Nyheten om ”Friends reunion” har varit en av vårens stora tv-snackisar, trots att många totalt missuppfattat konceptet. Det program som just landat på HBO är nämligen inte alls ett nytt manusskrivet spelavsnitt utan just en återträff. Här möts de sex skådespelarna från serien ”Friends” i den legendariska kulisslägenheten för att minnas de formativa åren då de både blev superstjärnor och skapade tv-historia.

I avsnittet gör gänget trivia-quiz, intervjuas i Central Perk-soffan och läser upp gamla scener kring ett runt bord. Parallellt strösslas det med stjärnsprakande gästspel: Bland annat gör Lady Gaga en underbar tolkning av ”Smelly cat” med Lisa ”Phoebe” Kudrow, och en dansande Justin Bieber får gå catwalk i Ross kända potatisrymddräkt. Klipp till aktivisten Malala Yousafzai vars bästis tycker att kompisen är ”Joey och en gnutta Phoebe”.
Det är kort sagt total nostalgifest.

Tyvärr går det inte att se ”Friends reunion” utan att påverkas av den visuella chocken. Det har gått 17 år sedan finalen, saker händer med ansikten då, och kanske särskilt i Hollywood. Ensemblen som tidigare excellerade i fysisk komik har nu så stelnade ansikten att de liknar förvrida varianter av sina forna jag. Det är sorgligt, men också showbiz. Avsnittet blir också en jobbig påminnelse om att snabbt tiden gått sedan första avsnittet sändes. 27 år! Man kan få dödsångest för mindre.

Men bara ett fruset hjärta kan undgå att röras av att hur snabbt skådespelarna hittar tillbaka till den personkemi som verkar ha genomsyrat inspelningarnas glansdagar. Dessutom får ”Friends”-fans ifrån Ghana, Indien och Mexico dessutom berätta rörande vittnesmål om vad serien betytt för dem. ”De blev mina vänner, för jag hade inte några andra”. Allt till tonerna av nostalgiskt pianoklink.
Den som hoppats på mys, rys och gåshud lär inte besviken.

Men just här finns ett problem. I intervjuerna med den störigt glättige James Cordon finns lika lite plats för allvar eller motsättningar som i hans tossiga ”Carpool karaoke” där kändisar sjunger sina hits i en bil. Varken frågor om interna konflikter eller minsta antydan kring ”Friends”-skådespelarnas måenden dyker upp. Trots att det bokstavligen finns avgrunder att gräva ur.

Det är till exempel känt att Matthew Perry (Chandler Bing) hade så svåra missbruksproblem att han helt saknar minnen från tre av inspelningsåren. Nog måste det ha skapat vissa konflikter bakom kulisserna? Och några av de kvinnliga skådespelarna kände sådana kroppskrav att de bantade ner sig till stickor med hjälp av vansinnesdieter, vilket i sin tur påverkade en värld av tittande tonåringar. Men inget av detta nämns. Inte heller snuddas det vid kritiken om hur dåligt serien har åldrats med tanke på fatshamingen av Monica, den kritvita casten eller de många homo- och transfoba skämten. I längden gör det myset kvalmigt.

”Det blir ingen ny Friends reunion” om 15 år” säger någon av skådespelarna i avsnittet. Men om något streamingbolag lyckas rassla ihop dollarna som krävs hoppas jag intensivt att den svenska konstnären och regissören Anna Odell får jobbet som regissör.
En mashup mellan hennes obekväma Guldbaggevinnare ”Återträffen” och ”Friends reunion” hade antagligen inte duckat för varken ångesten, själslig smuts eller att ställa den överhängande frågan om varför de sex medlemmarna bara suttit i samma rum en enda gång under 17 år – om de nu fortfarande är så goda vänner.

Kanske hade det inte blivit något i närheten av de beckmörka hämndtalet på Anna Odells filmiska klassåterträff. Men nog kunde man bjussa på någon liten mer konflikt än att apan Marcel var  inkompetent och borde ”dra åt helvete”?

Istället får den lukrativa framgångsfaktorn i ”Friends” leva vidare: den om att övertyga tittarna om att skådespelarna var vänner även bakom kulisserna. Denna officiella historieskrivning verkar casten bära enigt och stolt som en fana.

Det nya avsnittet blir på så sätt aldrig så djuplodande som det skulle kunna bli. Men det ska till riktigt botoxade tårkanaler för att inte snyfta lite nostalgiskt ihop med vännerna som blivit hela världens Friends.