Att hitta en psykolog har blivit som att tinderdejta

Även den här tjänsten finansieras av riskkapital och är det andra förslaget som dyker upp som ”sponsored” när jag förutsättningslöst trycker in ”Psykolog Stockholm”. 

När jag klickar möts jag av en slogan: ”Matcha med din terapeut”. 

Sen presenteras grundidén: ”Meela guidar dig genom terapidjungeln. För att terapin ska funka måste du och din terapeut klicka. Utan rätt känsla och förtroende är det lätt att tappa motivationen”. 

Därefter ombeds jag fylla i ett formulär om vad jag söker hjälp för. ”Pengar”, ”krig”, ”hoarding”, ”sexism”, ”rökning”, ”entreprenörskap”, ”förlorat husdjur”, ”erfarenhet av att vara med i en sekt eller kult”, är några exempel på orsaker. Även ”ångest”, ”cancer”, ”chem-sex”, ”pension” och ”militär”.

Jag får ange min ålder och könsidentitet, terapeutens önskade ålder och könsidentitet, önskad sexuell läggning på terapeuten, (hetero, homo/bi, annat inom hbtqi+) om terapeuten ska vara ”religiös”, ”spirituell” (sic),”humanist”, ”ateist” eller ”agnostiker”. 

Jag får uppge om den ska ha barn (inklusive bonusbarn), precisera kulturell bakgrund, till exempel ”Centralamerika” eller ”Subsahara”, samt hur formell terapeuten ska vara. De två kategorier som erbjuds är ”professionellt” respektive ”avslappnat” förhållningssätt. 

Jag frågas hur aktiv jag vill att den ska vara, hur mycket den ska dela med sig av personliga upplevelser och om den bör vara öppen för att diskutera droger, porr och otrohet (borde inte alla psykologer vara det?) samt på vilket eller vilka av 15 olika språk terapin ska kunna bedrivas på.

Jag får veta att formuläret på psykologsidan är lika grundligt och föreställer mig hur psykologer runt om i Sverige sitter vid sina skrivbord och gräver i sin sexuella biografi: ”Bisexualitet, hmm, räknas den där festen i gymnasiet?” 

Det som efterfrågas är inte enbart kompetens inom vissa områden, utan uppgifter om psykologens privatliv. Meela säger att de skyddar informationen, men till skillnad från psykologen har klienten inte tystnadsplikt. 

Min kompis stannade redan vid frågan om sexuell läggning och säger att man genom att sätta så stor tilltro till terapeutens personliga egenskaper och privata erfarenheter, riskerar att glömma att terapi handlar om vård. Det finns inte något vetenskapligt stöd för att lösningen på psykiskt lidande skulle vara att behandlare och klient är lika.

Man har länge kunnat välja terapeut utifrån behandlingsform och kompetensområde (till exempel ”stjärnfamilj”). Namn och ett porträttfoto på en hemsida ger ett hum om ålder, ursprung och kön. Utifrån det har man kunnat fantisera fritt om vem som man, med Meelas egna ord, skulle kunna tänkas ”klicka med”. Min kompis har säkert sållats bort av klienter som av någon anledning inte vill träffa en terapeut som, likt honom, är man, skallig och har glasögon. 

Det nya är hur den processen omvandlats till affärsidé. 

Meela erbjuder ingen vård men tjänar pengar på psykologernas arvoden. De tar 1 250 kronor vid första besöket (vilket hos många psykologer motsvarar 100 procent av arvodet), därefter tar de 15 procent av därpå följande nio besök. För klienten är ”tjänsten” gratis och framstår bara som ett smidigt, om än ovetenskapligt, sätt att skräddarsy sin behandling. 

Förutom enskilda klienter kan företag ha försäkringsavtal med Meela. För närvarande är det bara SEB som har det. 

Jag söker Meela för att få svar på hur de kommit fram till den här prismodellen. De svarar att startavgiften gör att de kan fortsätta investera i en bättre matchningsprocess, kvalitetssäkring och support. Pengarna från påföljande sessioner täcker plattformens utveckling, klientstöd och ”ständiga förbättringar”. 

På frågan hur de ser på sekretess kring psykologens privata uppgifter svarar de att även om en klient kan önska en terapeut med förståelse för exempelvis hbtqia+-frågor, innebär det inte att klienten får personlig information om terapeuten. 

”En terapeut kan ha bred kompetens inom HBTQIA+-frågor genom utbildning och erfarenhet, utan att nödvändigtvis själv tillhöra denna grupp”.

I Meelas formulär ombeds man dock besvara frågan: ”Vilken sexuell läggning vill du att terapeuten ska ha”. 

Hur den informationen ska skyddas från klienten får jag inte svar på. 

I ett reportage i Psykologtidningen läser jag att psykologens svar skyddas genom att klienten inte får veta exakt på vilka grunder de matchats. Men om man svarat ”väldigt viktig” enbart på frågan om psykologens sexuella läggning, föreställer jag mig att det kan vara rätt lätt att gissa sig till varför man gjort det.

Så vad är då poängen med matchning? 

I intervjuer berättar Meelas grundare, Tiffany Boswell, att idén föddes efter hon som 18-åring försökt hitta rätt psykolog, men inte lyckats. Det var som att försöka hitta en nål i en höstack. På Meelas hemsida nämns frustrerande googlesökningar och i en intervju med Dagens industri berättar Boswell en anekdot om en vän – en ateist med alkoholproblem – som hamnat hos terapeut som var djupt religiös och att ”det krockat totalt”. 

I samma intervju går hon in på hur vissa terapiformer och därmed psykologer, inte passar alla, eftersom de inte tar hänsyn till samhällsstrukturer, något som kan bli begränsande för personer med minoritetsbakgrund.

På Meelas hemsida poängteras att hos dem är ”alla välkomna, oavsett kön, sexualitet, kultur eller religion”. Hemsidan hänvisar till forskning om hur ”terapeutisk allians” mellan behandlare och klient, är avgörande för hur framgångsrik en behandling blir. 

Underförstått knyts en sådan allians lättare om man får designa sin psykolog själv. 

De skriver på sin hemsida att i snitt 50 procent som påbörjar terapi lämnar den innan tredje mötet. Motsvarande siffra för Meelas matchningar ligger på 3 procent.

Själv skulle jag nog ha helt orimliga förväntningar på en terapeut som precis som jag, växte upp i Stockholm med sex halvsyskon och en styvmor från ryska gränsen, och glömma bort att vår relation framförallt handlade om evidensbaserad vård.

I Psykologtidningen säger psykologen Ulf Karl Olov Nilsson (Även känd under poetakronymen UKON) att matchningstjänsterna riskerar att resultera i psykolog- och klientkonstellationer som påminner om filterbubblor, där man enbart träffar psykologer som bekräftar ens världsbild och livsstil. 

I samma intervju säger Meela-anslutna psykologen Follad Yarollahi, att han som man med bakgrund i Mellanöstern, är van att ”väljas bort” eftersom många väljer ”en kvinna med samma utseende som liknar dem själva”. Ibland kanske det man vill ha inte överensstämmer med det man behöver? 

Tiffany Boswell berättar att icke-binära klienter vittnat om det positiva i att få träffa en icke-binär psykolog som de ”inte behövt utbilda”. På klientsidan verkar företag också se en stor kundnöjdhet. 9 av 10 säger sig ha hittat rätt direkt.  Hur nöjdheten ser ut hos psykologerna är svårare att hitta siffror på. 

I Psykologtidningen säger psykologen Lina Holmgren, själv ansluten till Meela, att matchningen inledningsvis kan ge terapin en ”positiv skjuts” men ”nu blir det mer som att beställa en produkt”.

Enligt Meela växer antalet anslutna psykologer, men av min kompis kollegor är det ingen som trivs med upplägget – att byta intima detaljer om privatlivet och en del av arvodet, mot att, på vetenskapligt tveksamma grunder, matchas med klienter. 

Istället för den perfekta partnern, lockar Meela med den perfekta psykologen. Någonstans där ute i ”terapidjungeln” finns hen/hon/han.

Psykologerna själva verkar betrakta den nya ordningen som ett nödvändigt ont, som det enda sättet att nå ut till ett tillräckligt stort antal klienter, precis som andra betraktar dejtingapparna. 

Själv ska jag, som många med mig, invänta bättre ekonomiska tider innan jag påbörjar min behandling för ”pengar”, ”sexism” och ”ångest”. Precis som i kärlekslivet kommer jag köra old school: maila. 

Vi får väl se hur psykologen reagerar. 

Förmodligen med skepsis, kanske rentav chock.