En gigantisk färgglad spindel och fyra lekande vuxna kvinnor. Stadsteatern Skärholmens nya föreställning Kr-oks-tä-v-el liknar ingenting du förut har sett.
– Vi kastar omkull hela den traditionella teatern, säger skådespelaren Astrid Kakuli.
– Flytta på er! Jag är så kissnödig. Kan du hålla den här?
Skådespelaren Anna-Lena Efverman rusar ner för trapporna i entrén på Stadsteatern i Skärholmen iförd rosetter, träningsshorts, balettskor och förkläde. Fnissande förskolebarn tar emot hennes pälsräv och börjar genast ställa frågor.
– Ni kan få följa med upp och leka på villkor att ni gör som vi säger, säger Anna-Lena Efverman.
– Ja, ni får inte grilla korv eller flyga runt och vara drakar! Och de vuxna får inte hålla på och googla, tillägger skåde-spelarkollegan Hanna Lekander som också har kommit ner.
Kommer bli besviken
I stället är det de fyra skådespelarna som leker på scenen, springer, skriker, pratar låtsasengelska och låter sin fantasi blomma. Hjälmar blir bebisar som måste pysslas om – för att i nästa stund kastas eller slås på. Brottningsmatcher följer, någon blir ledsen, någon upptäcker njutningen i att släppa ut sin ilska. Allt till tonerna av nyskriven musik av artisten Marit Bergman som vackert följer skådespelarnas sinnesstämningar.
Det som Stadsteatern Skärholmen med den konstnärliga ledaren och regissören Carolina Frände i spetsen säger sig vilja utforska med Kr-oks-tä-v-el är hur arg en flicka får vara.
Men den som förväntar sig en handling, eller en klassisk barnteater med värderingar att ta med hem kommer att bli besviken. I stället är det just leken – och ilskan – som är i fokus.
– I hela samhället är ilska så tabubelagt, särskilt för barn. Vi måste kunna få vara arga och släppa ut det, säger Astrid Kakuli när hon pustar ut efter föreställningen tillsammans med de andra skådespelarna.
– Ja, på förskolorna finns det massa regler. Man får inte skrika. Man får inte springa. En av de övningar som finns i det lärarmaterial som vi har tagit fram är att ta med sin förskolegrupp till en offentlig plats där man kan skrika, säger Anna-Lena Efverman.
”Ilska är livsenergi”
Inför föreställningen har de gjort mycket research. Träffat psykologer och forskare och haft en referensgrupp med äldre kvinnor.
– En av de äldre kvinnorna sade att i dag får man i alla fall vara mer arg än när hon var ung – då fanns det inte på kartan, säger Hanna Lekander samtidigt som hon stretchar sitt ben.
– Och en av barnpsykologerna som vi pratade med sade att ilska är livsenergi. Det är det första sättet som ett spädbarn kan kommunicera på när det skriker och sparkar, säger Maria Sundbom.
För vad händer egentligen i ett samhälle när man inte får vara arg? Skådespelarna är övertygade om att ilska kan vara något positivt, en drivkraft som kan förändra saker.
– På scenen blir vi jättearga. Men det kommer ut och sedan är det bra. Vi går inte i konflikt med varandra. Jag tror att vi alla bär mycket ilska inom oss, säger Anna-Lena Efverman.
Och det är just genom leken som ilska kan få ett utlopp och förvinna, menar de alla fyra.
– Man kan leka vidrig, man kan leka arg, man kan leka att man är en storasyster som är arg för att lillasyster tar all uppmärksamhet. I leken finns det inga regler. Genom att se oss leka arga på scenen får barnen ett okej att man faktiskt får vara arg, säger Maria Sundbom.
– Även vuxna borde leka mer, utbrister de andra.
”Låter barnen vara”
Att leken är det primära i föreställningen är också tydligt genom att den varken har handling eller ett för-bestämt manus. Skådespelarna -improviserar och leker fram olika -saker varje gång. Likaså reagerar barnen i publiken olika. Någon ställer frågor – utan att få svar – någon ställer sig upp och gungar med i musiken. Någon annan lägger sig ner och ser fundersamt på den sex meter höga spindeln med glittertiara och långa ögonfransar.
– Vi pratade mycket om det innan, om vi ville inkludera publiken mer som traditionella barnföreställningar. Vi kom fram till att vi ville låta barnen få möjlighet att bara vara och kunna ta in det som händer i lugn och ro, säger Anna-Lena Efverman.
– Det är ju många vuxna som inte gillar att skådespelarna hoppar på dem, varför skulle då alla barn gilla det, fortsätter Hanna Lekander.
På samma gång är de alla övertygade om att det inte skulle vara intressant att se fyra män leka våldsamt på scenen.
– Det skulle inte funka. Det skulle bli ointressant. Vi vistas i ett samhälle som styrs av mäns ilska, säger Maria Sundbom.
”Inga mallar”
Och hur arg får då en flicka vara? Den frågan ger inte Kr-oks-tä-v-el något svar på. Här ges inga moralpekpinnar eller svar, mycket på grund av att skådespelarna slänger sig med låtsasengelska.
– Vi ville inte ha ett riktigt språk för att man då kunde ha börjat fundera för mycket över ordens betydelse. Barnen fattar kanske egentligen mer i hjärtat än i hjärnan vad det är vi visar. Och det vi visar är en annan bild än den traditionella, där vi skådespelare inte har bestämda rollkaraktärer och passar in i olika mallar, säger Hanna Lekander.
Får testa själva
Till slut har skådespelarna lekt färdigt. De orkar inte mer och plockar upp vattenflaskor. Då är det publikens tur att testa rekvisitan. Som på en given signal rusar de upp, in i spindelns mage, slår på dess mjuka ben och springer runt, runt skrattandes med bästisen i handen.
Och nog är det så som Astrid Kakuli säger. Det här liknar ingenting som publiken har sett förut.
– Vi kastar omkull hela den traditionella teatern.
