– Min ambition är att de ska få pröva ett gäng olika skrivarövningar som öppnar inspirationen, bryter ner eventuella hämningar och ger lite nya perspektiv på vad man kan göra med språket.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vad är det som brukar hända när man gör den typen av övningar?
– Det beror på vilken grupp man har, men ofta brukar det bli en ganska lekfull stämning. Självkritiken brukar släppa lite och deltagarna upptäcker att det går att skriva på fler sätt än de kanske hade tänkt innan.
Hämningar, självkritik, är det många som är begränsade i vad de tror de kan skriva?
– När jag har hållit skrivarkurser med tonårsgrupper förut så märks det ofta att många tjejer är självkritiska och ibland rädda att visa något de har skrivit över huvud taget. Det beror förstås på de patriarkala strukturer som kanske blir som allra starkast under högstadietiden ... Elvaåriga tjejer brukar vara mycket mer självsäkra och igång, det är så jävla sorgligt att folk sedan kuvas på det där sättet.
Att man inte vågar fortsätta tro på att man får uttrycka sig?
– Ja, eller att man är så beredd på att bli dömd eller skrattad åt eller inte lyssnad på när man tar plats.
Killarna är inte lika självkritiska?
– Det varierar förstås från individ till individ, men inte generellt, nej. Det är ju också ofta stor kvinnlig dominans på skrivarskolorna men ganska 50/50 bland de publicerade författarna så där ser man också hur de patriarkala utestängningsmekanismerna fungerar.
Kanske beror det även på självförtroende, resonerar Lyra Koli. Hon är övertygad om att självförtroende är essentiellt om man ska ägna sig åt något så ensamt som skrivande, för om man inte tror på sin egen förmåga finns det inget annat att falla tillbaka på, ingen gruppgemenskap som kan lyfta en.
Men förutom mod att uttrycka sig, vill hon lära ut hantverket. Ge ungdomarna redskap för att komma runt blockeringar och för att kunna vrida och vända på språket.
Själv har hon skrivit så länge hon kan minnas, sedan hon lärde sig att skriva och läsa och fick tillgång till den formen av fantasi och reflektion.
– För mig är skrivandet ett sätt att förhålla mig till världen. Jag tänker och känner mycket i språk, och skrivandet är ett sätt att frysa, vrida sönder och öppna vissa scener och uttryckssätt. Ett sätt att komma närmare och acceptera vissa aspekter av livet och döden, men också ett sätt att understryka vad som inte behöver eller kan accepteras, berättar hon.
Lyra Koli växte upp på Alnön och säger att hon hade en fin barndom där, ett skyddat litet medelklassliv, nära till fotboll och kompisar och naturen.
Jag anar ett men?
– Ja, det är ju också en väldigt segregerad liten ö. Vi både bodde på Alnö och hade sommarstuga där, så man fick ganska snabbt känslan av att bara röra sig i cirklar ... det är något symboliskt med att växa upp på en ö. Jag är väldigt tacksam över att inte ha gått högstadiet där utan på Haga, och fått lära känna människor som inte har exakt samma bakgrund som en själv. Det borde vara självklart för alla, att under skolgången få lära känna folk med olika erfarenheter och perspektiv, hur ska man annars kunna bli en vettig människa liksom?
Då, under tonårstiden, var hon mycket på Pipeline och Domsaga, och så var hon med i Kvartersteatern. Men när hon var 16 år valde hon ändå att börja skrivarlinjen på gymnasiet på Fryshuset i Stockholm, där det fanns ett större kulturutbud.
Och resten är, som man säger, historia. Det var där under gymnasietiden som hon satt i redaktionen för två poetiska nättidskrifter: Fikssion och Ett lysande namn. Det var också då hon vann lilla Augustpriset med sin text ”Manual”. Men när jag frågar när hon bestämde sig för att satsa på sitt skrivande förstår hon inte riktigt frågan.
– Bokformen har aldrig utgjort någon skiljelinje för mitt skrivande. Jag hade ju nättidskrifter och min första bok är i hög grad just en kritik mot bokformen, eller en undersökning av vilken särskild typ av njutbar maktrelation det mediet kan innebära. Men så klart att jag har satsat medvetet i en negativ bemärkelse. Det vill säga tagit risken att inte skaffa mig någon riktig utbildning som kan leda till något riktigt jobb, utan i stället försökt göra livsval som kan nära mitt skrivande så mycket som möjligt.
Nu lever hon på sitt skrivande som litteraturkritiker och författare. Hon har gett ut tre romaner och jobbar på den fjärde: en framtidsdystopi som ska komma ut nästa höst.
När du skriver, vem skriver du för då?
– Det beror jättemycket på vad jag skriver! När jag skriver litteraturkritik tänker jag på dagstidningens läsare, och i viss mån också på författaren förstås. Min första bok är som en sorts tilltalslek med läsaren men naturligtvis tänker man alltid på hur någonting blir läst, skrivande är ju ofrånkomligen en kommunikationshandling.
Snart ska du möta ungdomarna här i Sundsvall, vad ger det dig att jobba med dem?
– Jag tycker att det är roligt och intressant att se vilken relation människor som inte är en del av den etablerade litteraturvärlden har till skrivande och läsande, det ger mig fler perspektiv och mer energi när jag ska skriva själv.
