– Jag kunde känna mig sympatiskt inställd till dem båda. Det finns kulturella konventioner om vad som är finare. Agatha Christie är inte fin, men det är Oskar Kokoschka, säger Agneta Pleijel.
Sparsmakat, koncentrerat och med orden bågnande av det oberättade skriver Agneta Pleijel om dessa två omaka giganter som möttes i slutet av sina liv för ett antal sittningar då Kokoschka målade Christies porträtt.
– De två delarna av ett författarskap, att man vänder sig utåt till en publik eller inåt och utforskar vad som finns inom en – det var som varsin del av mig.
Hon har varit inne i Stockholm och vänt, hon och maken har tillbringat nästan hela corona-perioden på lantstället i Stockholms skärgård. En rofylld, och lite enslig, tillvaro, så som det blivit för många, inte minst för de som är över 70 och riskgrupp. Agneta Pleijel har hunnit fylla 80, men är ändå lite tagen av detta.
– Jag har aldrig tänkt så mycket på min ålder förut, men nu under corona har jag blivit en del av en särskild grupp i samhället, en riskgruppstyp. Det är egendomligt att bli avskuren från resten av befolkningen.
Alla i samma ålder
Det fanns en sådan aspekt också av att skriva om Kokoschka och Christie. Utöver deras fascinerande livsöden – gåtan när Agatha Christie försvann mitt under sina glansdagar och sedan oförklarligt dök upp igen, det faktum att Oskar Kokoschka efter en olycklig kärleksaffär med Alma Mahler lät tillverka en docka som såg ut exakt som hon. Så är det också detta att de är äldre. Agatha Christies porträtt målas till hennes 80-årsdag, Oskar Kokoschka har fyllt 85. Både har levt genom två krig, genom sönderslitande kärleksaffärer, genom djupa svackor – och hela tiden skapat.
”Dubbelporträtt” ger en fascinerande, kondenserad inblick i både människoliv och en sorts komprimerad bild av Europa genom två världskrig. Men det var nära att den aldrig blev färdig. Agneta Pleijel hade skrivit en synopsis och var på väg att ta tag i själva berättandet när hon drabbades av en allvarlig TBE-infektion och fick vårdas på intensivavdelning. I respirator, med livet hängandes på en skör tråd. Det blev en brutal påminnelse om att livet är ändligt.
– Jag förstod utan vidare att det snart är slut. Men jag fick en nådatid.
Fick ovillkorlig kärlek
Det fanns tid också efter sjukdomen, liv att leva. En höst då hon steg för steg återhämtade sig, lärde sig tala och gå igen. Upplevde en känsla av nåd, inte minst inför alla de som funnits runt henne när hon var som sjukast.
– Jag hade trott hela livet att kärlek måste man förtjäna, men så plötsligt utsattes jag för människors totala oegennyttiga omsorg och kärlek. Det var den fullständigt oförtjänta nåden att bli älskad. Man får ju vara jävligt tacksam.
En tacksamhet som hon också känner inför att hon kunde börja skriva igen och slutföra sin roman.
– Det var ju skitviktigt. Jag är så van vid att kunna leva i två världar på samma gång – dels i den verkliga, dels i den som jag skriver om.
Att skriva sig ut ur sig själv, Agneta Pleijel låter Agatha Christie definiera sitt skrivande så, som en flykt från nuet och verkligheten.
– Man glömmer allt, också sig själv, vilket är en lättnad, säger hon.
Den aspekten tycker hon att det finns för lite av i den samtida svenska prosan. Unga författare skriver in sig i sina egna livs nystan istället för att skriva sig fria.
Samtidigt som ju faktiskt Agneta Pleijel själv på senare år ägnat sig just åt det egna livet i romanerna ”Spådomen” och ”Doften av en man”. Två böcker om en flickbarndom splittrad mellan stridande föräldrar, en ungdom av politik, litteratur och sexistiska män, om att försöka växa sig till en skrivande människa trots alla krafter som vill hålla en på plats.
”Aldrig varit så nervös”
Det var inte heller tänkt att bli riktigt så självbiografiskt som det blev.
– Jag tror aldrig att jag har varit så nervös, jag tyckte att jag utlämnade mig och min familj alldeles förfärligt.
Men det måste vara uppriktigt, och alla som det handlar om är döda nu, Agneta Pleijel tröstar sig med det. Och som en buffert mellan sig själv, författaren, och den flicka – tjej – unga kvinna som hon skriver om har hon lagt in ett ”jag” som reagerar på vad en ”hon” gör och tänker och känner – en dubbelhet av nu och då som skapar en lagom distans till det egna.
– Vad du än gör, försök inte väcka medlidande. Försök inte vädja om förstående hos läsaren. Skriv som det var. Och där var bytet till pronomenet ”hon” väldigt välgörande, säger hon.
Att skriva en tredje del, flickan i 50-års-åldern, blev svårare. Greppet mellan ”jag” och ”hon” funkade inte, distansen uppstod inte. Det var därför som Agatha Christie och Oskar Kokoschka kom emellan. En välbehövlig avstickare från ett navelskåderi som aldrig varit Agneta Pleijels.
Eller som hon skriver allra sist i sin självbiografiska roman ”Spådomen”: ”Skriva är att leva för att komma hem”.
Så vad är hem?
– Vad är det man söker efter? Efter en barndom som för evigt är förlorad. Att skriva är att sätta ihop sig själv, att återvända till ett magiskt förflutet som man inte längre vet något om. Där sinnesintryck och abstrakt tänkande är samma sak. Konst är för alla konstnärer ett försök att komma hem.
