Poeten Andrej Sen-Senkov är född 1968 i Dusjanbe men fick lämna Tadzjikistan 1992 på grund av inbördeskriget. Han utbildade sig till läkare i ryska Jaroslavl och bodde ett antal år i staden Borisoglebsk i södra Ryssland innan han flyttade till Moskva 2001. Andrej Sen-Senkov har skrivit 20 böcker, främst diktsamlingar, och är översatt till många språk. I månadsskiftet mellan september och oktober i år gick han över gränsen till Kazakhstan tillsammans med sin 31-årige son och skrev följande på Facebook:
”Det är too much, trots allt, att för andra gången i livet förlora allt och börja om från början. Förlamning och oförmåga att förstå vad som ska ske härnäst. Kommer att tänka på den gamla tigern som rymde från Dusjanbes djurpark i början av inbördeskriget på 90-talet. Den överlistade alla, lyckades ta sig ut i friheten och sprang för livet. Den hann inte ens en kilometer innan den föll död ner. Hjärtat orkade inte.”
Dagens ETC publicerar idag tre av hans dikter, översatta av Maria Zennström.
PSYKONEUROLOGISK STREET-ART
på bakgården till huset
har någon skrivit på sopcontainrarna
KULTUR EKONOMI RELATIONER FRED
folk kommer med plastpåsar
tänker en sekund på i vilken container de ska kasta
resterna av överviktens tomhet
och vodkaflaskornas små glaslik
var och en väljer det som är närmast
rättare sagt det som blivit honom avlägset
eller försvunnit helt
i containrarna om natten trycker sig det som blivit skräp
förskrämt intill ett annat
dess muskler slappnar
nerverna förlamas
lemmarna skälver
det totala förfallets neurologi
min vän poeten säger
att bara vackra människor blir så sjuka
när det som kastats blir outhärdligt
DET FINNS INGA GRÄNSER
Walter Benjamin
står andra dygnet vid gränsen till Kazachstan
två minusgrader
den iskalla vinden från stäppen tränger genom vaderna
skelettet knastrar nästan
det viktiga är att inte gråta
då får han riva loss istapparna med huden
kaptenen kommer ut från gränskontrollen och skriker
det är försent
vi har stängt
ni kommer för sent
vänd tillbaka
tillägger lågt
annars förfryser ni er för livet
tillbaka betyder ett par timmar på en sönderkörd väg
på ett hostel med namnet ”Rossija”
tar han in
stiger in i rummet
låter till sist gråten komma
sen
går han över gränsen
JAG HAR ALDRIG GILLAT GAUGIN
i den hängdes hus talar vi bara om repet
jag stiger in i huset
där landet hängde sig igår
tidningarna talar bara om repens skönhet och förträfflighet
så gör vi här i frankrike
igår raderade tahiti gaugin
ja, han var pedofil och syfilitiker
men vi överger inte de våra
driv inte med våra ”roland”
jaså, ni driver med dem trots allt?
nu kommer de luftvägen till er och skämtar tillbaka
det är en kulturell specialoperation säger chefen för louvren
rättar till hermésscarfen runt halsen
men drar inte åt den
kanske senare
själve gaugin
har de grävt upp och han finns nu i skepnad av bokstaven G
på t-shirts och bilarnas bakrutor
min faster natalie bor på tahiti
hon pratar bara franska
är gammal och rädd
fönsterglasen är urblåsta i kojan
(jag vet att det inte finns fönsterglas i kojor, men urblåsta är de)
hon har redan förbannat sin bror min far
och jag är den ende i frankrike hon har att ringa till
hon ringer varje dag och frågar men varför är ni sådana mot oss?
jag håller min mobila pall i handen
och gungar
(Roland är ett franskt raketsystem, översättarens anmärkning.)
