BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag hade inga som helst förväntningar när jag släppte min ep. Jag trodde det skulle vara för smalt och för hårt, men tydligen var det inte det. Det är så himla roligt att det har gått hem hos folk. Jag är jätteglad över det, säger Joanna på telefon.
Musiken en frizon
Redan när hon var i 13-årsåldern började hon göra musik på egen hand hemma i Solna. Genom sin pappa, tidigare framgångsrik musiker och artist, fick Joanna ett musikprogram och en hel del tips.
– Jag satt hemma efter skolan och pillade med musiken, men jag höll det för mig själv. Det var min frizon, berättar Joanna.
Hon hängde på internetforumet Helgon.net med andra subkulturella ungdomar som diskuterade och tipsade varandra om band inom genrer som punk, synt och goth.
– Jag fick mycket tips som jag kollade upp, och hittade till exempel Nitzer Ebb där, som jag verkligen älskar fortfarande.
Bred smak
I samband med detta upptäckte hon också många av de andra stora banden inom EBM – Electronic Body Music, eller bara body – som DAF och Front 242. Men hon betonar att hon har en väldigt bred musiksmak.
– Jag har lyssnat mycket på kängpunk som Discharge och poppigare electro och house också. Som The Knife, Peaches och Daft Punk. Jag har alltid tyckte om musik som har mycket bas i sig och som är hård. Jag får en adrenalinkick av basen! Jag kan verkligen gå igång på en syntbasgång och känna att jag vill göra något liknande, säger Joanna exalterat.
Vill försöka komma med något eget
Hon gillar egentligen inte att bli placerad i body-facket och känner sig inte som en del av någon scen.
– Jag vill försöka komma med något eget, något nytt, bredda mig. Men det är många som vill få in mig i den scenen och det kan vara lite begränsande i mitt kreativa arbete. Att det förväntas av mig att jag ska göra hård body. Men jag vill blanda olika element, från electro, punk och pop och komma med något som är unikt. Jag har alltid sett det här Rein-projektet som att det inte är genrebundet. Jag gör hård elektronisk musik, säger hon och nämner två andra förebilder i franska artisterna Gesaffelstein och Justice.
– De har ett eget sound, men till exempel Gesaffelstein har ju också influerats mycket av EBM utan att någon kallar honom för body.
– Samtidigt förstår jag ju att jag har blivit utmålad som "body-bruden" eftersom min ep hade många sådana element. Och scenen har sett likadan ut i 35 år. Det är väldigt få kvinnor och det måste ske en förändring.
Har du stött på många fördomar som kvinna?
– Ja, det har jag absolut. Bara en sådan sak som att folk inte tror eller förstår att det är jag som kommer med grundidéerna och producerar mina låtar själv. Jag vet hur smal och mansdominerad den här genren är och var medveten om att det skulle bli så. Men jag vill bort ifrån det. Jag vill visa att kvinnor också kan. Det är fucking 2016 liksom!
– Jag hade önskat att det vore en självklarhet att folk inte ifrågasatte att man kan göra allting själv som kvinna. Men tyvärr är det inte så eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle.
Dina texter är ofta väldigt arga och samhällskritiska, vad blir du upprörd över?
– Orättvisor. Jag är ganska insatt i politik och det är också en grej som jag tycker saknas i den elektroniska scenen. Att ifrågasätta och ta upp viktiga ämnen och samtidigt kunna dansa till det. Att göra peppig, men ändå arg musik. Att få in punkkänslan i det och göra det lite mer levande. Elektronisk musik kan vara väldigt inriktad på ljud och har inte så mycket fokus på texten. Jag vill ifrågasätta det här samhället som vi lever i. Det är lite det som är själva poängen med hela projektet Rein.
Vad drömmer du om?
– Jag drömmer att fler tjejer ska våga producera sin egen musik. Och att skriva ännu bättre musik själv, att det ska gå bra med det här projektet. Jag vill komma långt med det här. Det finns inte så många som gör det jag gör. Jag hade gärna velat satsa globalt och nå ut mer i världen, avslutar Joanna Reinikainen.
