Äntligen syns mensblodet i populärkulturen

Rätt gissat -– menstruationen. När den mobbade och strängt religiöst uppfostrade tonårsflickan Carrie får sin första mens i duschen efter skolgympan i nyss nämnda film, väcks också hennes övernaturliga krafter till liv med ond bråd död som resultat, och i coming of age-dramat ”My girl” lamslås Vada av den första mensen till den grad att hon knuffar bort sin killbästis med orden ”Ge dig av – och kom inte tillbaka på fem till sju dagar!”. Med tanke på att redan den romerske författare och filosofen Plinius den äldre beskrev menstruerande kvinnor som kapabla att få ”vin att surna, grödor att ruttna och råttor att dö” är det kanske inte så konstigt att skammandet av och skräcken för kvinnors naturliga kroppsfunktioner satt sitt avtryck i dessa och tusentals andra filmer och tv-serier. Lägg till det hundratals taffliga pms-skämt, och klart står att populärkulturen knappast bidragit till stärkt självkänsla hos världens alla menstruerande.

Men oavsett om det har att göra med M.I.A-trummisen Kiran Gandhis blodiga byxgren som 2015 spreds som en frihetsfackla över nätet efter ett helt maratonlopp utan tampong, ett allt större synliggörande på sociala medier med Instagram-poeten Rupi Kaurs bild på sina nedblodade byxor som ett exempel, eller helt enkelt att fler kvinnor skriver manus i stora produktioner, har något hänt med drömfabrikens relation till menstruationen. I den kritikerrosade HBO-serien ”I may destroy you” drar Arabellas kärleksintresse Biagio ledigt ut hennes blodiga tampong under förspelet, och när en klump koagulerat blod följer med och landar på lakanet tar han fascinerat upp den och studerar den noga som vore det något av det naturligaste i världen. Seriens intimitetskoordinator Ita O´Brien ttryckte sig så här om scenen i en intervju i tidskriften i:D:

”Det knäppaste är att halva världens befolkning menstruerar under typ 40 år av sina liv, vilket innebär cirka 480 veckor för varje menstruerande person. Givetvis påverkar detta också vårt kärleksliv och vår sexualitet –när har detta någonsin skildrats i tv?”.

Den nya tidens mensskildringar låter också kvinnor själva få driva med och sätta egna ord på sin mens och på så sätt återta makten över den. Sitcom-serien ”Broad city” låter exempelvis rollkaraktären Ilana ledigt smuggla marijuana genom flygplatsens säkerhetskontroll genom att dra på sig ett par byxor fläckade av mensblod, en tydlig drift med många mäns skräck för just detta blod, och när kompisen Abbi får sin mens ombord på planet men saknar tamponger börjar vännerna skämta om att göra en egen av måltidsbrickans pitabröd. När Amy vädrar sin rädsla för att hennes dejt ska råka hitta hennes blodiga tampong i den romantiska komedin ”Trainwreck” sparas heller inte på några detaljer: ”Och inte någon liten söt utan en riktig tampong – jag pratar om en brottsplatstampong, tänk ”Red wedding”-avsnittet i ”Game of thrones”, tänk Quentin Tarantinos ”Django”, som en RIKTIG jävla tampong.”

I vintras bröts dessutom ännu en viktig barriär, när sanitetsjätten Kotex i en reklamfilm som första amerikanska bolag lät fylligt mörkröd vätska fläcka ner en binda istället för branschpraxisens kyligt blå, och i juli fylldes internet av lovord sedan det brittiska sanitetsföretaget Bodyforms treminutersreklam ”Womb stories” lät både blodstänk, missfall och poetiskt vackra animationer teckna bilden av vad det faktiskt innebär att leva med en livmoder.

Blod har trots allt varit en essentiell del av populärkulturen sedan mannaminne – så varför inte inkludera det som flödar fritt utan vare sig svärdshugg eller knytnävsslag? Realistiska skildringar av en kroppsfunktion som är vardag för så många torde inte vara konstigare än kaffe på maten.