentären korsklipps det mellan Tim Berglings ord om stressen och managern Arash ”Ash” Pournouri.  

– Jag har sagt till dem att jag inte kommer kunna spela längre. Jag har sagt typ ”jag kommer att dö”, säger Bergling.

– Problemet är ju att han inte förstår värdet av pengar, säger Ash.

Det är djupt smärtsamt att se den scenen i dag.

Jag vet inte vad som hände. Det vore respektlöst mot familjen och de nära att spekulera i det. Men det är uppenbart att Avicii levde i en värld som var fullständigt ohållbar.

Att en ung människa med så öppet synliga problem inte får den hjälp och det stöd han så tydligt behöver är en sorg.

Och det finns tusen och åter tusen människor i vårt samhälle som likt Tim Bergling kämpar med sitt själsliga mående varje dag.

Jag skulle så gärna vilja att vi på allvar började prata om det. Om orsakerna till att människor mår dåligt. Flytta fokus från utspel om politiken mot droger till anledningarna till att människor hamnar i psykisk ohälsa, missbruk och beroendesjukdom.

Att folk mår piss. Att människor lider av dålig självkänsla, en känsla av utanförskap, rädsla och osäkerhet, prestationsångest, konstant stress, utåtagerande, tomhetskänslor, panikångest och en flykt ifrån sig själv och hela världen.

Nästan allt detta är tabubelagda saker i vårt samhälle.

En människa som öppnar upp och säger att den känner sig ensam, utanför eller misslyckad framstår som svag. Och svaga människor finns det inte plats för i den perfekt filtrerade Instagram-världen. I den drömvärld av evig champagnefest med Finaste Vännerna, där panikångest, separationer och inkassobrev inte existerar.

Massor av folk går runt och mår dåligt i vårt samhälle i dag. Massor av folk ligger vakna och gråter på nätterna. Funderar på att ta livet av sig. Flyr och bedövar sin ångest och rädsla med alkohol och droger.

Det gäller oavsett om du har två miljarder strömningar på Spotify och bor i strandhus i Malibu och Ibiza eller om kronofogden bultar på dörren till tredjehandslyan i förorten där du sover på soffan hos en polare.

Psykisk ohälsa slår mot alla. Beroendesjukdomen är demokratisk. Framgång, pengar och karriär kan inte göra dig immun. Många lyckas upprätthålla en lycklig fasad, men alla som är nära någon kan se vad som döljer sig där bakom.

Avfärda inte det som trötthet. Förminska det inte till att någon bara är ”lite låg”. Romantisera inte myten om självdestruktiviteten. Hjälp till i stället. Om du verkligen bryr dig om någon medmänniska.

Se, lyssna, prata, stötta, hjälp. Ring ett samtal. Skicka ett meddelande. Ta en promenad ihop. Försök att våga sträcka ut en hand och be om hjälp om du själv mår dåligt. Och lyssna på dem som du har i din närhet som visar tecken på att allt inte står helt rätt till.

Hjälp dem att få professionellt stöd om det behövs. Hjälp dem att sätta gränser. Finns där för dem. Det är väl det vänner gör för varandra?

Det handlar faktiskt om liv och död.