Vilka historier bär släktgårdens bibel från 1800-talet på? Vad har Jokkmokksborna för rädslor och hur kan de visa sitt mod? Hur mycket av egna tankar och åsikter ska förmedlas i sång och mellansnack? Överallt finns små korn till berättelser som växer, bara de får näring via uppmärksamhet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Frida Selander är en berättare. Hennes musik varvas med anekdoter och reflektioner när hon uppträder. Delarna blir en helhet med syfte att skapa kontakt med publiken – att titta varandra i ögonen.
– Det skapar en dynamik att berätta i toner och mellansnack. Två olika typer av berättelser som kontrasterar. Det ger en djupare kontakt med publiken och jag lägger mycket tid på det. Jag filosoferar. Jag vill fortsätta utveckla det till en ännu större upplevelse. Det kan vara bilder också, kanske mer mot konst, säger hon.
”Vi är synkade, jag och Salom”
Om berättandet är det som är beständigt, så sker förändringar mer geografiskt. För drygt tre år sedan valde Frida att flytta från hemorten Umeå till en gård i den lilla byn Salom på Höga kusten.
– Min pappa är uppvuxen på gården och historien går långt tillbaka i tiden. Han är en samlare och här kan man hitta alla möjliga föremål. Som den gamla bibeln där det står Selander i pärmen. Det är häftigt att ha den linjen bakåt i tiden och gården ligger så vackert med åkrar, sjö och berg runt omkring. Ibland hittar man en plats med samma rytm som en själv. Vi är synkade, jag och Salom.
Den fridfulla platsen varvas sedan ett halvår tillbaka med boende i Stockholm, beroende på vilken fas som hon och sambon är i. Just nu är de i en Stockholmsperiod. Trots valet att bosätta sig i storstaden ger norra Sverige en känsla av hemma för Frida. För en månad sedan spelade hon och höll workshop i Jokkmokk, i och med marknaden där. Temat var mod.
– Att sjunga och berätta något kräver mod, om du ska förmedla något personligt. Deltagarna i workshopen fick skriva om sina rädslor.
Mindre stressigt på de mindre orterna
I norr trivs hon med dialekterna, stämningen och det bemötande som hon får.
– Jag har tänkt på det. Jag gillar tempot – det är mindre stressigt på de mindre orterna. Och jag tycker om sättet att prata. Kanske har det att göra med att jag själv pratar så långsamt.
Hon är själv just inne i ett språkbyte. Från att alltid ha skrivit musik på engelska har hon upptäckt dynamiken som svenskan ger när hon komponerar nytt.
– Det har gett mig lust och känns intressant. Det har inte funnits i mig förut, men vuxit fram. Att sjunga på svenska ger en ny känsla i kroppen och nu kan jag inte förstå att jag har skrivit på engelska tidigare. Det är som om jag har tagit bort ett filter. Det är förunderligt att jag har gått och gömt mig i engelska uttryck så länge.
Fridas texter har alltid varit politiska utan att vara slagordsaktiga. Hon har inget behov av att hävda åsikter, utan tycker att det är samtalet som är det intressanta.
– Mitt sätt att leva och vara lyser igenom i texterna. Jag tänker att jag har en plattform och ett ansvar för det som jag säger. Jag använder plattformen till det jag tycker är viktigt. Jag vill lämna en öppen känsla och att människor ska tänka till.
Ord som sprider hopp
Men allt behöver inte vara fyllt av budskap. Ambitionen är framför allt att förmedla ord som stärker och sprider hopp.
– Ibland skriver jag saker som bara får vara vackert. Poesi. Det behöver vi också, särskilt i den tid som vi lever i. Det är kärlek och närvaro som är viktigt. Kärlek. Det är det som är grejen.
