I slutet av årets fotbollssäsong har två huliganhändelser stuckit ut från mängden. Dels en incident på Tele2 Arena, då Hammarbysupportrar tog sig igenom alla avspärrningar på vägen till sektionen ovanför Gaisklacken – där de kunde kasta ner stolsdelar, mynt och vattenflaskor innan de mötte Göteborgssupportrarna i ett vilt slagsmål nära familjeläktaren.

I samband med derbyt mellan Djurgården och AIK den 26 september fångades AIK:s ordförande Johan Segui av DN på bild när han kramade en maskerad supporter som senare visade sig vara en dömd så kallad ”risksupporter”. I debatten som följde var det många som tyckte att media trummar upp ett orimligt ansvar för klubbledningen att i alla situationer ta avstånd från olämpliga supportrar och att det här är en del av en hårdvinkling av huliganproblemet, att man drar konfliktlinjer som egentligen inte behöver vara så skarpa.

Ligger det någonting i det här? Hur stämmer berättelsen om huliganismen överens med verkligheten på arenorna?

”Huliganidentiteten”

Aage Radmann är idrottsvetare vid Malmö högskola, han forskar om supporterskap och huliganism. I en avhandling från tidigare i år undersöker han hur olika aktörer skapar och reproducerar huligankulturen i Sverige. Han menar att media är delaktigt i att skapa huliganismen, genom att stärka ”huliganidentiteten”. Firmorna, de grupper som organiserar slagsmål i samband med fotbollsmatcher, tycker att de står vid sidan om resten av samhället. Den känslan stärks när media sätter strålkastarljuset på ”huliganproblemet”.

– De här grupperna odlar ett subkulturellt utanförskap. Mediabeskrivningen bekräftar den delen av firmaidentiteten.

Aage Radmann påpekar att de som är räddast för att gå på fotboll är de som aldrig har varit på en match, som får sin bild genom media.

– Det har kanske aldrig varit så lite våld inne på arenorna som det är nu. Det är inte farligt att gå på fotboll i Sverige. Ändå är många rädda.

Skapar moralpanik

I sin avhandling sätter Radmann fokus på en händelse 2011. I samband med en match mellan Malmö FF och Helsingborgs IF sprang en MFF-supporter in på planen och angrep Helsingborgs­målvakten. Händelsen ledde till en upprörd debatt.

– Det var alltså en enda stupfull 18-åring det handlade om, men det ledde till enorma skriverier. Det är en del av moralpaniken kring den här frågan, att händelser förstoras väldigt mycket.

Aage Radmann menar att media är delaktiga i att skapa ett tänkande som leder till hårdare restriktioner. ”Moralpaniken” blir en spiral nedåt, som sätter press på fotbollens aktörer att ta i med hårdhandskarna. Det har blivit vanligt att tillresta supportrar utsätts för restriktioner, som kan leda till att de missar delar av matchen.

– Det drabbar de 95 procent av supportrarna som är helt oskyldiga. Och det gör att man tar till åtgärder som inte är anpassade till verkligheten.

”Aldrig orolig”

Martin Schori är Djurgårdssupporter och redaktör på Aftonbladet.se. Precis som Aage Radmann säger han att media har en tendens att skapa en bild av att det är farligare att gå på fotboll än det faktiskt är. Samtidigt pekar han på delar av läktarkulturen som faktiskt gör att det kan vara obehagligt att gå matcher, även fast det inte sker olagliga saker.

– Jag är aldrig orolig för min säkerhet på en match. Men det ropas ju hatramsor och folk skriker könsord. Så jag förstår att man inte vill ta med barn på derbyn, alldeles oavsett om det förekommer våld eller inte.

Martin Schori tycker inte att våldet i samband med fotboll överrapporteras. Däremot är fotbollen någonting som engagerar väldigt många, och de som skriver om det blir upprörda när matcher måste avbrytas. Det leder till upprörda ord i spalterna.

– Man tar i med överord när det sker någonting. Alla är överens om att det som skett är helt förkastligt, ändå skriver vi journalister att det är ”en terroristattack”. Det är onödigt, sportjournalister och debattörer behöver inte ta i från tårna när det händer någonting.

Martin Schori tror inte att det går att tiga ihjäl supportervåldet, det kommer att ske oavsett om media rapporterar om det eller inte.

– Det kanske skulle påverka nyrekryteringen om media slutade rapportera. Men det pågår redan ett ihjältigande på ett vis, media rapporterar nästan aldrig om uppgjorda slagsmål mellan firmorna.

Martin Schori säger att rapporteringen om fotboll har förändrats över tid. För några år sedan var det mer fokus på supporterfesten och spektakulära tifon – under en period satte kvällstidningarna betyg på de olika klackarna. Den rapporteringen har upphört, men det tror han har mer att göra med förändringar i verkligheten än i medialogiken.

– Intresset för fotboll sjönk, särskilt i storstäderna. Så synen på supportrar har förändrats, men det här är saker som går i cykler.

Ett samhällsproblem

Martin Schori lägger en del av ansvaret för de uppblossande debatterna om medias ansvar hos supportrarna själva. Han påpekar att det är en grupp som också de gärna tar i från tårna när de känner sig orättvist behandlade.

– Fotbollssupportrar är lättkränkta. När det händer någonting känner man sig utsatta för en attack utifrån och då går man ihop som en grupp. Media blir då en del av etablissemanget, att ta spjärn emot.

Aage Radmann tycker att man måste sluta tala om huliganismen som ett fotbollsproblem och börja se det som ett samhällsproblem. Och kanske framförallt, ett manlighetsproblem.

– Det här handlar om nästan uteslutande män, som samlas kring ett gemensamt intresse. De gillar våld, och de dricker alkohol och vissa av dem tar droger tillsammans. På det viset är det inte särskilt stor skillnad på fotbollsvåld och våld i övriga samhället. Det är ett större problem än fotbollen.