”Att skratta åt folkvalda ger frisk luft”

– Det går ju inte att komma ifrån att det är roligt att prata om politiker när det är val, säger Carina Milde, som är intendent på EWK-museet, som finns på Arbetets museum.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141

Merparten av teckningarna i utställningen kommer från boken ”EWK:s menageri”, från 1977. Bilderna kommenterade den då nyvalda borgerliga regeringen, med åtföljande satiriska krönikor.

– Bilderna har ett sätt att kommentera politik och politiker och folkvalda som vi litegrann har tappat. Det här med att kunna göra satiriska kommentarer och ge möjlighet att skratta åt våra folkvalda, ger också frisk luft i ett demokratiskt samhälle.

Satir är ju ofta en färskvara, en ögonblicklig reaktion på något. Vad ger EWK:s bilder oss idag?

– EWK har hittat både djur som fysiskt stämmer överens med politikerna, men också på ett symboliskt plan. Som till exempel Ingemar Mundebo, dåvarande budgetminister, gestaltad som gris. Det är ingen charmig avbildning, men han är ju en spargris. När det kommer till hur vi använder stereotyper, liknelser, metaforer eller i det här fallet fabler, det är något som vi har tappat lite.

Carina Milde berättar att EWK-museet haft utbyten med med tecknare från länder med en stark censur som kontrollerar gränserna för det fria ordet.”

– Sverige växer och blir större och bättre av människor, som tyvärr måste lämna sina hemländer av hemska orsaker, men det gör något gott för Sverige att de kommer hit. Personer med bakgrund i arabvärlden har en stor skicklighet att läsa satir.

– Jag har haft möjlighet att arbeta med arabiska tecknare, framför allt två syriska tecknare som bor i Norrköping, Saad Hajo och Sahar Burhan. De beskriver hur man genom att använda sig av de gamla fablerna och djuren, kan kommentera saker i samhället utan att skriva ut vad det är man egentligen menar. Samtidigt som alla ändå fattar vad man säger.

Som en subtilare form av kritik?

– Ja precis. Vi har också visat bilder av en rysk tecknare som heter Michail Zlatkovsky. Han berättade samma sak om Ryssland, där man heller inte kan kommentera saker rakt ut. Istället görs ofta liknelser och metaforer som är tillräckligt luddiga för att undvika att säga vem man avbildar, men tillräckligt tydligt för att folk ska förstå.

– Ett uttryck som hörs ofta idag är ”det får man ju inte säga i det här landet”. Så är det ju helt enkelt så att vi får ju säga i princip vad som helst. Här kanske inte behovet av att använda fabler och metaforer för att ducka censur är detsamma.

Men man kanske inte alltid vill skriva folk på näsan?

– Exakt. När tecknare gör sådana bilder har de ju också ett förtroende för läsaren. Jag tror de litar på att läsarna kommer att kunna tänka till. De kommer att fatta det här.