En doktor Thompson kallas in för att undersöka de mystiska dödsfallen och efter lite nystande upptäcker han den fasansfulla hemligheten: byns industrimagnat använder de döda till arbete i gruvan på nätterna. På grund av skulder och internationell konkurrens har han börjat utföra haitiska voodooritualer så att gruvan ska kunna hållas igång dygnet runt. När Thompson avslöjar hans ondskefulla plan i en rafflande scen erkänner han direkt: han tänker göra alla i byn till slavar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag älskar den där filmen. Inte för att den är särskilt otäck – man bör vara ganska tunnhudad för att bli skrämd av magnatens ondskefulla skratt – men för att den är så unheimlich.

Evan Calder Williams sitter i ett soligt Aten och sippar på en espresso när jag når honom via Skype. Han är till vardags forskare i litteraturvetenskap vid Bard College i New York, men nu är han här med sina masterstudenter för att titta på antik konst. Evan Calder Williams har ägnat mycket av sin forskning åt postapokalyptisk fiktion och i boken ”Combined and Uneven Apocalypse” nämner han ”The Plague of the Zombies” som ett av genrens verkliga mästerverk.

– The Plague kom några år innan George Romeros ”Night of the Living Dead” hade premiär vilket gjorde att den glömdes bort. Den sågs som lite gammaldags med sina kopplingar till haitisk voodoo och sina inte särskilt läskiga zombier. Men den visar ändå något viktigt: monstret i genren är egentligen inte de levande döda, utan systemet som producerar dem.

Evan Calder Williams stryker sig över skägget och säger att han måste ta en liten omväg via marxistisk teori för att förklara. I sin bok har han undersökt vad den postapokalyptiska genren säger om senkapitalismen. Alltså, det som i vardagstal kallas konsumtionssamhället.

Detta samhälle, menar Evan Calder Williams, svämmar å ena sidan över av varor och pengar och de grundläggande behoven är tillfredsställda. Men å andra sidan skapar det stora periferier: spökstäder, slumkvarter, katastrofzoner, där människor som systemet gjort onödiga måste leva.

Zombien – en symbol

I detta sammanhang är zombiefiktionen särskilt intressant. I filmer och tv-serier som ”28 Days Later”, ”Dawn of The Dead” och ”The Walking Dead” drar horder av levande döda omkring i öde industrilandskap och tomma varuhus. Bortser man från deras ruttnande kroppar ser de ut som trashankar som sover under broar.

Evan Calder Williams ser det som en spegling av systemets paradox och citerar Michael Heinrich: ”kapitalismen är inte det enda produktionssättet där fattigdom och rikedom existerar sida vid sida, men det är det enda där osäljbara produkter ruinerar ägaren samtidigt som människor inte lyckas sälja det enda de har: sin arbetskraft”. Å ena sidan fabriker som står tomma, å andra sidan massarbetslöshet.

– Zombien är en sorts illustration av det här; en överskottsbefolkning som kapitalet ofrånkomligen producerar men inte vet vad det ska göra med. I ”The Plague of the Zombies” har arbetskraften blivit så lågproduktiv att den måste underkastas omänskliga villkor för att generera profit. Det är en oerhört mörk fantasi om exploatering av betydelselösa liv.

Detroit – värre än fiktionen

Solen gassar och Evan Calder Williams fläktar mot sitt uppknäppta skjortbröst. Han är en teoretiskt lagd forskare som pratar i långa, slingrande meningar och hänvisningarna till Marx, Luxemburg och Latour smattrar fram. Men emellanåt stannar han upp och refererar till skräckfilmer och tv-spel med en barnslig förtjusning. Jag frågar honom hur han ser på att marxister vanligtvis brukar vara skeptiska till postapokalyptisk fiktion? Ett vanligt påstående är ju att ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än ett slut på kapitalismen”.

– På ett sätt stämmer det. Apokalypsen innebär ju att problemen med miljöförstöring, massarbetslöshet och kapprustning försvinner i ett trollslag, medan vi i verkligheten måste leva med dem. Men jag tycker att detta är en ganska ytlig förståelse av genren: går vi lite djupare kan vi se att den bidrar med realistiska skildringar av hur världen ser ut i dag. Titta på Detroit till exempel, stora delar av dess innerstad överträffar ju ”The Walking Dead” i undergångskänsla känsla med råge. Eller titta på de enorma slumstäderna i syd där över en miljard människor lever. Det är ett slags ”Mad Max” i storformat. I stället för att söka efter det fantastiska i fiktionerna måste vi leta efter det realistiska. Och tvärtom: det fantastiska i det verkliga.

– En av mina poänger i boken är att vi borde bli mera postapokalyptiska i vårt tänkande. Vi borde säga till oss själva: undergången har redan skett – men den har blivit ojämnt fördelad. Så vad gör vi nu?

Stor potential

Evan Calder Williams sveper sin espresso och berättar att han måste vidare till Akropolisklippan. Han skrattar och säger att han ska maxa undergångskänslan i resterna av de antika kolonnerna. Men innan han går utbrister han att det finns en stor kritisk potential i den postapokalyptiska fiktionen, och särskilt i zombiegenren.

– Titta bara på George Romeros filmer. I ”Land of the Dead” till exempel gör zombierna uppror och stormar ett gated community som människorna har byggt upp efter katastrofen. Stormningen leds av en svart zombie som försöker få sina levande döda kamrater att bli självmedvetna. Eller titta på Danny Boyles ”28 dagar senare” och Zack Snyders ”Dawn of the Dead”. Där framstår zombierna som en aggressiv folkmassa som riktar sitt raseri mot allt och alla.

– I början av vårt samtal pratade vi om överskottsbefolkningen. Här kan vi i stället tala om en slags överskottsvrede. Vad är det om inte en gestaltning av etnonationalismens och högerpopulismens epok?

Serie: Alla älskar undergången. Varje fredag i fyra veckor djupdyker vi i det nutida undergångstänkandet.

I den fjärde och avslutande delen av ”Alla älskar undergången” kommer att vi publicera en exklusiv intervju med Pjotr Kropotkin om ”The Walking Dead” och utopier i spåren av apokalypsen. Missa inte!