Någon säger hennes namn – ”som när doktorn tar emot på onkologen. En dödsdom.”

Japp, Johanna Frid lägger inga fingrar emellan, hon gör inte det när hon skriver relationer. Här är det en svärmor från helvetet, en demon ur den självgoda 50-talistgenerationen redo att sticka sina glödgade nålar av förakt, handlingskraft och självrättfärdig missunnsamhet rakt in i det ömhudade jagets skinn, i evigheters evigheters evigheter.

I debuten ”Nora, eller brinn Oslo brinn” (2018) var det kärlekens före detta, Nora, som fick hela den samlade vreden emot sig, nu alltså svärmor, och de fastnar förstås där för alla flyg är försenade och tvingas tillbringa en hel lång dag tillsammans, med plastinpackade mackor, förtvivlade barnfamiljer och desperata öl från serveringen. 

Parallellt berättas bakgrunden, hur jaget träffade Harald, hur de flyttade ihop i Malmö trots att hon hatar Malmö med en passion nästan lika stor som den avsky hon hyser för Haralds mamma. 

Men Harald är trots allt en ivrig golden retriever som med sin viftande svans en smula kan rädda henne ur hennes melankoliska skrivkrampstillvaro där en doktorsavhandling om sexuella övergrepp i det franska sextonhundratalsdramat aldrig blir skriven.

Han är just färdig jurist och kastar sig in sitt arbete med en helt hejdlös energi. Alldeles alltför hejdlös, visar det sig. Den där ivrigt viftande svansen löper amok, Haralds soliga sinne växlar upp till mani som inte alls dämpas av nävarna psykofarmaka han häver i sig.

Och så Haralds mamma då. Som jaget ringer till för att få hjälp att rädda både honom och sig själv. Fast som ju levt hela Haralds liv i förnekelse kring vad sjukdomen bipolaritet är, den som både sonen och hans pappa har, så det måste ju rimligtvis vara den nya flickvännens fel att sonen ballar ur så fullständigt.

Här finns en generationskonflikt mellan 50-talisternas lyckligt lallande mot en ljusnande framtid och allt går att förändra och sen hoppsan, när det inte gick, då blir vi entreprenörer istället och tjänar storkovan på utförsäljningen av den välfärdsstat vi sa att vi slogs för. Och en 80-talistgeneration som tidigt tvingats bita ihop och bli krasst pragmatiska inför ett hårdnande framtidsklimat. Johanna Frid beskriver den med ohöljt förakt för fuskrevolutionärerna i fula kläder.

”Haralds mamma” bärs liksom debuten av intensiteten i Johanna Frids språk, hennes öga för rummen och människorna i dem, för fånigheten i hur vi håller på. Hon har ett sätt att vara både kallt sarkastiskt och sårbart desperat på samma gång, i blicken hennes jagberättare har på sin värld och på sig själv. Som när hon beskriver Malmö, ”Tomheten var så stark att den gränsade till fysisk smärta”.

Det är omöjligt att inte älska Johanna Frids sätt att beskriva platser, människor och beteenden. Allra bäst är hon när hon inte lägger några fingrar emellan utan drar sin jagpersons avsky inför världen och människorna till sin absoluta spets. Lite är det som att stå på mobbarna sida, men lika mycket som jaget hatar de andra hatar hon sig själv, och där får sarkasmerna fäste.

Risporna i skinnet, det är inte bara Haralds mamma som stått för dem. 

Men riktigt lika febrigt drabbande som debuten blir inte ”Haralds mamma”. Jag stör mig lite på den uppenbara ambitionen att blotta 68-generationens stjärt, eftersom den blir för framträdande på bekostnad av den ljuvligt skruvade blick på världen och livet i stort. Den generationsspecifika nidbilden är yxig på ett helt annat sätt än när jaget hämningslöst och desperat slår överallt omkring sig med sitt samtidshat, det är då det blir riktigt vildvuxet skojigt med en skärva av sorg.