– Jag var en typisk författare som hade fastnat i tuggandet. Jag bestämde mig för att istället vända mig utåt, jag ville ta upp samhället, visa vad som händer när man raserar det som byggt upp samhället: solidariteten.
Det var ingen tillfällighet att Jan Arnald valde kriminalromanen som metod. Brotten säger mycket om det samhälle som de begås i, berättar han. Råa brott visar på ett rått samhälle och vår tolerans för ekonomisk brottslighet berättar om vart vi är på väg.
Det dröjde fem år innan Jan Arnald avslöjade att det var han som låg bakom pseudonymen Arne Dahl.
– Jag var anonym som Arne Dahl länge, jag tyckte att jag gjort något nytt, jag var en annan person. Jag ville skydda mitt författarskap.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Böckerna föddes ur politisk vrede. En vrede över vad som händer i samhället, över nyliberalismen och devalveringen av människovärdet som nu räknas finansiellt och inte grundat på mänskligt värde.
Blev en braksuccé
1998 kom första den Arne Dahl-boken som del 1 i något som skulle bli elva böcker om den nybildade polisenheten A-gruppen, en avdelning som skulle ta upp olika typer av allvarliga brott i Stockholm.
– Vi var då i ett samhällsläge som krävde engagemang: Ny Demokrati hade slagit igenom, det var mitt i Reagan-eran och den svenska kronan hade spekulerats sönder av riskkapitalister. Jag ville skildra detta – och vi ser effekterna av den tiden än i dag.
Böckerna om A-gruppen har blivit en av de största litterära succéerna i Sverige genom tiderna. Tillsammans med sina senare böcker har Arne Dahl/Jan Arnald sålt tre miljoner böcker över hela världen. Böckerna är också översatta till 30 språk. Det har också spelats i ett antal påkostade filmer om A-grupper där Sveriges Television varit en av finansiärerna. Två säsonger har producerats och det finns fortfarande möjligheter att det blir en tredje.
Inte en till polis med alkoholproblem
Det dröjde lång tid, fyra–fem böcker, innan läsarna och medierna insåg att böckerna om A-gruppen hade ändrat spelbordet för kriminalromaner i Sverige.
– Det berodde dels på att mitt första förlag var litet och inte hade resurser att satsa på marknadsföring och PR och dels på att Arne Dahl var anonym – det var till exempel svårt att arrangera intervjuer av självklara skäl.
Böckerna om A-gruppen utgör ett kollektivt berättande, det handlar inte om en huvudperson som sedan utvecklas utan här är det en grupp bestående av tio poliser som står i centrum, poliser med olika karaktärer och olika specialiteter. Detta ger Jan Arnald större möjligheter att fokusera på handlingen och mindre på egenheter hos huvudpersonen; vi läsare slipper ytterligare en polis med alkoholproblem.
– Men det är viktigt att försöka hålla en litterär klass i berättandet. Det får inte bara bli slagord och banalt utan det måste vara spännande – men inte bara spänning. Intrigen ska locka och föra läsaren vidare. Det ska också gärna vara som att lösa en gåta.
Dessutom finns hela tiden ett aktuellt samhällsperspektiv som grund.
Efter de elva böckerna om A-gruppen vidgade Jan Arnald bilden till att omfatta Europa. Några av poliserna, med chefen Paul Hjelm i centrum, får möjligheten att bilda en europeisk polisstyrka, Opcop, med uppdrag att bekämpa internationell brottslighet:
– Jag var absolut inte trött på A-gruppen när jag började skriva böckerna om Opcop-gruppen, utan jag ville tvärtom utveckla den vidare. Därför är två av medlemmarna med i den internationella delen av gruppen och ytterligare tre är stationerade i Stockholm.
Det europeiska perspektivet gav Jan Arnald chansen att i kriminalroman-form beskriva t ex vad som händer när man outsourcar polis och militär till privata företag och låter olika privatkoncerner köpa deras tjänster.
Men efter fyra böcker om Opcop kände Jan att han var klar med den och ville gå vidare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nyligen har första delen av något som ska bli (minst) en trilogi om den egensinnige polismannen Sam Berger och hans partner–in-crime Molly Blom kommit ut. Boken heter Utmarker och skiljer sig från de tidigare böckerna, bland annat genom att här är det inte ett kollektiv som skildras, utan i första delen framför allt en enskild kriminalinspektör.
– Jag hade haft så många människor i de tidigare böckerna att jag kände att jag tappade lite av den individuella berättelsen och ville närma mig en psykologisk thriller, säger Jan Arnald.
– Även om jag själv fortfarande är lika intresserad fanns det kanske en liten överdos av samhällspolitik i de tidigare böckerna. Jag ville täta till den psykologiska berättelsen, men ändå med ett samhällsperspektiv.
I boken tas också samarbetet, eller bristen på sådant mellan Säpo och den vanliga polisen upp, vilket leder vidare till frågan om vem som har ansvaret för att undersöka förortsgängs kopplingar till IS?
– Säpo gör mer än man vet om, men jag tror att det finns brist i övervakningen av kriminella förortsgäng. Säpo har fortfarande ett höger-vänster-perspektiv trots att vänstern inte är ett hot idag och den vanliga polisen bryr sig inte tillräckligt, säger Jan Arnald.
– Situationen i vissa förortsmiljöer blir alltmer ogenomtränglig. Vi borde lära oss av situationen i USA, men också Spanien, Grekland, Italien och Frankrike. Där har högergrupper i förening med maffior en stark ställning. I Sverige är dock Sverigedemokraterna det främst hotet.
Själv bor Jan Arnald i hipsterghettot Hornstull i Stockholm.
– Jag lever i en typisk cis-miljö på Södermalm. Har fru och två utflugna döttrar. Men under de 10–12 år jag bott här har Hornstull förändrats mycket. Nu är det hipsters, när jag flyttade in var det betydligt mer sunkigt.
”Jag kulle gå till flyktingfrågan”
Ser man på beskrivningar av hur den svenska kriminalromanen har utvecklats hamnar ofta Jan Arnald/Arne Dahl lite utanför:
– Jag kan tycka själv att jag lite orättvist hamnat i skuggan, även om jag inte bryr mig. Jag tycker att det när det gäller svenska kriminalromaner finns en linje från Sjöwall-Wahlöö till Henning Mankell, vidare till mig och sedan till Roslund-Hellström.
Om Jan Arnald skulle börja om som Arne Dahl i dag – eller kanske skriva en ny bok och A-gruppen eller Opcom så är det ingen tvekan om vad den boken skulle handla om.
– Jag skulle gå till flyktingfrågan. Jag skulle ta upp Turkiets roll, allt lidande och vad som händer med flyktingbarnen när de kommer hit, hur olika pedofiler och andra som vill utnyttja dem står och väntar. Jag skulle ta upp korruptionen, flyktingsmugglarna, fifflet men också den interna rasismen bland flyktingarna.
– Allt detta gör mig fruktansvärt upprörd. När det kom väldigt många flyktingar så talades det om att vi behövde en andhämtningspaus, i själva verket var det naturligtvis flyktingarna som behövde hämta andan. Men att vi kunde tänka så är ett bevis på att Sverigedemokraterna lyckats tränga in i våra själar.
