Arbetsplatsen som blev naturreservat

Det berättar Ola Enqvist, naturvårdare i Malmö stad och en av dem som visar området för intresserade under kalkbrottsdagarna två gånger om året. Vissa specialvisningar arrangeras också. Men på egen hand får man inte besöka kalkbrottet och hela området är inhägnat. Dels på grund av säkerheten men också för att djur och växter ska få vara ifred. I dag blir Ola Enqvist delvis själv guidad. Detta av Kurt Ohlsson, pensionär sedan flera år, men från 1966 och cirka tio år framåt chef för kalkbrottet.

– Den grönfläckiga paddan? Jo, den fanns när jag arbetade här, jag vet att de som arbetade här nere i brottet berättade om det, säger Kurt Ohlsson.

– Är det sant? Vad spännande, det hade jag ingen aning om, säger Ola Enqvist och tecknar ner svaret i sitt block.

Oljekrisen drabbade kalkbrottet

1966, när Kurt Ohlsson blev chef här, hade kalkbrottet 250 anställda. En ny kalkugn invigdes. På plats var dåvarande finansminister Gunnar Sträng. Men ganska snart därefter kom 70-talets oljekris, med drastiskt ökade oljepriser. Den tillverkningsmetod som användes här, den våta metoden, krävde mycket energi och blev därmed väldigt dyr. Lönsamheten dalade och kalkbrottets dagar som industri började räknas. 1994 lades kalkbrottet ner helt och hållet.

I det som var den gamla kvarnhallen pekar Kurt Ohlsson ut fundamenten för de kvarnar som användes för att mala ner kalkstenen. Hur var det med säkerheten? Kunde folk ta sig in här? Kurt Ohlsson funderar, men minns inga stängsel. Arbetsolyckor? Två stycken dödsolyckor inträffade under hans ledning, berättar han och ser allvarlig ut. 

Att vara i kalkbrottet i dag är som att komma till en annan värld. De vita kalkväggarna, delvis brunfärgade av alger, omringar området som är 1,3 kilometer långt och 800 meter brett. 

– Någon har räknat ut att 700 stycken Kronprinsen skulle få plats här, säger Ola Enqvist.

Ett hem för många djur

Brottet är i dag ett hem för ett tiotal rådjur, över 500 skalbaggsarter, 13 fladdermusarter av Sveriges totalt 16. Och så fåglar som normalt hittas bland berg och klippor. Med säkert öga pekar Ola Enqvist ut brun kärrhök, tornfalk, pilgrimsfalk och naturligtvis den ensamma berguven. I de två dammarna finns fisk. Kurt Ohlsson berättar att personalen frågade om de fick plantera in fisk. 

– De ville kunna fiska här nere, men det var inget som företaget ville ta hand om. De fick sköta det själva.

Högst uppe i en gammal silo brukar ett par pilgrimsfalkar häcka. Trots att de gjort det i många år har de aldrig fått några ungar. De blir störda av folk som tar sig in. Att det är besökare här vittnar de många graffitimålningarna om. 

Här nere, 60 meter under havsytan, är det vindstilla. Om inte vattnet hade pumpats bort hade kalkbrottet varit vattenfyllt. Vattnet pumpas från en nedre damm till den övre dammen och vidare ut i bäcken som rinner genom Hammarspark. 

Visningar en resursfråga

Ola Enqvist konstaterar att om det inte varit kalkbrott här hade det varit åker eller bostäder. De klättrar nu istället runt kanten. 

– Vi vill gärna göra fler visningar, men det är en tids- och resursfråga. Vi vill ju att fler Malmöbor ska få tillgång till den här platsen.