BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Hallå Kristina! Nu sitter du och drömmer igen.”
Kristina fortsätter längta bort och som 18-åring får hon en möjlighet att åka till London och arbeta som au-pair hos en överklassfamilj.
– Om du är 18 år och bor på ett ställe där inget finns. Det finns inga kaféer, det finns inget dansställe, det finns inga bussar, det finns ingenting. Ja, då är det klart att du vill därifrån. När man är ung vill man se världen, man vill ut och bli sig själv, säger Maria Hamberg.
Maria Hamberg beskrivs i många sammanhang som en arbetarförfattare. Hon tilldelades år 2012 fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris och i juryns motivering står det att hon tillhör arbetarlitteraturens förnyare och att arbetet, arbetsvillkoren och nuet är väsentligt i hennes författarskap.
Vill lyfta relationen
Att bli kallad för arbetarförfattare har hon inget emot. Nu när hon diskuterar Till min allra bästa vän vill hon i stället för klass framför allt lyfta fram vänskapsrelationen mellan två kvinnor.
– Jag har arbetat inom industrin och jag identifierar mig fortfarande som en arbetare. Och jag skriver mycket om arbete. Men om jag hade haft ett annat arbete som jag skrivit om, suttit på kontor, varit akademiker eller något annat, då hade man inte satt ett ord framför författare i beskrivningen av min litteratur, säger Maria Hamberg.
I första hand författare
Hon menar att det handlar om att experttyckare gärna vill klassificera litteratur och författare.
– Min litteratur kallas för arbetarlitteratur därför att jag skriver om dem som uppfattas som annorlunda, de som får skit under naglarna, även om de finns överallt. Det är lite skumt att man gör så.
– Det är samma som epitetet invandrarförfattare eller författare med invandrarbakgrund. Det tycker jag är helt onödigt. I första hand är man ju författare, säger Maria Hamberg.
”Nästan som en förälskelse”
Till min allra bästa vän handlar framför allt om hur de relationer en människa har genom livet påverkar varandra. Och den betydelse relationerna har när nya skapas. Relationen med en mor, relationen mellan föräldrar och relationen till den egna bästa vännen. Det handlar om Kristina och Anabell. Om en vänskapsrelation som håller i sig och växer sig stark trots avstånd och olika ekonomiska förutsättningar.
– Det är den viktigaste relationen, den här djupa relationen mellan vänninor. Där man berättar det allra djupaste, de svåraste hemligheterna. Det är nästan som en förälskelse, säger Maria Hamberg.
Att förlägga berättelsen till London är på ett sätt en fördjupad resa.
– Om du reser till ett land som turist så tittar du bara på fasader. Men om du reser till ett land och känner någon som bor där, då får du komma in i köket, konstaterar Maria Hamberg.
Hjälper varandra
Hon berättar om sin förkärlek för översatt litteratur, hur intressant det är att få veta mer om andra länder och människor, eftersom det vidgar vyerna.
De två väninnorna träffas i London när båda arbetar som au-pair i samma port. Familjerna är övre medelklass medan både Anabell och Kristina kommer från arbetarbakgrunder. De hittar och hjälper varandra i en situation där de blir både övervakade, osynliga och dåligt behandlade.
– Men det är inte för att skildra klasskillnader i Sverige eller i världen som jag skrivit den här boken, jag skriver om en vänskapsrelation. Men jag blundar inte för det. Klass påverkar ens ekonomiska förutsättningar. Om någon låtsas som något annat så är de löjliga.
”Så fungerar klassamhället”
Med bakgrund som arbetare inom industrin och numera som författare har Maria Hamberg egen erfarenhet av att behandlas olika beroende på vilket yrke hon haft.
– Det är helt självklart att jag blivit det. Om jag kommer till läkaren som metallarbetare med en ond axel blir jag styvmoderligt behandlad. Har jag värk kanske jag får ett recept på Voltaren och en remiss till sjukgymnasten. Men som författare är jag mer intressant, då får jag frågan om vad jag skriver för böcker. Ingen frågade vad jag gjorde på jobbet när jag skruvade ihop lastbilar. Det är samma sak i kontakt med myndigheter. Så fungerar klasssamhället.
– När man verkligen hade behov att få hjälp, då var man i underläge som patient. Att inte bli lyssnad på i en sådan situation, det tar knäcken på en, säger Maria Hamberg.
