– Tack, det känns jättekul. Eftersom jag jobbat som litteraturkritiker i över 10 år och länge bevakat arbetarlitteraturen så vet jag att finns så mycket bra böcker som ganska få känner till. Jag skulle säga att arbetarlitteraturen upplever en renässans just nu, vilket är ganska paradoxalt då klassmedvetandet i Sverige har försvagats. Min förhoppning med boken är att den ska fylla i de kunskapsluckor som saknas och kanske göra klassamhället mer synligt. För även om det gamla Industrisverige till stor del försvunnit, så finns arbetarna kvar, bland annat i form av nya svenskar och kvinnor som dominerar offentlig sektor. Så på ett sätt kan man säga att jag skrivit boken i folkbildningens tjänst.

Vilka författare har ­influerat dig mest när det gäller arbetarlitteraturen?

– Det finns många favoriter, men jag måste ändå säga att Ivar lo Johansson betytt oerhört mycket  för mig . Han är arbetarlitteraturens främsta förkämpe och har fungerat som en vägledare för mig genom arbetet med boken. Moa Martinsson är också en favorit, hon har på många sätt revolutionerat genren genom sitt unika språk om kvinnor och klass.

Hur har skrivprocessen sett ut för dig?

– Jag har samlat på mig mycket material och idéer under åren så jag skrev faktiskt boken under ett rus förra sommaren. Alla som har skrivit en bok vet att det kan vara motigt, tidskrävande och mycket oavlönat arbete, därför är det här stipendiet extra välkommet.