Klassklyftor, förtryck och kamp. Många förvånades över kvaliteten i både animation och berättande när Netflix släppte den dataspelsbaserade serien ”Arcane”.
Bild: Netflix
Dagens ETC
Serier som baserar sig på spel brukar bli katastrofalt dåliga men i höst har den animerade äventyrsserien ”Arcane” slagit både publik och kritiker med häpnad. Jon Weman spårar framgången till ett utsökt hantverk och en skarp kritik av samhällets orättvisor.
Jon Weman
Få premiärer har så fullständigt kastat alla förväntningar över ända som animerade äventyrsserien ”Arcane”, skapad utifrån Riot Games taktikspel ”League of Legends”.
Serien chockade publiken med sin kvalitet, ”räknar fortfarande in recensioner olikt något Netflix tidigare sett”, konstaterar Forbes; på Rotten Tomatoes har den fått 100 procent i omdömde bland kritiker och 98 procent bland tittare. Den har också tidvis varit Netflix mest sedda program.
Så vad ligger bakom hyllningarna?
Verk baserade på dataspel har dåligt rykte: ”Mortal Kombat: Anihilation” och kalkonregissören Uwe Bolls ”Alone in the Dark” dyker ofta upp på listor över historiens sämsta filmer. ”Warcraft”, från 2016, var ett försök, med stor budget och en ambition att berätta en mer komplex historia som ändå slutade i en enda soppa.
Subtila och komplexa känslor
”Arcane” utspelar sig i Piltover, en viktorianskt steampunk-präglad region i världen Runeterra, och skildrar hur två frifräsande forskare utvecklar ”hextech”, magi-teknik och de effekter det har på samhället. Parallellt följer den Vi och Jinx, två föräldralösa småkriminella systrar i Understaden, Piltovers förorenade slum, inspirerad av de mörkare sidorna av den viktorianska erans industrialisering.
Den första som slår tittaren är hur sanslöst bra serien ser ut. Det är en 3D-animerad värld men istället för att, som i de flesta animerade storfilmer, täcka den med standardiserade ytbeläggningar som ”trä” eller ”hud” är allting handmålat. Bildvinklar och övergångar är minutiöst komponerade. Allra mest sticker karaktärernas naturalistiska ansiktsuttryck ut. Ett barn gråter realistiskt med rinnande snor. Människor i dödsskräck ser ut att skaka från djupet av sin själ.
Bild:
Netflix
Vilket spelar roll i en historia av subtila och komplexa känslor. Jinx är i spelet en lättviktig Harley Quinn-pastisch men blir här ett djupt tragiskt nystan av trauma och neuroser, och samtidig karismatisk och underhållande. Även bipersoner – som en korrupt polischef och en maffiaboss högra hand – är tecknade med förståelse för att vi alla ur vår egen synvinkel är, som Stephen King formulerat det, huvudpersoner i vår egen film.
Speglar sociala konflikter
Medan många har uppmärksammat seriens animationer och karaktärsteckningar, har färre analyserat dess politik.
Riot har uttryckligen förklarat att deras värld är fri från sexism och rasism. Det är numera en rätt vanlig ambition, och resulterar ofta mest i en ytlig representations- och identitetspolitisk checklista. Netflix version av ”The Witcher”, exempelvis, strösslar slumpmässigt in ett antal mörkhyade personer och stereotypt ”starka” kvinnor, men tappar bort de intelligenta sociopolitiska iakttagelser som faktiskt fanns i förlagan. ”Arcane” behandlar den sortens mångfald som en självklarhet, men har också en ambition att spegla verkliga sociala konflikter.
Bild:
Netflix
Klassklyftorna mellan det eleganta, städade övre Piltover och den övergivna, förorenade slummen Understaden. Motsättningen övergår i öppen konflikt, när ett narkotikasyndikat/terrororganisation som söker självständighet för Understaden kommer över magitekniken ”hextech”.
Moraliskt mångtydiga
Piltovers polis, hatad av gatubarnen Vi och Jinx, bär gasmasker när de ger sig ned där, vilket får dem de att se ut som stormtrupper – den universella
ansiktslösa fiendeikonen. Timingen med Black Lives Matter-rörelsen är nästan perfekt.
Fansen älskar de komplexa karaktärsteckningarna och debatterar gärna i oändlighet hur moraliskt mångtydiga personer som Jinx och gangsterbossen Silco ska värderas. Men seriens karaktärer är inte bara psykologiskt komplexa, utan också sociologiskt: ilskan, misstänksamheten och revanschismen hos slumbarnen Vi och Jinx, den välmenande men naiva övre medelklassmannen Jayce. Under historiens gång utvecklas de allteftersom de konfronteras med systemets realiteter.
En av huvudskurkarna i serien är Silco. En extremist som spårar ur och går över lik i sin reaktion mot orättvisorna,
vilket inte är verklighetsfrämmande men samtidigt ett sätt att ducka för ett definitivt ställningstagande.
Ojämlikhet och kamp
”Du säger att vi ska vara tålmodiga, men det är inte ni som dör varje dag”, säger Ekko, en social organisatör i slummen (och just hans svarta hudfärg är nog ingen slump). När Jayce är i chock över ett barn som dödats i den strid han startat säger Vi till honom ”barn dör hela tiden, men du såg det aldrig förut”. I denna och andra scener visar serien upp verkliga dilemman i ett samhälle av ojämlikhet och kamp.
Klassklyftor, förtryck och kamp. Många förvånades över kvaliteten i både animation och berättande när Netflix släppte den dataspelsbaserade serien ”Arcane”.
Bild:
Netflix
Men ger den några meningsfulla svar på dem? Nja, det är svårt att säga, för den här säsongen slutar med en massiv cliffhanger, och nästa ska dröja minst till 2023. Ett av få problem med ”Arcanes” historieberättande är att den på sina sex timmar inte riktigt får plats med all handling den trycker in.
Därmed har vi inte heller ännu svaret på den större metafrågan: är det tillåtet för en serie producerad av ett av världens största spelföretag att säga något intressant om klassklyftor, förtryck och kamp?
