Omkring 40 Gävlebor har samlats – en tunnsådd skara besökare som står utspridda i lokalen eller upptryckta mot de vitmålade väggarna med armarna i kors. Men så, tre låtar in i spelningen kastar sig frontmannen Rasmus Arvidsson ner i publiken, sliter sönder sitt tunna linne och får likt en sektledare med sig hela lokalen i en manisk, svettdrypande allsång och boogie woogie till livets och kärlekens lov.  

Dagen efter är han tre timmar försenad till intervjun på Gävles Grand hotel. Bandet kom inte in på hotellet förrän halv tre på natten.

– Vi hade bokat ett riktigt risigt bed and breakfast, men när vi kom dit efter giget kom vi inte in. Vi hade inte fått någon kod och ingen svarade på journumret, så vi fick ta oss hit istället för att ha någonstans att sova. Men det är ju som det ska vara på en turnépremiär, säger Rasmus Arvidsson och skrattar.

Tanken var att bespara arrangörerna kostnader.

– I och med att vi är så många som åker är boendet den största utgiften – tveklöst – och eftersom vi vill spela på småställen för 40 pers kan vi inte kräva några elithotell direkt. Vi sover hos kompisar, hos arrangören eller hos nån i publiken. Det funkar eftersom vi i bandet är så bra polare och har så otroligt roligt när vi är ute på vägarna ihop

Det märks på den uppsluppna stämningen i hotellobbyn, där resten av bandet sitter och väntar på att Rasmus ska bli klar med intervjun. 

Inför att Avantgardet i slutet av oktober släppte sitt tionde album ”Noof Belfast – Nybro city” har Rasmus Arvidsson tillsammans med välkända gäster som Henrik Schyffert, Erik Niva, Matti Ollikainen och Jocke Åhlund gjort podcasten ”Inget här är byggt för oss”. En serie i tio delar om utmaningarna med att ha ett indieband i Sverige 2024. 

Jag känner en tacksamhet på många sätt över mitt tidigare liv som missbrukare

Trots svårigheterna som diskuteras, har Avantgardet ändå lyckats boka in en turné landet runt med 20 stopp, från Umeå i norr till Kristianstad i söder.

Så lite framgångsrika är ni ändå? 

– Ja, men exakt! Det är lite så jag tänker med, men innebörden i den frågan blir lätt kidnappad av samtidens normer och viktad åt det ekonomiska. Jag menar jag kan leva på musiken, men fick häromdagen veta hur mycket som ingår i existensminimum och jag lever långt under det. Ändå upplever jag en lyx, för den beror på vad man värdesätter. Att kunna åka runt till 20 mindre städer i Sverige och spela för 40 pers på en pizzeria eller i en källare på Folkets hus, det värdesätter jag liksom, för det har ett sådant jävla mervärde för alla som är där, som inte går att mäta i pengar.

Tårar över pundet

Rasmus Arvidssons inställning till lyx och framgång är nära knuten till vart han var i livet innan Avantgardets albumdebut ”För många dyra skor och döda ögon” som kom 2016 – då han nyss lagt drogerna på hyllan efter tio år av missbruk och flyttat hem från London till sin gamla barndomsvän och bandpolare Patrik Åberg i Nybro.

– Jag känner en tacksamhet på många sätt över mitt tidigare liv som missbrukare. Just för att jag vet att jag har levt ett liv som verkligen handlade om att överleva. När jag bodde i London hade jag alltid massor av kopparmynt, du vet som är värda tio öre eller vad det är. 

Han beskriver hur han en morgon satt på golvet i sin lägenhet med kopparmynt utspridda över heltäckningsmattan och räknade hur mycket han ägde.  

– Och så fann jag ett pund mitt ibland dem. Jag blev så lycklig att jag började gråta, för nu kunde jag gå och köpa en öl. Jag menar, det är där jag kommer ifrån. Det var tio år av mitt liv, så jag är verkligen tacksam över det jag har idag.  

Du har pratat och sjungit om dit tidigare missbruk ända sedan debutskivan 2016. Tröttnar du inte på ämnet?

– Nej, verkligen inte. Eller såhär... Jag kände 2016, när första skivan kom, att det var unikt i Sverige att vara så öppen med det. Då kände jag att det var så viktigt att det var det enda jag ville prata om. Det var också det musiken handlade om då. Men om jag bara hade fortsatt prata om det hade jag absolut inte släppt tio skivor på åtta år. Jag hade inte känt att jag hade något att tillföra. I synnerhet inte när var och var annat sommarprat handlar om de här bitarna nu för tiden.

Det skulle liksom vara att pissa på dem om jag plötsligt inte ville prata eller sjunga om det ämnet längre.

Debutskivan spelades in i en tvättstuga i Nybro och hade inga förutsättningar att flyga, men lyckades göra det ändå – till mångt och mycket för att låtarna var så unika i sin socialrealistiska och bildmässiga missbrukstematik, tror Rasmus Arvidsson. 

– Jag har sett mina skivor som filmer och berättelser, men om jag bara hade haft en berättelse, då hade det aldrig blivit tio skivor. Då hade det blivit en skiva! Jag har tagit berättelsen vidare och skrivit om de sociala frågor som engagerar mig. Det är allt från gängkriminalitet till den politik som förs och att folk på landsbygden i högre utsträckning röstar på SD. Alla de där sakerna som gör att jag hela tiden har känt att jag har någonting att säga. 

Samtidigt backar han aldrig ett samtal om någon kommer fram och vill prata om missbruksproblematik. 

– Om folk vill prata om det så vet jag hur viktigt det är. Jag får mycket mejl och brev och berättelser efter spelningar om hur folk känner sig hjälpta av mina berättelser. Det skulle liksom vara att pissa på dem om jag plötsligt inte ville prata eller sjunga om det ämnet längre. 

Rasmus Arvidsson har aldrig gått ett tolvstegsprogram eller känt sig särskilt sugen på att öppna upp om sitt liv på ett AA- eller NA-möte. Ändå har han varit nykter och drogfri i tio år nu. Var och en har sin egen kamp och sitt eget individuella sätt att lyckas i tillfrisknandet från missbruket, tror han. 

– Och visst saknar jag det ibland. Jag skulle kunna betala 250 000 kronor för att ta en öl igen! Sätta mig i skuld resten av livet. Men det går inte, så det är bara att låta bli. 

Gårdagens turnépremiär var dock en succé, tycker Rasmus Arvidsson.

– Det var ju lite David Lynch-känsla, men det kräver så mycket mer av mig än när vi spelar på en fullsatt klubb i Stockholm. Jag behöver kavla upp ärmarna och göra ett gediget jobb, och det går jag igång på, så vi ville inleda turnén på ett sånt sätt. Det kanske är inte det smartaste att göra rent strategiskt, men det finns många andra värden i att spela på ställen där det sällan är gig av den här typen.