När intervjun med Ann-Helén Laestadius sker har hon just kommit upp från fisket i Lainio-älven, som rinner från norra Lappland till västra Norrbotten. Hon är journalist och ungdomsförfattare, med böcker som ”SMS från Soppero” och ”Tio över ett” – hennes Augustprisade bok om Maja som bor i Kiruna.
Ann-Helén Laestadius befinner sig i Soppero, utanför Kiruna. Betydelsefulla platser, där mycket av handlingen i hennes böcker utspelar sig – och som också är viktiga referenspunkter när hon sommarpratar.
– Mitt sommarprat handlar om Soppero, men också om vad mina rötter betyder för mig. Det handlar om Kiruna också, förstås, och vad Kirunaflytten betyder. Vad som händer när ens platser rycks ifrån en, så som sker nu med Bromsgatan i kvarteret Ullspiran i Kiruna där jag växte upp. Jag var faktiskt just dit, och tittade på husen som ska rivas när som helst.
Sätt att ge tillbaka
I intervjuer med Ann-Helén Laestadius återkommer hon flera gånger till det faktum att hennes ungdomsböcker med det samiska temat varit ett sätt för henne att ge tillbaka.
– När jag växte upp under 70- och 80-talet i Kiruna, så var det inte alltid jättelätt att säga att jag var same. Därför är det att skriva de här böckerna att ge tillbaka och att öka kunskapen om samer. Om svårigheten det fört med sig att inte kunna prata samiska. Majoritetssvenskar förstår inte alltid det där, de tänker att om man inte har de sakerna, som renar eller det samiska språket så kan man inte vara same.
Är historier om utanförskap och alienation universella, tycker du? Tror du att en nyanländ flicka från Somalia kan känna igen sig i dina karaktärer, trots att historierna har en samisk prägel?
– Jag vet att andra barn från andra kulturer känner igen sig. Inte minst det faktum att jag får så många förfrågningar att komma ut och föreläsa i skolor och klasser som är blandade, efter att lärarna har läst böckerna och identifierat att de innehåller frågeställningar om vem man är och om identitet. Berättelserna om nomadskolan berör dem och om hur renskötarbarn plockades från sina familjer och sattes i skolor för att tvätta bort sin samiska identitet.
”Stora händelser”
På frågan om vad som är störst, att vinna Augustpriset eller att få sommarprata blir Ann-Helén först tveksam.
– Det är ju två extremt stora händelser i mitt liv, även om jag ändå tror att August är snäppet högre. Ibland går jag förbi Auguststatyetten i vardagsrummet och rycker till, som att jaha, där står du. Men med sommarpratet är det fantastiska ändå möjligheten att få prata ostört i en och en halv timma om det som betyder något för mig.
