– Jag märker att fansen tycker om att mitt sound utvidgats. Jag vill i mina nya låtar att folk ska höra att det är jag, fast jag har gått vidare till något nytt.

Kontakten med lyssnarna, fansen, spelar roll. Under den senaste tiden av pandemi och ”lockdown” som Ane Brun kallar den (i Norge där hon för tillfället befinner sig), har hon haft löpande kontakt med sina fans genom videokonferenser, då hon sjunger för och samtalar med 50 personer i taget.

– Musik är kommunikation. Jag kan spela in en låt, men det är först när någon hör den som jag märker att den finns. Härom dagen hade jag en sådan session på nätet i ett stängt videochattrum. Jag hade gjort en låt till nya skivan som ännu inte hade riktigt landat i mig, så jag bestämde mig för att sjunga den i chatten. Vilken feeling! Den kommunikationen var väldigt värdefull. Musik är så, jag klipper navelsträngen först när låtarna försvinner ut i världen.

Handlar om tillit

Videon till den låt Ane Brun släppte för någon månad sedan, ”Trust”, kom till tack vare detta sätt att jobba nära fansen. Hela videon bygger på lyssnarreaktioner filmade med fansens webbkameror när de tar in ”Trust”.

– Jag satt här och tänkte på hur jag kan göra en visuell grej runt låten. Alla pratade på videochatt hela tiden, jag gjorde det, med vänner, med mamma… Jag lät mig inspireras av det, för just nu är ju video en så stor del av våra relationer. Jag bjöd in till lyssningsfest i videochatten. ”Trust” handlar om tillit och jag sa till mina fans att ni får lyssna innan alla andra. 150 anmälde sig, vi gjorde tre sessioner. Vi satt och pratade, folk berättade hur de hade det, vi spelade låten flera gånger. Det var helt magiskt! Det var ensamma människor, människor som lyssnade med sin hund, sin partner eller familj, i Indonesien, USA, Brasilien, Spanien, Ryssland… Det var ganska speciellt, för då var vi alla i första fasen av corona-chock och så hungriga på någon typ av mänsklig kontakt.

Att släppa in fansen så nära har inte alltid varit självklart för Ane Brun. Tidigare har hon känt en blyghet inför att erkänna att hennes musik betyder något i andra människors liv.

– Jag vågar mer de senaste åren. Nu, när jag blivit äldre känner jag inte den blygheten, jag ser det som en gåva. Då blir det en vacker sak. Jag ser det lite som att den som lagar mat fantastiskt bra tycker om att bjuda in, att dela och att det kan leda till att folk blir lyckliga, känner värme och gemenskap. Det är okej att erkänna: Jag har något att ge.

Klimatet kändes i kroppen

För ungefär elva år sedan var Ane Brun med om ett personligt klimatuppvaknande, när hon insåg på riktigt att det här är en överlevnadsfråga. Just då pågick ett av FN:s stora klimattoppmöten, i Köpenhamn, och plötsligt kunde Ane Brun inte längre värja sig, hon tog in allvaret och det kändes i hela kroppen.

Det ledde till att hon samlade 24 artistkollegor till en musikmanifestation på Södra Teatern i Stockholm, under rubriken ”No More Lullabies” – inga fler vaggvisor, på den internationella klimataktionsdagen, i oktober 2009.

Varje artist spelade i 10 minuter och framträdandena varvades med minutlånga filmer om klimatet och människan. Det blev en kväll som varade i precis 350 minuter, för att knyta an till nivån 350 ppm eller parts per million – den koncentration av koldioxid i atmosfären som många forskare ser som en övre säker gräns.

Samtidigt var Ane Brun initiativtagare till ”No More Lullabies” som ett mer långsiktigt projekt för att ta klimatkrisen på allvar och förändra.

– Det var både ett emotionellt och praktiskt engagemang från min sida. Men jag märkte efter en tid att det blev både svårt och tungt. På den tiden var det en sådan stämningssänkare att nämna klimatet. Jag tog ett steg tillbaka efter ett tag, för hälsans skull. Bestämde mig för att uttrycka mig genom musiken istället.

Känslan är vägen

Och i sin musik har hon fortsatt återkommit till klimatet, utifrån sina känslor. En av hennes tidigare låtar, ”Better Than This”, är en maning till klimathandling. I videon tog Ane Brun tanken på att vi kan bättre än såhär, så långt att den är en stillbild hon tagit själv på en vacker solnedgång, där bara låtens text rullar för att sprida budskapet om att lösningarna finns.

– Både låten och videon togs emot väldigt bra. Antingen tar du in detta eller inte. Vågar du känna, så har du tagit in det.

Men hennes låtar är över lag öppna för tolkning. Senaste låten ”Feeling like I wanna cry” handlar om mörker, att vilja söka sig mot ljuset för att komma ”back on track”. Den skulle lika gärna kunna handla om en brusten relation som om klimatkrisen.

– Jag använder känslorna som filter, det är så jag skriver bra poesi. Egentligen borde jag inte säga något om vad det handlar om för mig, så att lyssnaren får avgöra. Jag gillar skriva låtar som kan tolkas av lyssnaren, det är därför de ska finnas.

Ane Brun konstaterar att hon inte tänker ut vilken musik hon ska komponera, hon skapar sina låtar snarare utifrån behov, vad hon känner att hon måste.

– Mitt skapande handlar om vad jag behöver utforska. I höst kommer min nästa platta som jag jobbat med i två år. Under den tiden har jag har jag gått igenom sorgen över att min pappa gick bort. Och jag försöker bearbeta sorgen genom musik, utan att vara för explicit.

Hon menar att när hon som artist tar sig an politiska frågor så handlar det om att undvika att rapportera på ett intellektuellt plan.

– Känslan är bakvägen in i människors hjärtan. Jag vill säga, men hur ska jag kunna? Det är ett utforskande, utifrån vad jag känner i mitt liv. Varför känner jag, hur kan det jämföras med annat? När jag skapar musik reder jag ut något för mig själv, jag kan känna det fysiskt, något har paketerats i mig.

I en tidigare tv-intervju sa du: ”Musik kan fylla ett vacuum när man inte vet vad man ska säga, då kan musiken fylla vacuumet och skapa en emotionell balans.” Betyder det att musik, för dig, samtidigt har en politisk förändringskraft?

– Ja, det tänker jag nog att den kan ha. Det kan vara på olika sätt. För mig är det oinspirerande att försöka skriva intellektuella låtar om engagemang för samhällsfrågor, och jag tvekade länge på om jag kunde skriva ”politiska” låtar. Men det lossnade när jag kom på att det handlar om vad jag känner inför frågan. Det var så vi jobbade med ”No More Lullabies”. För att nå folk i klimatfrågan behöver människor känna. Många har en nerträngning av sina känslor, för att det är så läskigt. När man upplever konst, öppnar man upp. Jag har upplevt det själv, jag går på en konsert och det händer något med mig, jag kan ta ett beslut om att ändra saker, jag tar ett steg i mitt liv efter konserten, för en gard släpper och insikter lurar sig in. Det kan ske genom andra konstuttryck också. Men jag tror att musik kan vara ganska avgörande. Musiken fyller rummet mellan oss, och vad är det? Mystiskt? Spelas en viss musik tror jag inte att det är möjligt att slåss.

Av de stora samhällsfrågorna är klimatkrisen den som oroar Ane Brun mest, för den påverkar ju allt.

– Jag är framför allt oroad över att vi inte reagerar på den oro vi behöver ta på allvar.

I det perspektivet menar Ane Brun att coronakrisen ger ett intressant perspektiv.

– Den här pandemin är farlig och vi lever i en vår av död och lidande. Men när alla inser att situationen är akut, så tar vi tag i den. Världen agerar och i ett slag står alla flygplan stilla. Det var alltså möjligt. Kommer det in i skallen att det är en kris så kan vi fixa det. Vi är deadline-orienterade, tänker jag, när vi märker att det är sista sekunden, då är vi varelser som kan bli väldigt effektiva. Klimatkrisens problem är att det går så sakta. Nu ser vi det forskarna varnade om för tio år sedan hända. Vi känner det i kroppen, vi förstår att något har hänt – men många är tysta.

Kanske kan karantäntiden ge människor tiden och perspektivet att låta nya vanor sätta sig, tänker Ane Brun.

– Det sägs att på tre veckor kan en vana ändras och nu är vi inne på sjätte veckan som allmänheten inte reser, är mer själva, åker mindre bil… Kanske de som ekonomiskt har haft råd att göra de största klimatavtrycken mår rätt bra av att tempot sänks? Det här ger en chans att landa och reflektera. Starta om. Kanske inser människor att alla de där flygresorna inte var så viktiga?

Du vill luta dig mot ljuset, sjunger du i nyaste låten, men mest känns det som att du vill gråta. Känner du ändå hopp, en klimatrörelse byggs som kommer att tvinga politikerna i rätt riktning?

– Greta och alla de unga som agerar som hon, men som är mindre kända, innebär ett fantastiskt hopp! De är snart röstberättigade och då måste det hända saker. Jag hoppas att rörelsen är så stor som den ser ut.

Feministisk hyllning

Första maj, närmar sig, en dag då vi hedrar arbetarrörelsen. Ane Brun ser ett samhälle där männen ur arbetarrörelsen fått statyer, men inte kvinnorna. För några år sedan, inför valet 2014 kände hon en påtaglig irritation över detta, och ur känslan föddes låten ”You lit my fire”, en makalös feministisk hyllning till kvinnorörelsen – och en video med bara kvinnor i bild.

– Vi vet hur viktig kvinnorörelsen varit för historien, för de rättigheter och det liv vi lever idag – och vi tar det helt för givet. Det är kvinnorörelsen som gjort det, offrat så mycket för att det ska hända. Den kampen är inte lika upplyft som arbetarrörelsen. Jag blev förbannad, det är ren idioti, att kvinnorna är bi-historier. Jag tänkte, nu gör jag en egen musikalisk staty, och ingraverar deras namn i den. Det var min hyllning till alla de kvinnor som inte fått statyer.

Könsfördelningen i musikbranschen är fortfarande skev. Men Ane Brun ser en bransch som de senaste tio åren förändrats rejält.

– Det har blivit så mycket bättre! När jag började var det öken, inga tjejer backstage, nu är det inte så. Skulle jag hitta musiker till ett band för tio år sedan var det inte lätt att välja kvinnor, idag finns en lång lista på helt fantastiska instrumentalister. En generation coola, fantastiska kvinnor har kommit fram i branschen.

Har metoo gjort skillnad?

– Ja, det var en aha-upplevelse. Öppenheten gjorde att många män vaknade tror jag. Själv har jag inte varit så utsatt, eftersom jag har ett eget skivbolag och inte befunnit mig i samma beroendeställning som många andra. Det blev ju påtagligt i alla vittnesmålen hur många som utsatts just när de var unga och i beroendeställning. Jag följde en Facebook-grupp i flera veckor då, och det var ganska tungt, chockerande. Jag insåg att jag inte har pratat mycket om detta med mina manliga vänner. Det händer varje dag. Precis som vardagsrasismen, du kanske inte verkligen förstår om du inte upplevt det personligen. Men frågar du någon rasifierad så förstår du att det händer varje dag.

Kärnvision i musiken

Att skriva musik är en utmaning. När Ane Brun ska förklara vad den består i för henne funderar hon länge och förklarar att det nog framför allt handlar om att utvecklas som artist.

– Jag vill utvecklas utan att förlora min kärnvision i det jag gör. Mitt verktyg för att mäta det är min intuition. Man kan analysera, självklart, men den extra grejen som musik har är svår att sätta fingret på. Jag skulle jämföra det med en kärleksrelation, den måste vara autentisk, ärlig. Inte upprepa gamla saker om igen, inte vara intellektuell, bli distanserad eller stå still. 

Tre snabba frågor till Ane Brun

Av alla kända artister du jobbat med, vem vill du helst jobba med igen?

– Alltid med Peter Gabriel, det känns a lltid fantastiskt att jobba med honom. Han sjunger ju helt magiskt! Och så är han en jättefin och mysig man. Vi har lärt känna varandra, vi var ju på turné och gjorde ett 50-tal konserter tillsammans, Jag sjöng också med hans dotter Melanie, som jag blivit nära vän med. Om vi samarbetar igen är hon också självklart med, och det är underbart!

En artist som inspirerar dig just nu.

– Oj! Jag lyssnar på så himla mycket, tusen olika låtar (lång fundering). Jag kan nog inte säga bara en artist eller låt, grejen är att jag lyssnar väldigt mycket på musik, men jag skulle inte säga att jag hämtar min inspiration direkt ifrån det, min musik kommer inifrån.

Vad kan vi lära oss av covid-19-pandemin?

– Att snabba förändringar är möjligt och att vi kan anpassa oss till nya sätt att leva betydligt snabbare än vi tidigare kanske trodde. Vem trodde för en månad sedan att vi skulle kunna minska flygandet så dramatiskt?

Ane Brun väljer Ane Brun på Spotify – för ETC

1. ”Feeling Like I Wanna Cry” (4:08)

2. ”Trust” (4:09)

3. ”Don’t Run And Hide (5:04)

4. ”Springa” Från Unga Astrid (4:00)

5. ”Words” • It All Starts With One, Deluxe Version (4:24)

6. ”Directions” • When I’m Free, Deluxe (3:14)

7. ”These Days” • It All Starts With One, Deluxe Version (4:38)

8. ”How To Disappear Completely” • Leave Me Breathless (3:03)

9. ”Horizons”, Dustin O’Halloran • Horizons (3:38)

10. ”When My Love Swears That He Is Made Of Truth” • Sonnet 138 (3:34)

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.