Så fort Eva Clarängen öppnar dörren från personalrummet och kommer ut i foajén överrumplas hon av kramar. En man vill ha hjälp med något. Andra vill bara visa sin uppskattning. Men just nu har Eva Clarängen inte tid. Hon ska ha möte med sina volontärer. Det är eftermiddag i kyrkan i Bergsjön. Om några timmar är det dags att dela ut mat till papperslösa och asylsökande. Det gör Eva och volontärerna två gånger i veckan. Eva öppnar dörren till rummet med maten. På ett bord ligger påsar med mjöl, bröd, flingor och lite andra varor. Eva suckar.
– I dag har vi för lite. Det här räcker inte långt. Men vi har fått blöjor i alla fall. Min stora passion är blöjor brukar jag skoja. Men det är sant på sätt och vis. Har jag bara blöjor att dela ut så är jag glad, säger hon.
Barnfamiljerna som kommer är många. Behovet av blöjor oändligt. Så kan det i alla fall kännas. Över huvud taget kan det kännas som att behovet av hjälp är oändligt.
– Man önskar att man kunde göra mer. Människor lever på ett sätt som ingen ska behöva leva. De har ingen riktig stans att bo, de har inte pengar till mat, de vet ingenting om sin framtid. De bara överlever i väntan på att få besked om att de kan stanna, säger Eva.
Kyrkan öppnades upp
Sedan 16 år tillbaka arbetar hon som diakon i Bergsjön. Ungefär samtidigt som hon började här fick församlingen en ny kyrkoherde som ville öppna upp kyrkan. Kyrkan skulle vara tillgänglig, en plats där alla kunde känna sig välkomna. För att göra kyrkan ännu mer synlig startades kaffeservering och second hand-butik, och de började dela ut mat till behövande.
– Det hände mycket då, kyrkan fick en helt annan roll. Sedan dess har den varit en samlande punkt. Människor kommer hit för att träffas eller för att få hjälp med något, säger Eva.
Själv blev hennes engagemang tidigt större än det hennes tjänst som diakon kräver. Eva har till exempel gett många människor bostad genom åren. Hon har delat sin egen trea med ensamma kvinnor, med familjer, med människor som så småningom har känts som en del av hennes familj. Eller löst boende åt dem på annat sätt.
– Första gången var strax före jul 2001. En jag känner kom hit och sade att det fanns en familj som behövde hjälp. De bodde i en bil. Det var ju vinter, vi var tvungna att ordna det på något sätt. Så då fick de flytta in i kyrkan, säger Eva.
Samtidigt har varken Eva eller någon annat kunnat hjälpa alla som behöver.
– Det finns ingen möjlighet att erbjuda alla bostad. Jag har gripits av vanmakt många gånger. Senaste åren har det känts särskilt tufft. Fler har behövt hjälp, bland annat eftersom fler får avslag på sina asylansökningar och därför väljer att leva som gömda.
Får mycket tillbaka
Eva har fått bevittna många människoöden genom åren. Det tar ibland på krafterna. På senare tid har hon varit tvungen att ibland skärma av, att inte hela tiden vara tillgänglig.
– Så fort jag rör mig ute i kyrkan eller i Bergsjön över huvud taget drar människor i mig, alla vill mig något. Och jag vill ju hjälpa till och ställa upp, men samtidigt går det inte att göra det hela tiden, och ofta kan jag ju inte ens. Jag kan inte lösa alla människors problem. Så ibland måste jag dra mig undan.
Men hon poängterar att engagemanget ger mycket tillbaka också. För ibland har ju historierna ett lyckligt slut.
– Glädjen när någon har fått uppehållstillstånd efter lång kamp, det är inte mycket som går att jämföra med den, säger Eva innan någon återigen ropar hennes namn.
Att hon är den samordnande kraften här är tydligt. Liksom Bergsjöbornas syn på henne. Utifrån foajén hörs återigen:
– Eva, Eva min ängel!
Men Eva själv hör inte den här gången. Hon har fullt upp med att organisera volontärerna.