Silvia Avallone är en av världens bästa unga författare idag. 2012 publicerades hennes debutroman ”Stål” på svenska, en uppväxtberättelse om två trettonåriga flickor från ett arbetarkvarter vid den toskanska kusten. Det som var så speciellt med boken var det sexualiserande språket som flickorna beskrevs med, vilket fick läsaren att se dem med den gubbsjuka blick som präglar den italienska kulturen. Det är en av de bästa debutböckerna jag har läst – en mer eller mindre fulländad arbetarroman.
Avallones andra bok ”Marina Bellezza” från 2015 var även den en sensation. Där skildrade hon en kärleksaffär mellan en masterstudent som drömde om att flytta ut på landet och en ung kvinna som drömde om att bli en vellinaflicka i den alltmera berlusconiserade televisionen. Romanen var en såpopera – i ordets allra bästa bemärkelse – som gestaltade kollisionen när han klättrade ner och hon klättrade upp på klasstegen. När jag läste boken upplevde jag att Avallone var en författare med full kontroll över produktionsmedlen, som kunde lägga in tonartshöjningar i texten som om det vore en schlager.
Drama över klassgränser
I dagarna publiceras en ny roman av Avallone. Den heter ”Där livet är fullkomligt” och är mästerligt översatt av Johanna Hedenberg; varenda liten nyans i Avallones effektiva prosa fångar hon. Liksom ”Marina Bellezza” är det ett drama över klassgränserna.
Adelle är 17 år och bor i ett ökänt (fiktivt) kvarter som kallas tarmhusen i Bologna. Det är en plats vi känner igen från ”Stål”; identiska höghus i betong där knarklangaren bor granne med småbarnsmorsan, bleknande jalusier och fasader översållade med parabolantenner. Kort sagt ett ställe där ungdomar antingen blir ”locked up or knocked up”. Adele blir det senare, hennes snubbe Manuel det förra, efter att ha begått ett mord. Detta leder till att hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet, och här kommer bokens andra huvudpersoner in: akademikerparet Fabio och Dora. Han som drömmer om att förändra världen med arkitektur, hon som jobbar som gymnasielärare på stadens finaste skola. Paret som livet ler mot – om det inte vore för att Dora är infertil.
Kylig blick utan cynism
Egentligen är det en urgammal berättelse som Avallone skriver fram. En fattig flicka föder ett barn varpå pappan sjappar (i en äldre tid hade han dött i ett fältslag). Eftersom hon har ett hjärta av guld ger hon barnet en bättre framtid hos en rikare familj (som hade varit adlig förr). Men liksom alla stora författare lyckas Avallone ta dessa troper och få dem att kännas rakt igenom originella. Ta Manuel till exempel: en knarklangare i neonfärgade Nikeskor som kör Audi i 170 utan körkort. Samtidigt är han ett läshuvud som kan hålla utläggningar om Dostojevskij. Eller ta Fabio och Dora. En sämre författare hade säkert porträtterat dem som ett tryggt men kyligt medelklasspar och sedan ställt dem mot en eldig men fattig arbetarklass. Avallone är dock oförmögen att skriva i klyschor: inte en enda gång raljerar hon över idealisten Fabio. Inte ens när han bedrar sin frustrerade hustru med en handbollstjej framstår han som ovärdig läsarens empati. Avallone kan ofta anlägga en kylig blick på sina protagonister, vilket gör att hon påminner lite om Zadie Smith. Men till skillnad från denne skulle hon aldrig betrakta de djupa känslomässiga underströmmarna i deras inre med samma cyniska blick. Det gör henne både till en stor författare – och en stor humanist.
Dessutom ska det sägas att ”Där livet är fullkomligt” tar en mycket oväntad vändning i slutet. Den ska inte avslöjas här, men som läsare tror man fram till de sista sidorna att boken är en kritik av adoptionsprocessen och det klassamhälle som tvingar fattiga kvinnor att ge bort sina barn till bättre bemedlade. Och visst är det så på något plan: Avallones bok handlar om sjappande pappor, om bostadssegregation och ett samhälle där vissa aldrig får förutsättningar att vara bra mammor. Avallone är dock en så skicklig författare att hon inte behöver fästa skyltar i texten: ”titta hit, här är DEN MYCKET POLITISKA undertexten”. Istället låter hon berättelsen ta oväntade vändningar – får historien att spritta av liv – samtidigt som hon litar på att den sociala kritiken står där ändå.
”Där livet är fullkomligt” är kort sagt en av årets bästa romaner. Jag kan inte med ord understryka hur spännande, drivet berättad och oförutsägbar den är. Med den befäster Avallone sin position som en av samtidens skickligaste författare.
