– Jag har hållit på i tre år, säger Monsur Bisarov.

– Det är roligt att orientera, säger Amin Bisarov.

– Extra kul är det att åka runt och tävla, säger Rashid Gadamor.

”Det är roligt att orientera”

Killarna skyndar sig att stämpla kontrollen och springa vidare. Det dröjer inte länge innan tre tjejer kommer springande nedanför kullen innan de stannar upp och tittar sig omkring. Efter några sekunders sökande bestämmer de sig för att springa upp för kullen och där hittar de kontrollen. Väl framme stämplar Aisha Sadaat, Shikianan Alexander och Hava Gadamorova snabbt och studerar sedan kartan tillsammans för att peka ut riktningen vart de ska springa för att hitta nästa kontroll. Sedan bär det av. Efter det timslånga träningspasset sitter två av dem i klubbstugan och lyssnar på tränaren Ismos genomgång av vad olika symboler, siffror och andra tecken betyder på kartan de använt i dag.

– Det är roligt att orientera. Jag lär mig att använda kartan. Det är mycket skog i Sverige och kan man läsa kartan slipper man gå vilse, säger Shikiana Alexander.

Hon har hållit på och orienterat i två och ett halvt år. Det var storasyster som lockade med henne till en träning och sedan dess är hon fast.

– Jag kommer att fortsätta. Blir vi kvar här i Fellingsbro blir det här, men om vi måste flytta tänker jag hitta en klubb på det nya stället, säger Shikiana Alexander.

Hennes kompis håller med.

– Det är jättekul att springa och leta kontroller. Jag trivs med att vara ute i naturen och genom orienteringen träffar man nya kompisar, säger Aisha Sadaat.

Tränaren Marie Mäkiranta kom till Fellingsbro för att arbeta på skolan för tre år sedan när orienteringsklubben bestämde sig för att göra någonting åt det faktum att nästan inga ungdomar fanns i klubben. 

– Skolan är vår rekryteringsbas. Jag träffar elever dagligen och pratar med dem i skolan och på raster. Ju fler vi får hit för att prova på att orientera desto fler finns det som i sin tur kan sprida informationen om oss vidare, säger Marie Mäkiranta. 

Under samlingen i klubbstugan efter dyker det upp en grupp som undrar hur föreningen fungerar. Det blir nio nya namn som skriver upp sig som intresserade för att börja orientera. Det stora antalet asylsökande som börjar engagerar klubben.

– Många har ont om pengar så vi ordnar skoinsamlingar där svenska barn och vuxna skänker träningsskor som de av olika anledningar inte längre använder till oss så vi kan dela ut dem till nya medlemmar. Dessutom åker vi alltid buss till tävlingarna för att alla ska kunna ta sig dit, inga egna bilar alltså, säger Ismo Mäkiranta.

– Det syns när vi kommer till tävlingar och kliver ur bussen i våra klubbtröjor. Förr var vi enstaka aktiva som tävlade men nu känns framtiden ljus för oss, säger han.