– Jag trodde ändå att man skulle säga: ”Gud vad spännande att hon vågar göra det här”. Inte ”Oj, nu försöker hon smita och skylla ifrån sig”. Vad fan, det skulle ju vara så lätt för mig att inte skriva den här boken!
”Annus horribilis” kallar Åsa Linderborg året hon valt att skildra i dagboken, som tar avstamp hösten 2017. På nästan 500 sidor hinner Aftonbladets dåvarande kulturchef inte bara nagelfara metoo-journalistiken utan också fylla 50 och strax därpå bli dumpad av en 17 år äldre man. Åsa Linderborg hittar också – något oväntat – en ny kompis i libertarianen Lena Andersson, gråter på Jan Guillous skjortbröst och kallar Lars Ohly för ”Kursgårdsgigolo” och Ebba Witt Brattström för ”översteprästinna av svassare”.
– I den oredigerade dagboken har jag skrivit elakare om Ebba Witt, men jag har inget behov av att vara hur elak som helst. Däremot finns ett värde i att man ser att jag är förbannad här.
Tolkad som debattbok
I dagboken har Åsa Linderborg använt skönlitterära verktyg för att visa hur allt hänger ihop: Stressen, mediekrisen, relationssveket och pressetiken. Genren är jag-litteratur. Att boken ändå mottagits som en renodlad debattbok tycker Åsa Linderborg är mycket märkligt. Visst vill hon att bokens ämnen ska diskuteras, men hon har inte skrivit den som debattbok. Då hade den både sett helt annorlunda ut och blivit mindre trovärdig, menar hon.
– Gud vad jag låter bitter nu, men jag är rätt besviken för att man inte kan se boken för vad den är.
”Måndag 11 december 2017
Ryggfettet.”
”Onsdag 9 maj 2018
Ful. Jag är så övergiven och ful.”
Det är ingen slump att både Lars Noréns dagböcker, Ulf Lundells ”Vardagar” och Suzanne Brøgger står i bokhyllorna hemma på Södermannagatan i Stockholm. Författarna är tydliga inspirationskällor till ”Året med 13 månader”. Sårbart skildrar Åsa Linderborg bedrövelsen i att se kroppen åldras och ”dofta ur”, hur hon tröstshoppar Filippa K-blusar för 1 600 kronor styck på Åhléns och – trots sina många vänner – ofta känner sig ensam.
– Det är ett ganska hårt porträtt jag gör av mig själv. Men också så ärligt det kan vara.
Självbiografiskt skrivande som är på riktigt innebär också smärta, menar hon, eftersom man där kan hitta sina egna sanningar
– Därför kan det också göra ont att läsa. Sann jag-litteratur måste bitvis våga vara pinsam och det kan bli jobbigt för läsaren, eftersom man själv blir utmanad.
Hon tillägger:
– Jag skulle vilja att någon självbiografisk författare gick ut och försvarade mig och förklarade vad självbiografiskt skrivande innebär.
Privat har Åsa Linderborg varken Facebook eller Instagram.
– Jag är inte på sociala medier, för jag vill inte berätta om mitt liv.
Ändå skrev du den här boken?
– Ja, för det är litteratur. Om jag haft Instagram skulle jag ha kunnat lägga upp 10 000 falukorvsbilder. Det tycker jag är för privat.
”Medelklasspopulism”
Hösten 2017 mullrade metoo-rörelsen fram i sociala medier som en ursinnig kraft. Fram trädde ett mönster: Patriarkatet i blixtbelysning. En gigantisk diskussion om sexism följde och sipprade ner i så gott som varje fikarum. I dagboken försöker Åsa Linderborg förstå hur metoo-revolutionen på bara några veckor svepte med sig mediehusen och resulterade i uthängningar som senare klandrades på löpande band. ”Det största övergreppet i svensk presshistoria”, konstaterar hon.
– Jag menar att metoo i journalistikens tappning blev en slags medelklasspopulism.
Hur hamnade vi där? I dagboken skildrar Åsa Linderborg hur hon länge var en av de kritiska rösterna i metoo-debatten, och gång på gång påminde om pressetik. Men snart tog en ilska över omdömet. Svårt stressad, bara fyra dagar efter att ha blivit dumpad av den 17 år äldre mannen, skrev Åsa Linderborg en text om teaterchefen Benny Fredriksson, som del av en större granskning. Han valde kort därpå att avsluta sitt liv. Senare blev Åsa Linderborg klandrad av Mediernas Etiknämnd för att ha ”grovt brutit mot god publicistisk sed”.
– I boken ser man att jag lever under en sån stress att jag inte ens kommer ihåg hur jag tagit mig till jobbet och hem. Jag åker in, ser att redigeraren ritar in en text som jag inte minns att jag har skrivit. Jag har lock för örat. Hade jag gått till en läkare hade jag blivit sjukskriven direkt, men jag gör ju inte det...
”Jag rycktes med” och ”Jag blev som alla andra” skriver du i en dagboken. Är denna bok en vädjan om förståelse?
– Inte en vädjan om förlåtelse i alla fall, det hade varit magstarkt. Jag är ute efter en kontextualisering. Jag rycktes med i den meningen att jag skrev en text som slog ner rätt ner på en människa, istället för på en princip. Men jag menar att alla tappade omdömet under den här hösten.
”Dagboksroman som ska tvätta hennes gärning fri från skuld” skrev SVT:s kritiker. Är det vad du försökt göra?
– Jag tycker att det är oförskämt att han säger så! Om jag hade försökt tvätta mig fri från skuld så skulle jag ju ha bagatelliserat min text och inte skrivit boken över huvud taget? Jag kan inte riktigt förstå hur man kan tolka boken som att jag försöker tvätta mig fri från skuld. Det är om man på fullaste allvar tycker att det var jag som dödade Benny Fredriksson, och det var det inte.
Åsa Linderborgs förhoppning var att boken skulle få fler att diskutera exakt vilka fel som mediehusen gjorde under metoo-året. Så blev det inte.
– Vilka texter var fel? Vilka kvinnor skulle vi inte ha trott på? Vilka män borde inte ha hängts ut? Det var naivt av mig att tro det. Men jag tror ju alltid gott om alla människor...
”Jag känner mig så sliten och nednött, så ensam i min tankevärld, så tyngd av allt ansvar” skriver du. Du berättar om hängande haka, att känna sig liten och ful. Det här är sårbara sidor som vi inte är vana att se i dina texter. Hur kommer det sig att du har valt att vara så självutlämnade just nu?
– För att jag är författare. Att ifrågasätta en författares rätt att skriva självutlämnande är fullständigt horribelt. Det är förbluffande att kulturjournalister kan ifrågasätta vad självbiografiskt skrivande är för något. Då skulle vi diskvalificera väldigt mycket skönlitteratur.
Åsa Linderborg påminner om hur hon i ”Mig äger ingen” skriver om hur skitig hon var som barn. Att det barnet nu vuxen person som försöker hantera andra slags problem.
”Förstår män”
”Boken är full av kvinnohat” dundrade skribenten Maria Sveland i Dagens ETC om ”Året med 13 månader” och kallade Åsa Linderborg nedlåtande för ”cowboyfeminist”, ”en kvinna som lierar sig med män snarare än med andra kvinnor”.
– Jag läser inga texter om boken. Då skulle jag inte kunna gå upp ur sängen faktiskt, kommenterar Åsa Linderborg.
Att hon skulle vara ”manstillvänd” har slungats från flera håll. Expressens Martina Montelius och Gunilla Brodrej gjorde sig i ett poddavsnitt lustiga över hur Åsa Linderborg - så fort hon känner sig liten och svag – genast måste bli bekräftad av Göran Greider eller få tröst av guldspade-journalisten Dan Josefsson.
Åsa Linderborg tycker att det är förbluffande att den kritiken kommer just från feministiskt håll. Hon poängterar att det om man läser boken framgår att hon har flera kvinnliga vänner, och dessutom en nära relation till mamma Tanja och dottern Amanda.
– Jag trodde att vi alltid hade kämpat för att män och kvinnor ska kunna umgås med varandra? Inte att man skulle bli misstänkt för att inte tro på jämställdhet bara för att man umgås med män.
Samtidigt skriver du ”Jag har aldrig ingått i något tjejgäng som tillsammans överlevt livets alla motgångar”. Anas inte en sorg här, i att inte hitta ett systerskap?
– Sorg ja, men att tro att min brist på väninnor när jag var liten beror på att jag inte tycker om kvinnor? Det är hjärtlöst. Det framgår i boken att tjejer var elaka mot mig för att jag inte var som de. Jag var skitig, jag läste böcker, jag var annorlunda. De ville inte vara med mig, de höll på med varandras hår men inte med mitt. Det är ju en sorg i mig, men att då få det slängt mot mig som om jag skulle vara kvinnohatande? Det är faktiskt fullständigt omänskligt.
I boken är din dotter inne på samma spår. Du skriver: ”Amanda säger att jag har en soft spot för män. Att jag alltid förstår dem på ett sätt som jag aldrig gör med kvinnor, att jag ställer lägre krav på dem. Att jag fan får sluta med det.”
– Ja, jag tycker att det är fint att det är med, att jag därmed visar att det här är något jag funderar över.
Hon påminner om uppväxten där pappan tog på sig hela ansvaret för hem och barn. Att det påverkat henne.
– Jag tycker att jag förstår den sortens litenhet och de krav man kan känna på sig för att man är man. Jag hittar fram till män, för att jag känner män från början. Det är en styrka jag har.
Att man i boken ser hur dottern Amanda kommer hem och utmanar mamma Åsas metoo-kritik är en viktig och medveten poäng.
– Det är ju jag som uppfostrat min dotter till att bli den feminist hon är, det tycker jag att Maria Sveland gärna hade fått förstå...
”Ställer högre krav på kvinnor”
Åsa Linderborg drar upp benen i kökssoffan och förklarar att hennes ”soft spot” för män antagligen bottnar i att hon som kvinna själv har fått kämpa i så stark motvind.
– Jag blir förbannad när kvinnor tänker dåligt, när de är slöa, när de ljuger, när de bara glider runt. Eller när de trumfar i att allt som är fel i deras liv beror på att de är kvinnor. Jag är hårdare mot oss barn som kommer från arbetarklassen också.
Det låter lite orättvist?
– Det kan det göra, men resonansbotten är min egen kamp. Jag kan bli fullständigt vansinnig när kulturskribenter från arbetarklassen inte håller deadlines. De skulle inte kunna klara att jobba med stämpelklocka, det skulle inte gå! Om man får denna helt otroliga möjlighet att skriva på en kultursida när man kommer ifrån de enkla förhållandena, då ska man fan vara rädd om den.
– Men när medelklassmänniskor missar i deadlines tänker jag ”Jaja, sådär är de. Men vi ska inte vara så”.
Så tycker jag med kvinnor också. Har vi kämpat oss fram till det här, då får vi tänka ordentligt, skriva ordentligt. Så du tycker att det ska ställas högre krav på kvinnor?
– Nej inte högre, men jag kan förstå att jag ställer de kraven. Jag tycker i alla fall inte att man ska ställa lägre krav än på män.
I dagboken skriver du: ”Metoo har blivit en feministisk claim to fame att berätta att man har en kropp som män fantiserar kring”. Tror du att kvinnor hängt ut män för att de velat skryta om sin sexuella dragningskraft?
– Inte att man har hängt ut enskilda män, men mycket i metoo handlar om att ”det är så synd om mig, män tittar på mig”. Det finns något självgott i det där, en illa dold skrytsamhet. Det finns ju skribenter i Sverige, jag vill inte nämna några namn, som har gjort karriär på att berätta hur många sexuella trakasserier de fått.
I Sverige var Åsa Linderborg tidig med att skriva om sexualiserat hot och hat, i texter som publicerades i Aftonbladet många år före metoo. Då märkte hon att det fanns något dubbelt i att berätta om trakasserierna.
– Jag märkte då att det fanns något kittlande i att skriva ”Oh, vad många som fantiserar om mig”. Förutom att det också var hemskt.
Av boken framgår att du har enormt många vänner. Ändå verkar du ofta känna dig väldigt ensam. Varför är det ensamt att vara Åsa Linderborg?
– Därför att jag tycker att jag är ensam i min idévärld. Det har gått många drev, det har blåst så mycket. Jag tycker att jag har blivit påpucklad och missförstådd. När jag säger det så låter det självömkande, men det är alltid jätteensamt. Jag tycker att man håller på mycket med min person, att det finns en besatthet kring mig. Aggressionerna tror jag delvis handlar om att jag är kvinna. Så jag är inte mindre feminist än att jag kan se att jag behandlas annorlunda. Jag skyller inte på det, men det är en komponent.
Som feminismen tar form i dagens debatt – skulle du titulera dig feminist?
– Nyfeminismen känner jag mig väldigt främmande inför. Däremot tror jag på den sortens feminism som min mamma uppfostrade mig i: Lika lön för lika arbete, att man ska dela på hemarbetet, aborträtten, den fria kärleken, att kvinnor har rätt att vara kåta. Jag tycker att nyfeminismen är så sipp, sexualfientlig och har en aggression mot män och manlighet som är mig fullständigt främmande.
Hon avslutar:
– Jag är för jämställdhet, fullständigt och totalt.
Åsa Linderborg om…
… uthängningar:
– Den unga vänstern tar väldigt lätt på frågor om rättssäkerhet. Men man ska inte kunna hänga ut vem som helst för vad som helst, det är viktigt i en humanistisk demokrati att vi sköter det där. Nästa gång kan man hänga ut någon på grund av fel hudfärg, fel partitillhörighet eller något annat.
… ambitionen med boken:
– Jag sänker mig själv för att försöka lyfta bort taket på offentligheten och kunna höja debatten. Jag trodde att den dialektiken skulle funka: Om jag sänker mig så kan ni andra höja er, genom att våga diskutera er själva. Så blev det inte.
… om sina demoner:
– Eftersom jag litar på alla människor så har jag en väldigt ljus människosyn. Väldigt ljus. Men i en av Lars Noréns dagböcker skriver han om mig: ”Jag ser en sorg i henne”. Och så är det ju. Jag har aldrig varit deprimerad, men det finns en grundsorg i mig sedan jag var barn. Den gör att jag också tar allt på väldigt stort allvar.
