– Det var inte mycket att ha. Omslagen kunde vara lite kul, men musiken var gräslig. Men det fanns två skivor som inte var jazz. Den ena var en samlingsplatta med The Beatles och den andra skivan var en jättemärklig tingest. Det var vuxna människor som pratade med varandra på telefon, berättar Lars.

Snart började han upptäcka humorn i de där samtalen, och humorn i sin tur skapade band till pappan. De olika harangerna, uttrycken och sätten att snacka blev också deras sätt att prata och skämta internt. Skivan var ”Kalle Sändare tager ett nummer!” från 1965.c

Föddes i Haga

Carl-Axel Thernberg, som Kalle Sändare egentligen hette, föddes på Landsvägsgatan i Haga 1931. I pauser från basspelandet i just ett jazzband brukade han roa sig och andra med att busringa. För att göra en lång historia kort så fick några sådana samtal spridning och ledde i slutändan till just den där första skivan. För Lars blev den starten på ett livslångt engagemang.

– Efter ett tag förstod jag att det fanns fler skivor, och allt var ju fantastiskt roligt, säger han.

Åren gick, men kärleken till busringningarna bestod. Det var inte speciellt många andra i Lars årskull som delade intresset, men Kalles speciella humor tog sig in kretsarna ändå.

– Den hamnade i väldigt hög grad i det fotbollslaget som jag spelade i. Vi hade en väldigt märklig humor och andra lag förstod ju inte vad vi höll på med. Det är svårt att förklara, men där har jag känt att Kalle Sändare helt klart var med. Vi hade återförening för ett tag sedan, och humorn fanns kvar, efter 25 år.

Vet de andra i laget om att humorn kommer från just Kalle från början?

– Nej, det tror jag inte att de gör. Men några vet ju om att jag gillar två saker i livet: Beatles och Kalle Sändare.

Många anser ju att humor är en färskvara. Att allt utom möjligtvis Monty Python slutar vara roligt mer än för sin samtid. Men Monty och Kalle då?

– Det är roligt att du nämner just dem, för det tycker jag fortfarande också är väldigt roligt. Men det finns kanske något släktskap där. De leker med den vanliga dramaturgin, och slutpoängen som finns i ”vanliga” vitsar, den kommer aldrig. Men Kalle kanske tar det ett varv längre, då precis allt är improviserat.

Blir bättre med åren

Tvärtom så menar Lars att framförallt de första skivorna bara blir bättre med åren. Han jämför med människor som lyssnar på klassisk musik och ständigt kan hitta nya nyanser.

– Ju mer man kan om samtalen, ju djupare blir värdet i dem. Det låter nog som att man tar dem på för lite stort allvar, men jag har verkligen förstått varför det inte är en färskvara. Och för mig är det även en kärlek till språket.

Tog fyra år att skriva

Lars Carlssons första bok om Kalle Sändare, ”Väggen é klar”, kom 2010. Den tog honom fyra och ett halvt år att skriva, och det var en ren plåga i sina stunder menar han.

– Han var väldigt svår att prata med privat, i den professionella rollen som reporter. Han lallade på samma sätt med mig som han gör på skivorna. Jag kunde bli helt tokig på honom.

Men du hann ändå lära känna honom lite?

– Ja, det gjorde jag. Han kallade mig ”Gutenberg från Göteborg”. Men inte så att jag blev vän med honom, och det var jag heller inte intresserad av. Jag skrev en bok om honom och behövde ha rätt relation.

Blygsammare utgåva

Bok nummer två ”Rapsodier från Hel-Böhmen”, som precis är släppt, är en blygsammare utgåva än en hel biografi.

– Den här gången började arbetet med en idé om en form. Jag vill alltid kunna ha den i kavajfickan. Men innehållsmässigt så har jag testat att beskriva och förklara under 30 kaotiska telefonsamtal, utan att bli språksmittad av Kalle eller använda ”lallen”. Nästan lite autistiskt torrt ”då säger hon så, och då berättar han om en cykel.” Monotont, neutralt och utan värderingar. Då uppstod ganska snabbt en ny slags komisk dimension på det. Hoppas och tror jag i alla fall. Jag har även testat det på en del andra inbitna Kalle-älskare.

Sådana finns det gott om. Sedan 2005 finns ”Gris- och skridskoföreningen”, fylld av människor som är lika inbitna Kalle-älskare som Lars Carlsson.

– Vi hade fest för boken i lördags. Det var 125 personer som kom, så vi får inte plats där vi brukar vara längre. Men det är vansinnigt kul.

Samma förening delade 2013 ut sitt ”Gustav Hjäler-pris” till Lars Carlsson för ”Väggen é klar”. Andra som fått stipendiet är Peter Apelgren, Fredrik Lindström, Claes Eriksson med flera.