Jag förutsätter att du har hunnit se i alla fall några avsnitt av Steve Mcqueens filmsvit ”Small Axe” och har börjat förkovra dig i den mjuka brittiska reggae som kallas lovers rock. Du har tagit dig an Janet Kay, Carroll Thompson och Matumbi. Kanske till och med Bitty McLean och Peckings Records? Den lilla Edinburgh-baserade etiketten Athens of the North erbjuder, som ingen annan, fördjupning i en – av diffusa rättighetsskäl – svårnavigerad genre. Samlingsalbumet ”For the love of you” från förra året är mästerlig men vid sidan av den har Athens of the North återutgett mängder av förbisedda lovers-singlar; nu senast den ganska okände Derrick Cross fint hemsnickrade tolkning av Luther Vandross ”Never too much”. Du kan köpa den – eller dem – på aotns.bandcamp.com eller lyssna på valfri streamingtjänst.

Svårt kräva mer av sin hippiesoulpop

Singel

Under det utmärkta artistnamnet Greentea Peng skapar Aria Wells från södra London en eftersträvansvärt tillbakalutad men alltid politisk fusion av svart brittisk musik. I hennes grooves ryms reggae, dub, bristolsk triphop, neo-soul, jazz och spoken word. Med andra ord det mesta man kan tänkas kräva av sin moderna popmusik. Pengs nya singel Nah it ain’t the same hör du på valfri streamingtjänst, eller så söker du upp ser den djupt hippietintade bildsättningen på Youtube.

Efterlängtad historia om drönande musik

Bok

Med den talande underrubriken ”In Search of Sonic Oblivion” utforskar journalisten Harry Sword i sin bok Monolithic Undertow mänsklighetens relation till alla former av ”drönande” musik: från uråldriga religiösa riter och indisk raga via frijazz, Velvet Underground och krautrock till vår tids mest ambitiösa metal och stonerrock.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.