Han stänger in Vicente i sitt underjordiska laboratorium, opererar bort hans könsorgan och skapar ur sin dotters förövares kropp en vacker kvinna som påminner om hans döda fru. Han döper henne till Vera och när hon efter sex år är fulländad i sin skönhet våldtar han henne.

Denna historia, hämtad ur filmregissören Pedro Almodovars mästerverk ”The skin I live in”, är både en knivskarp analys av patriarkatets perversioner och en perfekt bild av hämndens logik. Först när Vicente blivit kvinna kunde Robert Ledgard hämnas på honom med hjälp av samma patriarkala våld som hans dotter utsattes för.

Att hämnd i populärkultur ofta skildras som reaktion mot våldtäkt och sexuella övergrepp mot kvinnor (”rape and revenge”) säger troligtvis mer om det aldrig sinande behovet av erotiserade, våldsamma sexskildringar på vita duken än om en feministisk medvetenhet i filmbranschen.

Kvinnor som hämnas på män är även ett av litteraturens äldsta teman. Euripides pjäs om ”Medea” som hämnas på maken Jason för att han vill gifta sig med prinsessan av Korinth, är över 2000 år gammal. Och Medeas hämnd är inte nådig; först dödar hon prinsessan och hennes far kung Kreon. Sedan sina egna barn som hon fått med Jason.

Andra mer samtida litterära skildringar av kvinnlig hämnd finns till exempel i Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas”, ”En hondjävuls lustar” av Fay Weldon, Helen Zahavis ”En jävla helg” och ”Djuret” av Lisa Taddeo.

Det senaste svenska bidraget till kvinnlig hämndlitteratur står psykologen och författaren Jenny Jägerfeld för.  Hennes nya roman ”Hämndprojektet” tar avstamp i ett sadistiskt övergrepp som huvudpersonen Nico utsätts för av en BDSM-man som hon träffat på Tinder. 

Parallellt med berättelsen om Nicos jakt på hämnd får läsaren också ta del av idéhistoriska, kulturella och psykologiska perspektiv på vedergällning som finns insprängda som facklitterära avsnitt i den fiktiva berättelsen. 

Att Jenny Jägerfeld skrivit en hel bok om hämnd handlar om hennes intresse för ”fula” och förbjudna känslor.

– Hämndbegär är, precis som avundsjuka och bitterhet, ett exempel på de känslor man helst inte ska känna i vårt ”yogafierade” samhälle. Vi ska helst bara ”andas” igenom svårigheterna, förlåta och gå vidare. Men så funkar inte vi människor, våra fula och pinsamma känslor finns där vare sig vi vill eller inte, säger hon. 

Huvudpersonen i ”Hämndprojektet” är författare och psykolog, precis som Jenny Jägerfeld själv, och vissa saker är hämtade ur hennes eget liv. Till exempel händelsen där hon blir våldtagen av sin pojkvän efter en blöt kväll på krogen.

– Det är självupplevt, och eftersom jag redan skrivit en krönika om det så känns det ok att avslöja det. Nico hämnas på sin kille Jens i boken på ett liknande sätt som jag själv gjorde; först gör hon slut och sen börjar hon behandla honom som skit, hunsar honom och låter honom göra tjänster. Men jag tänkte inte på det som hämnd då, och jag tror att min ex-kille kände att han hade gjort något fel, annars hade han väl sagt ifrån eller gjort motstånd.

"Som psykolog skulle jag aldrig uppmuntra någon att hämnas eftersom forskning har visat att man har svårare att släppa en incident efter man har hämnats."

Nico säger i boken ”Jag tyckte uppenbarligen inte att det var fel att jag hämnades på Jens. Det tycker jag fortfarande inte. Hämnden renade mig, gav mig nytt liv. Och det bästa av allt var att jag undgick att bli offer genom att bli en liten smula förövare.”

Kan hämnd vara läkande?

– Ja, min intuitiva sida säger att man skulle kunna må bättre av att hämnas, att det kan fungera som en upprättelse efter att man har behandlats illa och på något sätt återställa maktbalansen. Men som psykolog skulle jag aldrig uppmuntra någon att hämnas eftersom forskning har visat att man har svårare att släppa en incident efter man har hämnats. Dessutom leder ofta en hämnd till en annan och tillslut befinner man sig i en hämndspiral som är svår att stoppa.

Men om man ändå är uppfylld av hämndbegär är det bättre att undersöka det och kanske unna sig själv att fantisera om vad man skulle vilja göra eller säga för att hämnas, menar Jenny Jägerfeld.

– Ilska och vrede är såklart viktigt att släppa fram när någon har gjort en illa, men när man varit i det ett tag måste man också våga närma sig andra känslor som till exempel sorg och sårbarhet.

Medfödda personlighetsdrag är en av flera faktorer som påverkar benägenheten att hämnas, säger hon. Personer som är impulsiva, lättkränkta eller har tendenser till ångestladdat ältande kan vara mer benägna att tänka på eller genomföra hämnd än andra.

– Jag har haft patienter i terapi som till exempel berättar att de råkat få en knuff när de stod i kö och att de direkt tolkat det som personligt, typ” han knuffade mig den jäveln”. Fast sanningen kanske var att det bara var trångt och någon råkat gå in i en. Så människor som ofta tolkar in negativa intentioner i andras beteenden kan också tänkas tillhöra gruppen som tänker mer på hämnd än andra.

När det gäller genusaspekten av hämnd finns det i dagsläget ingen stor svensk studie som slår fast om det är män eller kvinnor som är mest benägna att hämnas.

Men när Emma Heikensten, doktor i nationalekonomi, undersökte könsskillnader i hämndbenägenhet utifrån SVT-programmet ”Vem vet mest” i sin avhandling från 2019, kom hon fram till att de manliga deltagarna i programmet hämnades mer än de kvinnliga.

– För varje given handling, alltså när deltagaren får chans att hämnas genom att skicka tillbaka en fråga till den som utmanat hen, så var det 23 procent mer sannolikt att männen gjorde det, berättar hon

Varför det är så tror hon delvis beror på stereotypa mansnormer.

"Det finns en myt om att kvinnor alltid konkurrerar, har svårt att samarbeta och sticker varandra i ryggen, men det finns inget i vår undersökning som tyder på det.""

– Jag tror att män i genomsnitt uppfattar det som mer naturligt och smart att hämnas, och att det i större utsträckning än för kvinnor ingår i deras traditionella könsroll. 

I sin studie kom Emma Heikensten också fram till att de kvinnliga deltagarna var mer benägna att hämnas på män än på andra kvinnor. Männen däremot hämnades i lika stor utsträckning på både manliga och kvinnliga deltagare.

– Det finns en myt om att kvinnor alltid konkurrerar, har svårt att samarbeta och sticker varandra i ryggen, men det finns inget i vår undersökning som tyder på det, snarare tvärtom.

"Män har våldskapital och pengar som de kan använda i sina hämndaktioner, medan kvinnor kanske måste vara smartare och mer kreativa när de hämnas."

Mäns hämndrepertoar består ofta av misshandel, mord, våldtäkt eller hämndporr, medan kvinnor skriver utelämnande böcker, kokar en kanin, gör häxritualer eller som sångerskan Shakira; skapar en världshit där hon sjunger om hur patetisk hennes otrogna make Piqué är.

Min känsla är att kvinnor generellt sett är mer kreativa när det kommer till hämnd, håller du med om det?

– Jag tror snarare att det handlar om vad man har för resurser för att påverkan varandra negativt. En genomsnittlig kvinna som vill hämnas genom att slå en genomsnittlig man kommer troligtvis inte gå vinnande ur det slagsmålet på grund av mäns fysiska överläge. Så då får hon hitta andra sätt att hämnas på som utgår från hennes förutsättningar, säger Emma Heikensten.

Även Jenny Jägerfeld är inne på samma spår när det gäller skillnaden mellan män och kvinnors sätt att hämnas.

– Eftersom kvinnor är fysiskt svagare och fortfarande inte har lika stark ställning i samhället så har vi mer att förlora på att bli upptäckta. Män har våldskapital och pengar som de kan använda i sina hämndaktioner, medan kvinnor kanske måste vara smartare och mer kreativa när de hämnas, säger hon.

Ett kapitel i ”Hämndprojektet” handlar om Lorena Bobbit, kvinnan som 1993 blev världskänd över en natt när hon skar av sin mans penis med en kniv, och sedan kastade ut den genom bilfönstret eftersom det var svårt att köra bil med den avskurna penisen i handen. 

– Med tanke på att hon levde i en vidrig relation där hennes man John regelbundet utsatte henne för misshandel och våldtäkter kan jag tycka att det var en rättmätig hämnd att skära av hans kuk.  Men Lorena själv såg det inte som en hämnd. Hon har snarare uttryck det som hon skyddade sig själv efter att ännu en gång blivit brutalt våldtagen av sin man, det var liksom genom sin kuk som han dominerade henne. Dessutom var hon, som immigrerat till USA från Ecuador, beroende av honom. Det var tack vare deras äktenskap hon fick uppehållstillstånd, säger Jenny Jägerfeld.

Vad avgör vad som är en rättmätig hämnd, och är det egentligen någon skillnad mellan hämnd och att skipa rättvisa tycker du?

– Som psykolog kan jag egentligen inte säga vad som är en rimlig eller orimlig hämnd, eftersom jag inte tror på hämnd som lösning. Men det är klart, någon kanske skjuter ner en hel familj för att hämnas på en otrogen partner, så i det perspektivet kan man ju säga att Lorena Bobbits hämnd är väl avvägd – eller att hon snarare skipar rättvisa. Ibland kan de två uttrycken användas som synonymer, men att skipa rättvisa kanske mer handlar om ”du stal fem hönor av mig, så jag tar fem av dig” och hämnd är mer ”jag dödar din gris”. Alltså att inte bara kräva att du ska återgälda mig för det du har gjort, utan jag vill också tillfoga dig viss skada.

I sin bok skriver hon om hur synen på hämnd kan förändras beroende på i vilken kontext den utförs. Såhär resonerar huvudpersonen Nico: ”Stöld kan vara moraliskt rätt om du är född in i fattigdomen, om du inte har några pengar och dina barn svälter eller behöver medicin. Det måste väl alla förnuftiga människor ändå anse?"

Men kan hämnd någonsin vara det? Går det att rättfärdiga hämnd i en hederskultur?
När jag frågar Jenny Jägerfeld vad hon själv skulle svara på den frågan verkan hon för första gången vackla i sin ståndpunkt.

– Det är väldigt lätt att sitta på sina egna höga hästar och tänka att det aldrig går att förstå eller rättfärdiga en hämnd. Men i hederskulturer där det inte finns någon institutionaliserat rättsväsende, hur ska man då reglera mänskliga beteenden så att en person inte blir en livsfarlig despot? Då kanske det är rimligt med någon typ av hämndkultur. Fast nej förresten, det tycker jag ju inte!

Hämnd är centralt i den gängrelaterade våldsutveckling vi ser i Sverige idag. Man hämnas, återupprättar sin heder, hämnas igen, återupprätta sin heder igen.

– Ja, och det är en livsfarlig spiral! Psykoanalytikerna Thomas Böhm och Suzanne Kaplan skriver i sin bok ”Hämnd eller upprättelse: hämndspiralens psykologi” om tutsierna och hutuerna i Rwanda,  att om alla skulle hämnas efter folkmordet så skulle det inte finnas några människor kvar i landet. Tutsierna var tvungna att hitta ett sätt att hantera sin grupps trauma på ett sätt som inte handlade om att ge tillbaka, för annars skulle de var uppfyllda av hämndbegäret resten av livet. Vi måste helt enkelt hitta alternativa sätt att hantera de tankar och fantasier om hämnd som uppstår ur den vrede som väcks efter att vi försatts i ett underläge på ett förödmjukande sätt, säger hon.

När vi tänker på hämnd verkar det ofta som att den primitiva neandertalaren och den reflekterande samtidsmänniskan inom oss hamnar i konflikt. Är vi tillräckligt kränkta eller förbannande kommer rovdjuret i oss fram.

Min mamma, som har tre döttrar, brukade säga till oss när vi var små ”om någon våldtar er så kommer jag personligen att hämnas.” Det låter kanske lite konstigt, men jag blev trygg av att höra det.

– Så skulle jag också kunna säga till mina barn, och nu när jag tänker efter har jag faktiskt hämnats å deras vägnar, säger Jägerfeld och tar ett djupt andetag.

– Ett av mina barn blev utsatt för mobbning av en klasskompis när de gick i 3:an. Klasskompisen snackade skit om mitt barn, snodde ett armband och gjorde hens liv riktigt jävla vidrigt. Jag kontaktade barnets föräldrar för att prata om det som pågick, men de vägrade att ta tag i problemet och skyllde bara på att deras barn mådde dåligt. Mobbningen fortsatte, mitt barn mådde allt sämre, men så en dag såg jag mobbaren sitta själv på en gunga i en lekpark dit klassen hade gått. Jag gick fram till hen och sa ”Du, jag vet vad du gör, allt som du gör mot mitt barn får jag reda på. Och jag kommer komma efter dig varje gång, jag kommer aldrig sluta.” Hen såg livrädd ut och efter det slutade hen mobba mitt barn.

Så din inre neandertalare tog över?

– Ja, det är den där primitiva känslan som kommer fram när det gäller ens barn. Men den kom i och för sig fram även för ett tag sedan när någon snodde min mobiltelefon på Gullmarsplan. Eftersom jag kan spåra telefonen via andra enheter lånade jag min sons mobil, hoppade in i en taxi och bad chauffören följa min stulna telefons position. Samtidigt som jag aktiverade ett larm som gjorde att det tjöt oavbrutet i min stulna mobil skrev jag tusentals hotfulla sms från min sons mobil till tjuven, typ ”jag ser dig, jag vet var du är, jag kommer efter dig och ska skjuta dig i knäskålarna”, säger Jenny Jägerfeld och skrattar.

Hämnden är ljuv trots allt?

– Jag vet inte om det kan räknas som hämnd, men tillfredsställande var det.