Jag älskar att KonstAB finns och pågår.
Jag älskar deras punkigt anarkistiska inställning, att de kastar scenografi på ”borgarsvin” i publiken som inte kunde uppföra sig på teatern Brunnsgatan Fyra i Stockholm, och att de har en uttalad dogm att arbeta mot professionalism. De har en annan dogm om att ”Konstnärens slutgiltiga mål ska vara att mörda grafiska designers” så man får välja nivån av allvar själv.
Deras ”Stormen” på Göteborgs stadsteater förra året var en uppfriskande, kaotisk uppvisning av infall och smarthet i symbios. Nu har göteborgskollektivet begått debutfilm och tagit med sig samma förhållningssätt dit.
Det funkar … sådär, får jag tyvärr inse.
De svingar vilt mot en ”arty” konstvärld och kommersialism och det är kul i sina stunder. I andra stunder blir det lite larvigt och avsaknaden av just professionalism gör i det här fallet det svårt att hänga med i svängar och handling.
”Vernissage hos Gud” är en absurdistisk film där konsten genomgår en slags existentiell kris. Vi tar avstamp i en förberedande konstskola där elever och lärare är hysteriskt, skitnödigt pretentiösa.
Via något illuminatiliknande hemligt sällskap som vill kommersialisera konsten – till att en av studenterna får i uppdrag av Gud att skapa det perfekta konstverket blir det rejält åka av.
En strid mellan gott och ont med Jeff Koons ballonghund som vapen. Ibland imponeras man av klockren satir, ibland känns det som man tittar på en skolfilm av estetelever.
Men gott så. Jag gissar att det är precis vad KonstAB vill.
Skådespelarna gör det bästa av situationen, och är i de flesta fall just professionella. Man har fått med sig namn som Magnus Krepper (troligtvis för att dottern Hilda Krepper häng med i KonstAB sedan ”Stormen”). Backa teaters konstnärliga ledare Lars Melin och några andra fladdrar förbi.