Jag minns den där knycken i handleden när jag ryckte barnvagnen bakåt. I nästa sekund splittrades en glasflaska några meter framför mig och skärvor träffade vagnens hjul och mina skor. Allting hade gått så hiskeligt fort. Först kom de bengaliska eldarna, någon ropade ”Nu kommer de!” och sedan var det fulla kravaller mitt i Kärrtorps centrum. Jag minns de skärrade pensionärerna som staplade bort och jag minns den lilla pojken som kom springande med händerna över huvudet. Jag minns min sambos min – hon hade varit på yoga i Skarpnäck och klev intet ont anande av tunnelbanan i Kärrtorp. Hon möttes av livrädda poliser som rusade bort från slagsmålen, av rök som vällde över hela torget och krossat glas på precis varenda kvadratmeter. Hon sa att det kändes som om hon klivit av i ett inbördeskrig.
Ändå bleknar minnet av det här när jag tänker på det som hände sedan. Hur killarna i Svenska motståndsrörelsen – något förvånade – fick backa. Plötsligt hade demonstranterna, som mest bestod av pensionärer och barnfamiljer, åter slutit samman. Nynazisterna tvingades retirera mot Kärrtorps IP medan en mäktig kör skanderade ”Inga fascister på våra gator”. Till och med jag med min sex månader gamla son vågade mig fram. För känslan av att torget återtagits var stark. Att vi hade jagat bort dem.
Vaknat ur sin slummer
Nu har det gått mer än ett halvår sedan den där decemberdagen. Ändå sitter känslan kvar. Demonstrationen i Kärrtorp var starten på en antirasistisk folkrörelse som legat slumrande ända sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Sedan dess har befolkningen vänt ryggen åt Jimmie Åkesson, skramlat med nycklar och vägrat släppa in honom på arbetsplatsen. Feministiskt initiativ har äntrat scenen med en tydlig antirasistisk agenda. Och hela tiden har den borgerliga regeringen varit stenhård. Vi samarbetar inte med rasisterna.
Även på tidningarnas kultursidor har det pågått en form av mobilisering. Här har man diskuterat allt från Reva, till rasstereotyper och antiziganism. Flera av texterna har varit så bra så att känslan av att det blivit lättare att andas uppstått. Som Jonas Hassen Khemiris poetiska text (DN 13/3) om varför människor med mer melanin i huden misstänkliggörs på stan. Eller Henrik Arnstads text (DN 15/11) om varför Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. På många sätt är det som hänt på kultursidorna lika viktigt som det som hänt på gatorna.
Fokus på strukturer
Jag blir därför glad när jag en dag på sensommaren får hem en antologi som samlar de viktigaste texterna. Mitt i den loja sommarvärmen. Rasismen i Sverige – nyckeltexter 2010–2014 (redaktörer Lawen Mohtadi & Devrim Mavi) är ett fint initiativ och jag ser den som ytterligare ett steg i den mobilisering som pågår.
Det är visserligen en ganska välansad samling artiklar. För det är knappast så att allt som har skrivits i dessa debatter har varit briljant. I den stora Reva-debatten cirkulerade uttryck som ”rasprofilering i tunnelbanan” och ”polisens 30-talsmetoder” medan kunskaperna om Reva-projektets egentliga innebörd var ganska låg. Jag skrev själv en något högljudd artikel i ämnet som jag i efterhand känner mig lite generad över. Likaså kändes mycket av kritiken mot Tobias Billström överdriven. Till exempel de inlägg om Billströms ”avhumaniserande språkbruk” (ärligt talat, att en migrationsminister talar om invandring i termer av ”kvoter” och ”volymer” gör honom kanske inte automatiskt till antihumanist). Dessa artiklar har dock rensats bort. Likaså har många av artiklarna om SD:s väljarkår strukits. Artiklar som ojade sig över bittra, förtidspensionerade arbetarmän, som hakat upp sig på muslimer och feminister – många med en stark biton av klassförakt.
I Rasismen i Sverige ligger istället fokus på den strukturella rasismen. Alltså, mer fokus på diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden än på näthatarna. Det är en vettig vinkel. För Sveriges befolkning har en i grunden positiv inställning till invandring – även ute i de gamla bruksorterna har folk vänt ryggen åt Jimmie Åkesson. Däremot är det bara tre av EU:s 27 länder som har en lika stor skillnad i sysselsättningsgrad mellan invandrare och svenskar.
Skrämmer – men ger hopp
Känslan som jag får när jag läser Rasismen i Sverige är därför att en stor kunskapsinsamling inletts. Idag är sådant som tidigare ansågs vara expertkunskaper om fascismens rötter och rasstereotyper en självklar del av det offentliga samtalet. Och trots att antologin blottar verkligt skrämmande sidor av Sverige och den svenska självbilden är det inte med obehag som jag slår igen den.
För det bör sägas igen: detta är en del av en stor antifascistisk mobilisering. I ett av antologins fem nyskrivna bidrag läser jag Per Wirténs förklaring till varför Sverige i många avseenden inte fallit för den främlingsfientliga vågen. Han förklarar det med arvet från 70-talets solidaritetsvindar, kyrkans otvetydiga ställningstaganden mot rasism, kulturradikalismens kvardröjande ekon och den borgliga regeringens iskalla attityd mot SD.
Jag tänker att även om det finns anledning att känna stor oro finns det också anledning att vara stolt ibland.
I bakgrunden hör jag ropen skalla: ”Inga fascister på våra gator.”
