Margaret Atwoods efterlängtade uppföljare till ”Tjänarinnans berättelse” är äntligen här, nästan 35 år senare. Tv-serien som baserats på boken har gjort succé under namnet ”Handmaids tale". Där vi får följa Ofred, tjänarinna det teokratiska landet Gilead. I ”Gileads döttrar” flyttas vi ett antal år framåt i tiden och berättelsen presenteras genom tre separata röster.
Den som känner till berättelsen kommer säkerligen ihåg den sadistiska och beräknande Tant Lydia, som nu tar plats som en av berättarna. Tanterna, som kan ses som Gileads motsvarighet till nunnor, är hårda och bestraffande men vi får i uppföljaren för första gången en inblick i deras vardag och en möjlig förklaring till deras ageranden.
Premissen för berättelsen är att extremt religiösa krafter tagit över makten genom en statskupp, i det som brukade vara Förenta staterna. Det nya systemet bygger på en stark åtskillnad mellan könen som centreras kring en tro som på många sätt liknar kristendomen, men där ledarna gjort omtolkningar av bibeln. Vi får genom Tant Lydias nedskrivna minnen se ett samhälle som fram till statskuppen led av sjunkande födelsetal och klimatförändringar. Men vi får också se ett land i hennes nutid som bestraffar syndare med stening och hängning. Ett land där alla ständigt är övervakade och ska veta sin plats i samhället.
Genom att använda sig av tre berättarröster lyckas Atwood måla upp en helhetsbild av Gilead, både dess historia, trosuppfattning och dess organisering. Förutom Tant Lydia får vi följa en flicka, uppvuxen under teokratins skräckvälde, som våndas över det planerade giftermålet med en gammal man när hon är 13 år gammal. Den tredje rösten tillhör en flicka i Kanada, som till en början lever ett vanligt liv och med tonårsrebellisk upprorsanda vill demonstrera mot diktaturen i grannlandet. Atwood skriver fram deras röster, deras livsöden, och med tydliga rubriker går det efter hand lätt att utskilja dessa tre röster.
Tillsammans skapar rösterna en väv som både är skickligt berättad och riktar samhällskritik mot många olika håll. Vi får också se Gilead genom ett barns ögon, där frågor om moderskap och familjetillhörighet blandas med barnets oförstående. Dock brister rösten ibland och dialogerna blir bitvis stolpiga, särskilt när det rör sig om flickan som befinner sig i Kanada. Kanske har det med översättningen att göra, för meningen ”Sov gott och låt inte lössen bita er” fungerar bara inte på svenska.
När det kommer till berättelsen är den inte fylld av några överraskningar. Atwood tar inga risker. Ett som är säkert är att genom två alternativa berättelser, tv-serien och uppföljaren i romanform, mjölkar man ut allt som går ur Gilead och dess invånare. Formen är dock spännande och likt förra romanen finns det en fråga om hur vittnesmålen når läsaren och de olika berättelsernas tidshopp leder ändå till en del intressanta språkliga växlingar.
Romanen är den dystopiska genren trogen och lyfter, genom fiktionens mask, frågor som rör vår samtid. Det handlar om alternativa fakta, miljöförstöring, extrem övervakning och angiveri men såklart också frågor om reproduktionspolitik, aborträtt och surrogatmödraskap. Kanske sparkar Atwood in några öppna dörrar när hon ger oss läsare exakt vad vi vill ha. Hon har stora skor att fylla och det görs med en träffsäkerhet som gör att Gileads döttrar går att läsa oavsett om du läst ”Tjänarinnans berättelse” eller sett tv-serien innan. Den som vill lägga pusslet kring Ofred kan följa det spåret, men det går lika bra att låta bli.
