Första veckan efter publiceringen tittade jag mig över axeln hela tiden 

Det här är en av nyckelscenerna i Atefeh Sebdanis självbiografiska debut ”Min hand i din”. En slags komma ut-bok där hon berättar saker om sig själv som hon tidigare hållit hemligt eller inte kunnat förklara för sina vänner.

 – Min livsberättelse är inget man direkt tar på en AW eller pratar om i kaffekön. När någon tidigare har ställt frågor om min familj och uppväxt har det varit enklast att förklara på ett svepande, förmildrande sätt och sen gå vidare, säger Atefeh Sebdani.

När vi ses i det ljusa mötesrummet på hennes förlag Albert Bonniers i centrala Stockholm har det gått en dryg månad sedan boken släpptes. Hon verkar lättad.

– Jag har varit så rädd inför publiceringen av min bok. Inte för vad kritiker och läsare ska tycka, utan för att jag berättar om övergrepp från personer som inte är dömda och beskriver människor som ingår i en sekt som jag har hoppat av. Första veckan efter publiceringen tittade jag mig över axeln hela tiden, var så nojig. Jag vet ju vad de som hatar mig är kapabla till.

De hon syftar på är anhängarna till den iranska sektartade gruppen Folkets Mujahedin, som var terrorstämplade i EU fram till 2009 och i USA fram till 2012. En politisk motståndsgrupp, vars kamp och existens har präglat hela hennes liv. Det var på grund av hennes pappas starka lojalitet med just den gruppen som hennes trygga barndom i den iranska staden Esfahan slogs i spillror och byttes ut mot en otrygg, våldsam uppväxt hos en fosterfamilj i en villaförort i Göteborg. 

– Jag är medveten om att min bok kan upplevas som väldigt tung att läsa, jag har varit med om så många fruktansvärda saker att jag har varit rädd för att folk som läser den inte ska tro mig, säger Atefeh Sebdani.

100 Mujahedin-barn

När hon är fem år flyr hon med sin mamma, som från början inte är så politiskt engagerad, och sina bröder till Irak där pappan redan befinner sig. De bor i Folkets Mujahedins militärläger, året är 1989, och efter en traumatisk flykt är tillvaron i lägret förhållandevis dräglig. Men rörelsens ledare har bestämt att barn inte hör hemma i den väpnade kampen som förs mot den iranska regimen, på andra sidan gränsen, och därför skiljs tusentals barn till Mujahedin-soldaterna från sina föräldrar och skickas bort till anhängare i olika europeiska länder. 

– Det finns över 100 så kallade Mujahedin-barn bara i Sverige. Politikern Hanif Bali, polisen Hanif Azizi och jag, är tre av dem. Av alla oss  som lämnat rörelsen är det kanske en handfull som är öppet kritiska och vi försöker stötta och backa upp varandra. Vi delar samma extrema öde; att vara barn till soldater, att ha skiljts från våra föräldrar och vuxit upp i en sekt. Ingen annan kan förstå det vi har varit med om, säger Atefeh Sebdani.

I sin bok berättar hon bland annat om den psykiska och fysiska misshandel hon och hennes bröder utsattes för under sin uppväxt. Hon beskriver också målande den kontrollapparat som utmärker många sektartade grupper; misstänksamheten, hoten, förtrycket, skrämselpropagandan, manipulationen, och den totala avsaknaden av individuell frihet. Samtidigt kallade sig Folkets Mujahedin, med ledaren Maryam Rajavi i spetsen, för en grupp som kämpade för frihet och demokrati.

– Jag minns att jag hade fått lära mig i skolan om hur demokrati fungerade och frågade de vuxna i min närhet varför vi inte hade omröstningar, val och bytte ledare ibland. De svarade “Hur skulle vi ha tid med val när vi har en kamp att vinna?”, berättar Atefeh Sebdani.

Jag har fått jobba mycket med jurister och vägt varje ord, varje mening, varje stycke

När hon var 9 år gammal började en äldre man i familjen förgripa sig på henne sexuellt, och när hon var 12 år även hans biologiska son. Det är outhärdligt att läsa om hur den lilla flickan, som redan varit med om så mycket hemskt och som är otrygg, också blir utsatt för sexuellt våld i sitt eget hem.

Men enligt Atefeh Sebdani har hon skrivit ner kraftigt nedtonade versioner av sina upplevelser.

– Det har jag dels gjort för att man ska orka läsa den, och dels för att jag mer eller mindre outar personer som fortfarande lever. Jag har fått jobba mycket med jurister och vägt varje ord, varje mening, varje stycke. För att kunna berätta min historia måste jag skriva om vissa av de här delarna på ett sätt som inte riskerar min trygghet, säger hon.

Dubbellivet

Under sin uppväxt lärde hon sig att leva dubbelliv; i skolan var hon den glada, duktiga och sociala Atefeh som alla tyckte om, men inom hemmets fyra väggar var hon den sorgsna Atefeh som hade förlorat allt och som vant sig vid psykiska, fysiska och sexuella övergrepp. En gång om året fick fosterfamiljen besök från socialtjänsten som vill kontrollera hur de sammanlagt fem fosterbarnen hade det. 

– Vi satt alltid nyduschade och välkammade i rena kläder och hade skrämts till att säga att vi hade det bra. Socialassistenterna tyckte att allt hos oss var så himla exotiskt; godsakerna min fostermamma bjöd på, de fina tavlorna, de persiska mattorna. Halva samtalen handlade om det! Och när våra fosterföräldrar sa ”de sover bra om nätterna och sköter sig i skolan” så köpte de det, rakt av.

Kände du dig sviken av socialtjänsten, som inte var förmögen att se vilket helvete ni levde i?

– Ja, absolut! Jag har ju sett i våra gamla journaler att de socialassistenter och advokater som var inblandade i vårt case inte alls förstod vilka trauman vi bar på. Bara att som litet barn skiljas från sina föräldrar är något av det värsta man kan vara med om. Vi hade ju dels varit med om krig, varit på flykt med våra föräldrar, sen varit på flykt utan våra föräldrar, hamna på barnhem, träffa vuxna som slog oss, hamna i ett främmande land med ett språk som vi inte förstod. Så jag fattar inte varför de inte undersökte hur vi mådde på ett djupare plan och lät oss träffa dem på en trygg plats där vi kunde prata fritt.

Jag ser inga problem med att socialen tvångsomhändertar barn, jag gör faktiskt inte det

Tror du att det kan ha att göra med att det finns en rädsla inom svensk socialtjänst för att bli utmålade som rasister? Jag tänker på den desinformationskampanj som spreds i arabiskspråkiga medier om att svensk socialtjänst tar muslimska barn ifrån sin föräldrar.

 – Jag vet inte om man på den tiden, under sent 90-tal, pratade om islamofobi eller rasism inom socialtjänsten. På något sätt så tror jag att de kände att de hade gjort sitt jobb; när de kom hem till oss så såg de barn som var vältaliga, artiga, hade bra betyg, och städade rum. Det måste väl betyda att allt är i sin ordning, typ.

Vad hade du velat att socialtjänsten hade gjort istället?

– Det allra viktigaste är att förklara för barn hur saker ska vara, alltså vad som är det ”normala.” Om någon hade förklarat det för mig hade jag förstått att det jag var med om inte var okej. Man måste också ge ett barn flera alternativ, alltså visa att det finns andra sätt att leva på. Jag ser inga problem med att socialen tvångsomhändertar barn, jag gör faktiskt inte det. För utsatta barn vet inte sitt eget bästa, de kommer alltid att vara mest lojala till den närmsta vuxna de har omkring sig. Oavsett om personen våldtar dem varje natt eller slår ihjäl dem. Det är så barn fungerar, och de kommer oftast inte berätta de här sakerna.

Rädslan för det inre barnet

Idag har Atefeh Sebdani tre egna barn, och hon medger att det för en person med hennes bakgrund inte har varit helt lätt att som mamma möta sitt inre barn.

– Jag var väldigt rädd innan mitt första barn föddes, funderade mycket på hur jag skulle må när jag såg mina egna barn i de åldrar jag själv var med om så fruktansvärda saker. En av mina döttrar är dessutom så lik mig som barn, empatisk och omhändertagande. Redan när hon var två år berättade hon för föräldrarna till hennes kompisar hur deras barn hade haft det under dagen på förskolan, om det varit ledsna eller så, säger Atefeh.

Jag kan bli så vansinnig på att den generationen har fastnat i sin misär

– Jag var ju precis så i hennes ålder, och eftersom min mamma visste det kunde hon också lägga ansvaret för mina bröder på mig, trots att jag bara var fem år. I efterhand kan jag se att det både var det bästa och det värsta hon kunde göra. Det bästa, för att det fick mig gå upp varje morgon och bestämma mig för att inte ta livet av mig. Jag kunde ju inte lämna dem ensamma i skiten liksom! Men det var också det värsta hon kunde göra eftersom jag slutade vara barn från det ögonblicket. 

Jag tror att många vuxna barn, vars föräldrar valde den politiska kampen före sina familjer, kan känna igen sig i din bok. Kan du som vuxen förstå det valet, att offra sina barn för sin politiska övertygelses skull?

– Det enkla svaret är ju nej. Jag skulle aldrig kunna göra det. På ett boksamtal träffade jag en iransk man i mina föräldrars ålder, han räckte upp handen och började prata om sin politiska kamp och alla uppoffringar han och hans generation har gjort. Då sa jag ”det är dags för er att ta ett steg tillbaka, för ni har ingen aning om vad ni har orsakat oss. Vi har hört om er kamp, vi har hört om er uppoffring, nu är det er tur att lyssna på oss”. Jag kan bli så vansinnig på att den generationen har fastnat i sin misär och helt glömt bort vad deras val orsakade oss, deras barn!

De använde min brors död i sin propaganda och spred ett Youtube-klipp där han springer mot kulorna utan skydd

När Atefeh Sebdani var i 20-årsåldern lämnade hon Folkets Mujahedin. Brytpunkten kom 2003 när anhängare satte eld på sig själva utanför Irans ambassader i Europa som protest mot att ledaren Maryam Rajavi häktats, misstänkt för bland annat lönnmord.

– Jag hade ju levt väldigt länge med mycket tvivel, i synnerhet efter att jag såg folk i rörelsen sätta eld på sig själva. Men när en av mina fosterbröder mördades i strid, så kände jag bara att jag inte kunde ha något mer med dem att göra. De använde min brors död i sin propaganda och spred ett Youtube-klipp där han springer mot kulorna utan skydd. Det är upplagt för att han ska dö, det kändes som att det var deras plan att göra honom till en martyr. Då insåg jag att att han inte hade något människovärde för dem, han blev bara en siffra och reklamaffisch. Då fick jag nog!

Fortfarande politisk

Från att ha ägnat nästan hela sin vakna tid till att gå på demonstrationer, dela ut flygblad och åka på möten i Paris där Mujahedins huvudkvarter ligger, blir hon nu kallad lögnare och svikare av de andra i rörelsen.

– Jag anklagas för att vara den iranska regimens spion, får suspekta meddelanden, och vänner till mig som också har hoppat av säger att deras föräldrar har fått varningssamtal efter att anhängare sett att de lajkar mina inlägg på sociala medier. 

Hon har rymt från Mujahedins läger, så mycket kan jag säga

Men jag låter mig inte skrämmas, jag är fortfarande väldigt politisk. Men skillnaden är att jag är inte så svartvit nu, jag tycker att gråzonerna däremellan är viktigare. Jag har valt att inte vara partipolitisk, men jag kallas aktivist och opinionsbildare av andra.

Jag har en sista fråga till Atefeh, som jag drar mig lite för att ställa. Den handlar om hennes mamma, hon som blev kvar som soldat i Mujahedins militärläger i Irak. Hon som övergav sina tre barn.

Har du någon kontakt med din mamma idag, vet hon om att du skrivit boken?

– Ja, vi har kontakt och hon vet att jag har skrivit en bok, men har inte läst den. Egentligen vill jag inte avslöja så mycket mer, för vissa saker vill jag hålla privat och dessutom vill jag lämna utrymme för att berätta fortsättningen på hennes historia i en framtida bok. Men hon har rymt från Mujahedins läger, så mycket kan jag säga, och hon vet nu hur hemskt vi har haft det.

Kan du förlåta henne?

– Nej, och jag har inget ansvar att för att förlåta varken henne eller någon annan.

FOTNOT: I en tidigare version av texten framgick inte att Folkets mujahedin var terrorstämplade i EU fram till 2009 och i USA fram till 2012