Pågående Europaturné innebär dock inte första gången som Martin Hederos samarbetar med Anna Ternheim.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Nej, vi har faktiskt inte jobbat ihop tidigare. Anna gillade Soundtrack och vi träffades första gången efter en spelning. Vi har många gemensamma bekanta. Sedan spelade jag som duo med Nina Persson för några år sedan och jag gissar att det var det som bäddade för samarbetet med Anna, säger Martin Hederos och syftar på färska, kritikerrosade ”All the way to Rio”.
Skivan är ett resultat av att Anna Ternheim var mellan lägenheter i New York och bestämde sig för att tillbringa tid i Rio De Janeiro i stället. Låtidéer föddes och snart befann hon sig i Stockholm och det nya albumet spelades in i den klassiska Atlantisstudion. Utan Martin Hederos.
”Mitt roligaste musikår”
Nu är det inte så att Martin Hederos inte haft fullt upp det här året. En solodebut i form av en instrumentalskiva för piano, ett curatorskap på Uppsala Konsert & Kongress, där han bestämt fem konsertkvällar efter eget huvud. Spelningar runt om i Europa med Tonbruket, denna konstellation som sträcker ut begreppet jazz till att innehålla så mycket att det knappt går att etikettera längre. Så där håller det på. Martin Hederos vilar inte på de berömda lagrarna.
– 2017 har varit mitt roligaste musikår. Inte minst att få förfrågan från Uppsala Konsert & Kongress. Det är en dröm att få sätta samman de här fem kvällarna och flera nya konstellationer har fötts. Bildkonstnären Jesper Waldensten och jag har varit ute en del och spelat.
Det märks att Martin Hederos drar sig för att ställa sig själv i rampljuset, helt ensam.
– Jag fick ju turnera för att nå ut med min soloskiva. Det är Sofia Karlsson som peppat och tjatat på mig att jag måste göra en soloplatta. Hon och Hilda Sandgren på MTA har sett att den överhuvudtaget existerar. Då är det skönt att med Waldensten ut på konserterna, så att det händer något mer.
– Att spela solo är som att gå till tandläkaren. Jag har hela tiden spelat musik med andra. Det kan bli lite stumt att sitta helt själv. Men jag har hittat ett sätt att liksom försätta mig i trance genom musiken. Det är skönt när man kan hitta ett rum inuti sig själv.
Vilande projekt med andra partners
Sofia Karlsson, ja. Martin Hederos har haft ett långvarigt samarbete med denna omtyckta folkpop-singer-songwriter. För två år sedan släppte de en julskiva, men just nu har de en kortare paus, så det blir inga julkonserter ovanpå allt annat Martin Hederos tagit sig för under året.
– Även Tonbruket ligger lågt just nu. Fast vi har en liveskiva som ska mixas och släppas nästa år. En lyckoträff som spelades in en kväll i Stuttgart för ett år sedan. Vi visste inte att det spelades in och vid sådana tillfällen blir allt så mycket bättre. Annars laddar vi i Tonbruket inför nästa skiva, vi jammar och skriver.
Profilstarka Tonbruket i all ära. Allt som oftast spelar Martin Hederos i duoformatet, gärna med en kvinnlig vokalist. När ETC Göteborg frågar om hans olika samarbetspartners beskriver Martin Hederos de olika projekten som ”vilande”, inte avslutade.
– Samarbetet med Nina Persson hoppas jag är vilande. Nina gör politisk kabaret på Malmö Stadsteater i ett år, med Thomas Öberg från Bob Hund. Men jag hoppas och tror att vi kommer att spela igen.
– Det är både roligt och jobbigt att spela som duo för man är så utlämnad. Jag gillar verkligen rymden som uppstår i musiken när vi bara är två. Det började när Mattias Hellberg (Håkan Hellströms nuvarande gitarrist. Reds. anm.) och jag körde som duo under 2000-talets första år. Det var en uppenbarelse efter att ha suttit i högljudda miljöer i så många år. Att variera uttrycken är så bra för den personliga utvecklingen.
Hederos & Hellberg spelar fortfarande varje sommar, ibland ihop med Joel Alme, på Slussens Pensionat på Orust och i deras ungdoms hemtrakter i Karlstad.
– Det har hänt så mycket i våra liv de senaste 20 åren. Mattias har verkligen utvecklats till en fullfjädrad gitarrist. Han har även blivit gudfar till min äldsta son. Vi har en konkret plan för nästa år som kommer att presenteras snart. Det kommer en spännande pressrelease nästa år, säger Martin Hederos och lägger samtidigt ut dimridåer med prat om en trio och något elektroniskt.
Känt suget igen
Martin Hederos gick under tidigt 1990-tal på Musikhögskolan i Malmö men avbröt studierna för ett liv på rockklubbar och i större lokaler med The Soundtrack Of Our Lives. På senare år har han känt ett starkt sug efter att plocka upp den tappade tråden igen.
Att han nyligen tilldelades ett långtidsstipendium från Konstnärsnämnden kan underlätta. I tio år är Martin Hederos garanterad en summa som motsvarar tre basbelopp per år. 2017 betyder det 134 400 kronor före skatt.
– Jag fick veta det via mejl och fick nästan hjärtstillestånd. Det är ett nästan overkligt erkännande, och i otroligt gott sällskap också. En tanke jag har är att ta och fördjupa mig i arrangemang och orkestrering. Jag har vissa mentorer som jag ser upp till. När jag spelade med Ane Brun i Berwaldhallen var det ett väldigt kreativt samarbete med dirigenten Hans Ek. Det är också en otrolig lyx att få vara och verka i riktiga konserthus.
Så var det detta med Göteborg ... Finns det några planer på återflytt?
– Jag har alltid lämnat dörrar öppna. 1999 flyttade min fru och jag tillsammans till Stockholm, och vi har en stuga i skärgården där. Men det har alltid funnits en dröm om att ha ett hus på Brännö. Det finns inget i Stockholm som toppar att ta båtarna ut från Saltholmen. Så är det ju.