Ändå är det nog ganska få som har tagit del av hans verkligt underhållande sida. Jag talar givetvis om hans aforismsamlingar. I dagarna kommer hans tredje samling ut med titeln Den sista grisen. Till skillnad från underhållningsprogrammen – där han har rollen som den lite torra och bildade akademiledamoten – är aforismerna en form där han är witty. Där skriver han slagkraftigt om allt från Emil i Lönneberga till konsten att skriva. Och det är faktiskt helvetiskt roligt. Flera gånger under läsningen skrattar jag högt. Så här kan det låta:
”Metaforen är som att flytta sig från ena sidan till den andra i en dubbelsäng när man egentligen borde gå upp.”
Det är en formulering som gjord för att bli en kylskåpsmagnet. Ofta går tankarna till Oscar Wilde.
Horace Engdahl började skriva aforismer redan på 1990-talet. Hans första samling hette Meteorer och var en rätt ojämn bunt småtexter som mest handlade om litteratur. Det dröjde ända till 2011 innan uppföljaren Cigaretten efteråt kom. Där var ämnesvalet mera vardagligt och humorn mera framträdande. En annan sida som Horace Engdahl släppte fram var sin politiska konservatism. Ett avsnitt kallade han ”Reaktionära betraktelser” där han lade ut sin syn på 68:orna och ”genuskonstruktivisterna”. I Den sista grisen får denna sida ännu mera plats:
”Den fullbordade penetrationen är ett evigt nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.”
Sade jag att han påminner om Oscar Wilde? Med skillnaden att Oscar Wilde ofta framstår som en suffragett jämfört med honom.
Det har blivit en del förhandssnack om de reaktionära utspelen i Den sista grisen. Och många av dem är verkligen stötande. Vissa är inte heller ett dugg roliga. Som när Horace Engdahl skriver om Lyxfällan (som han älskar). Där beskriver han hur välbehaget sprider sig i kroppen när han ser ”dagdrömmande våp” falla i gråt vid anblicken av de obetalda räkningarna. Människor som lever över sina tillgångar ska skämmas. Vid sådana tillfällen framstår han inte alls som den där charmigt sturiga gubben. Utan som en halvfascistoid adelsman som sitter och möglar i en vindsvåning på Östermalm.
Det är med andra ord svårt att förhålla sig till Den sista grisen. I ena stunden tycker jag att den är charmigt frispråkig. I nästa stötande reaktionär. Efter ett tag inser jag att man nog tyvärr måste köpa grisen i säcken. Annorlunda uttryckt: den ena sidan förutsätter den andra. För det som gör Den sista grisen så rolig och charmig är att Horace Engdahl har släppt på spärrarna. Det gör att såväl hans humor och livsaptit som hans konservatism och fördomar får fritt spelrum. Och även om mycket är provocerande så måste jag erkänna att jag önskar att flera författare vågade vara så här frispråkiga.
”Att skriva för den intellektuella eliten är som att var instängd i en hiss under strömavbrott.”
I sina bästa stunder får Den sista grisen den svenska författarkåren att framstå som en samling tillknäppta tråkmånsar.
I slutet av boken överger Horace Engdahl aforismformen och fogar istället in ett litet läsdrama. Det heter ”Mannen på bryggan” och är en monolog på 50 sidor. Ett märkligt litet stycke som på många sätt renodlar det bästa och det sämsta från boken. Här förvandlas den kränkta kulturmannen till en jämställdist som fantiserar om att klä av alla kvinnor han möter. Som talar ömkande om att den ”äkta mannen” är utrotningshotad. Jag väljer att läsa det som att Horace Engdahl har ett stort mått självdistans och kan driva med sig själv. En annan sak som blir tydlig är temat kring döden och ensamheten som man anar i aforismerna. ”Mannen på bryggan” är en naken pjäs om att överges av den man älskar, om att bli gammal och att inte vara i hetluften längre. Och även om det knappast är någon stor dramatik så visar den en skörare och mera sårbar sida hos författaren.
