– Vi är listade som samma person på till exempel Goodreads, jag och porr-Anna. Så om man söker på mig där så ligger mina stackars romaner inbäddade på olika ställen bland all porr.

I början såg hon det mest som en kul grej, men det lustiga har ändrat form.

– De tidigare titlarna var ju ofta ganska roliga. Men nu känns det som att det allt oftare är titlar som låter som ”Gangbang med chefens tolvårsdotter”… Och det är ju inte är så jävla kul ändå, suckar hon.

Förutom att vara aktuell med sin femte roman så firar Anna Fock att det är tio år sedan debutboken kom. ”Absolut noll” skildrade ryska homosexuella i S:t Petersburg och belönades med Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris. Hon fortsatte sedan länge att röra sig i Ryssland innan Estland blev det land som fångade hennes intresse.

– Att jag har hamnat där har ju varit slumpen på olika vis. Men den här vurmen handlar nog om att jag blir fascinerad av och dragen till den typen av levnadsskicklighet, kreativitet och folkhumor som uppstår på platser där man har fått förhålla sig till en totalitär stat och förbud. En typ av kreativitet som egentligen inte bottnar i roliga saker, förklarar Anna.

Hon menar vidare att på ställen där man inte har tillgång till så mycket så hittar man istället på något av ”den skit man hittar, och så blir det fantastiskt”.

– Jag började åka till Ryssland när jag studerade ryska på universitetet. Estland var också lite av en slump. Jag läste om olika sovjetiska punkscener och i Sovjet-Ryssland var det inte jätteutbrett. Det var den sibiriska scenen och så Leningradpunkare. Men i Estland var det en jävligt stor och stark rörelse.

Så musiken sög Anna till Talinn, och sen kunde hon liksom inte sluta. Resor blev till att lära känna människor, som blev till eget socialt kontaktnät i staden.

– Jag blir ofta nästan överintresserad av saker. Ofta platser. Jag hade en period när jag var kring elva år då jag var helt besatt av Island på samma sätt. Då satt jag med små anteckningsböcker och skrev om hur det var, men jag har fortfarande aldrig varit där.

– Jag kan snubbla över något om typ maneter, och sen råkar jag sitta uppe en hel natt och läsa om dem.

Väver du in de sakerna i dina romaner sen då? Eller är intresset hejdlöst i vilket fall?

– Det är hejdlöst ändå. Men folk som känner mig och läser mina böcker brukar hitta det... Där har du smugit in en blå Masta, eller där är det någon som tittar på pingviner på Youtube.

Däremot säger hon att det sällan är uppenbart hennes eget liv hon gestaltar, även om det finns där.

– I min debutroman var det lite skönt för där kunde jag gränslöst hämnas på folk som jag var sur på genom att förnedra dem. Och det var ingen som skulle komma på tanken att det skulle handla om mina egna erfarenheter. Men det har faktiskt hänt att jag har varit lite nervös för att vissa personer ska läsa vissa böcker.

Varför då?

– Jag kanske inte borde prata om det här i en intervju… Men i förra boken, ”Kustobservationer”, var det en karaktär som var väldigt baserad på en kille som jag hade dejtat. Han var inte ens sådär jättemaskerad, förutom att han inte bor i Estland. Men jag lät jag honom få testikelcancer och nästan dö.

”Kaos är lösningen” utspelar sig i Talinn på 90-talet. Det är vilt, men med stora drömmar om framtiden, och även stor förvirring. När sovjetstaten drar sig tillbaka kommer en stor frihet som är både lockande och skrämmande. Och i maktvakuumet finns stora pengar att tjäna på att strunta i reglerna.

– Den handlar om tre vänner, ibland fiender. Det är punkaren Siim, hans barndomsfiende Ilja, en rysk kille som han ofta hamnade i slagsmål med som barn och journalisten Merike. Henne blir den aspirerande rockstjärnan Siim kär i, men hon är inte lika imponerad, säger Anna

Många år senare gör Merike ett grävjobb om ett lyxigt ”gated community” med kriminella kopplingar. Spåren börjar peka mot Siim som då länge varit försvunnen.

Tio år och fem romaner gör att Anna Fock sakta men säkert bygger vidare på sin författarkarriär. Men hon jobbar fortfarande heltid som truckförare på Volvo, vilket ofta blir den naturliga vinkeln när hon uppmärksammas i media. Som när SVT:s litteraturprogram ”Babel” kom på besök häromveckan. Många fascineras av att det är olika världar att skriva böcker och ”jobba Volvo”.

– Det finns hundra grejer att säga om det här med Volvo-jobbandet. Jag tycker ju att det är roligt, och när man har en 16-åring hemma, som bara äter och växer ur sina skor så är det faktiskt rätt skönt att ha en regelbunden inkomst. Men hade jag kunnat ha tak över huvudet och mat på bordet av att bara skriva så tror jag inte att jag hade dubbelarbetat, säger Anna.

I hennes fall sammanspelar världarna ändå rätt väl.

– Jag åker omkring där på min truck och funderar i tre månader på var den där uppväxtskildringen ska börja. Skrivandet sker hela tiden i mitt huvud.