Strängt taget finns det två typer av dystopier. Den ena kan härledas till George Orwells ”1984” och hans totalitära storebrorsstat. Det är en brutal dystopi där människan befinner sig under stövelklacken, tankekontrollen är stenhård och medborgarna går runt och är konstant livrädda. Den andra kommer från Aldus Huxleys ”Du sköna nya värld” och skulle kunna beskrivas som en mjuk totalitarism. Där lever människorna i ett hedonistiskt konsumtionssamhälle och för att de inte ska vara olyckliga hålls känslolivet under kontroll med drogen soma.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bäst sedan ”1984”
Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” är en bok som definitivt tillhör den första kategorin. Faktum är att det fram till idag inte har skrivits en mera orwellsk dystopi. Boken publicerades 1985 första gången och skildrar ett totalitärt Amerika där kvinnornas reproduktion kontrolleras med järnhand. Detta var ett lite märkligt drag från Atwood; den orwellska dystopin är så uppenbart modellerad utifrån den sovjetiska/fascistiska staten. Men Atwood valde den ändå som förebild för sitt USA, mitt under nyliberalismens guldålder. Senare har hon förklarat att de puritanska 1600-talssamhällena i USA fungerade som inspiration för boken. Dessutom hade hon under en stipendievistelse i Berlin funderat på hur ett inhägnat samhälle skulle se ut om det uppstod på hemmaplan. Och märkligt nog fungerade det ner till minsta kommatecken. För när jag i dagarna läser om boken – som nu publiceras i Norstedts klassikerserie – slår det mig att ”Tjänarinnans berättelse” inte bara är den mest orwellska dystopin som har skrivits, det är också den bästa sedan ”1984”.
Vi ska strax återkomma till varför men först en sammanfattning av handlingen. Den är knappast okänd efter Bruce Millers tv-adaption från tidigare i år, men låt oss ändå dra den i korthet. I slutet av 1900-talet har barnafödandet gått ner drastiskt i USA på grund av miljögifter. Det har föranlett en auktoritär sekt att göra statskupp och installera ett strängt patriarkalt system under namnet Gilead, där kvinnor med fungerande livmödrar – så kallade tjänarinnor – får föda barn åt samhällets elit. I en spektakulär ritual tvingas de till sex med de så kallade Härförarna medan Hustrurna håller fast deras händer. Boken utspelar sig under en vecka i tjänarinnan Ofreds liv och genom hemliga bandinspelningar får vi ta del av hennes (förbjudna) tankar.
Genomtänkt och originell
Jag läste boken som tonåring och redan då älskade jag den. Men när jag nu läser om den ser jag hur genomtänkt och originell den är rent litterärt. På baksidan av nyutgåvan står det att Gilead är en ”kristen fundamentalistisk republik”. Men när jag läser boken slår det mig att det inte stämmer – i boken förekommer varken kors eller andra kristna symboler. Visserligen citeras bibeln, men inte från det nya utan det gamla testamentet. Att många religiösa tolkat Gilead som kristet är inte konstigt, men läser man noggrant ser man att det är en lömskt utplacerad fälla som Atwood gillrat. Ett annat exempel på hur noggrann författaren är med detaljerna är beskrivningen av kontrollen. På ett ställe nämns att tjänarinnorna har långärmade nattlinnen och som läsare förstår man att kläderna är till för att avskärma dem från det sinnliga. Tjänarinnorna ska helt enkelt inte frestas att slå armarna om sig själva och vidröra sin egen hud. Det är en förtrycksmekanism lika djupverkande som Orwells nyspråk.
På tal om språk förresten – Atwood har ett som saknar motstycke, och framförallt fastnar jag för hennes liknelser. I ett suggestivt avsnitt jämför hon tjänarinnornas röster med ”sorgsna duvor i takrännan”. En brutal kvinnlig övervakares ansikte liknas vid en ”kolstad som rasat ner i gruvan under”. Som så många andra bra dystopier bygger Atwood upp sin värld genom kontraster mellan den brutala verkligheten och den poetiska gestaltningen. Det är antagligen också språket som är anledningen till att boken läses på varenda high school i Nordamerika. Bokens status i hemlandet påminner lite om den Mobergs ”Utvandrarna” har i Sverige.
Åter aktuell
Men trots att ”Tjänarinnans berättelse” är en verkligt levande klassiker som ständigt omvandlas till teateruppsättningar och operor måste man fråga sig varför den fått en sådan renässans 2017. Vad är det som gör att den talar till oss med sådan kraft i samtiden? Här kan man ta hjälp av de två grunddystopierna. I essäsamlingen ”In other worlds” beskriver Atwood hur hon upplevde att boken förlorade i aktualitet under 1990-talet. Den orwellska storebrorsstaten tycktes förpassad till det kalla krigets slutna värld, medan Huxleys bekymmerslösa konsumtionssamhälle bredde ut dig. Men så kom 2001 och allt vändes upp och ner. Efter 11 september och införandet av Patriot Act har de tendenser som Atwood såg i öst återuppstått i väst. I USA har abortmotståndarna vunnit mark, Teapartyrörelsen har skördat framgångar med en fundamentalistisk retorik och i Polen och Ungern är demokratin hotad i grunden. Och även om Trumps dekadenta regim är så långt man kan komma från Atwoods puritaner pekar den ändå i samma auktoritära riktning.
Dessutom slår det mig att ”Tjänarinnans berättelse” faktiskt förutspådde ett oroande fenomen. Atwood är själv väldigt noggrann med att påpeka att allt hon beskriver har motsvarigheter i historiska samhällen – men en sak pekar snarare framåt än bakåt. Det är den ohyggliga avelsscenen när Ofred ligger fastlåst mellan sin härskarinnas ben. För vad är det om inte en bild av de fattigas produktion av barn åt rika, genom surrogatmödraskap? Sambandet är så uppenbart att jag hädanefter alltid kommer se Gilead framför mig när någon nämner ordet bebisfabrik.
