– Jag vevar runt potatisar, jag försöker mota barnkaos i grind, förklarar hon.

De senaste åren har livet stundtals varit ”jävligt rörigt” för Amanda Bergman. Hon kombinerar solokarriär och andra musikprojekt med heltidsjordbruk och föräldraskap. Dessutom fortsätter hon att fronta Amason, supergruppen som förutom henne själv även innehåller bandmedlemmar från Dungen, Miike Snow och Little Majorette.

På lördag gör de sin enda sommarspelning för i år, på Way Out West, och nästa vecka släpper de uppföljaren till 2015 års hyllade debut ”Sky city”. Den nya skivan, ”Galaxy I”, är första delen av ett dubbelalbum vars andra hälft kommer ut nästa vår.

Varit arkeologer

De blott åtta låtarna som kommer nu har långsamt vuxit fram under åren som gått sedan det förra skivsläppet. Med elva barn sinsemellan och en mängd andra musikprojekt åt varsitt håll har bandmedlemmarna sammanstrålat när de kunnat, i olika konstellationer.

– Vi har inte haft möjlighet att jobba så koncentrerat, så vi har varit arkeologer i våra egna inspelningar och grävt i gamla besvikelser. Vi har hittat fragment, ibland hela låtar, som vi har satt i en ny kostym och gett en ny chans. Så har vi jobbat ganska mycket, vilket har varit kul, faktiskt. Man ska ta vara på det man har, säger Amanda Bergman.

Ni har tagit skräpet som blivit över sedan tidigare?

– Ja, det har vi verkligen, men vi har också hittat guldkorn bland skräpet och gjort dem till något vi tycker är bra.

”Rök och laser”

Bandkollegan Pontus Winnberg lyssnar för tillfället inte på det nya materialet.

– Man kanske är lite för nära allt nu, känner jag. Vi har hållit på att repa och harva och har levt i symbios med skivan, så nu processar jag materialet i tysthet, det är skönt. Jag är oerhört stolt över det vi lyckats åstadkomma, men just nu går jag omkring och njuter av tystnaden och av att vattna mina blommor.

För att jämföra den gamla skivan med den kommande säger han att bandet har ”bytt ut jord och trä mot rök och laser” .

– Det är mer syntigt fluff i stället för 70-talsjord.

Så nu är ni framme vid 80-talet?

– Ja, vi ligger fortfarande sjukt långt efter alla andra. Sakta men säkert jobbar vi oss framåt.

Ska släppa nya versioner

Med ett dubbelalbum kan Amason dra ut lite på det goda, förklarar Pontus Winnberg. Men de vill också utforska nya sätt att ge ut musik i streamingtjänsternas tidevarv.

– Det är en svår nöt att knäcka. Man pratar om att albumformatet är dött. Däremot lever samlingar av låtar i form av spellistor mer än någonsin. Det här är väl kanske ett sätt att liksom försöka experimentera med det där, släppa individuella låtar och jobba mer kring dem.

Efterhand kommer nya versioner av låtarna och annat ”Amasonrelaterat” dyka upp i oväntade sammanhang, berättar Pontus Winnberg hemlighetsfullt.

– Vi har bara skrapat på ytan av vad vi tänker släppa.

Ligger varmt om hjärtat

För både Amanda Bergman och Pontus Winnberg är Amason ett av de musikaliska projekt som ligger dem varmast om hjärtat. Ängslan som kan uppstå i andra grupper är till exempel frånvarande i Amason, berättar Pontus Winnberg och tillägger att det sällan finns någon plan för vad de ska göra. I stället för funderingar om huruvida musiken de gör är rätt eller fel, eller tillräckligt tuff, är det lekfullhet som kännetecknar deras skapandeprocess.

På liknande vis säger Amanda Bergman att det är ångestfritt för henne att tänka på låtarna som blivit till i bandet. Hon struntar i om andra tycker musiken blir bra, eftersom hon har så kul på vägen. De saker bandet gör tillsammans hade hon aldrig kunnat komma på ensam, menar hon.

– Jag är jättestolt över Amason, jag har otroligt mycket kärlek för bandet. Det känns personligen som en väldigt viktig sak i mitt liv och den inställningen färgar av sig på det vi gör.

”Riktigt ambitiösa”

Bandmedlemmarnas många barn är en av anledningarna till att det bara blir en spelning den här sommaren. Men Amason satsar extra på det här framträdandet, som enligt Pontus Winnberg kommer påminna mer om en teaterföreställning jämfört med deras vanliga spelningar. De har varit nästintill slarviga tidigare, anser han: litat på sin samlade talang, kastat sig upp på scen och kört. Nu har de förberett sig grundligare än de någonsin tidigare gjort.

Amanda Bergman håller med.

– Vi är riktigt ambitiösa, tycker vi själva. Men jag har ingen aning, det kan gå upp som en sol och falla som en pannkaka. Man får verkligen försöka se det komiska i det hela, att man lägger så mycket tid på något som pågår i en timme, och så kan det visa sig bli åskväder, säger hon, men intygar samtidigt att bandet peppat.

– Publiken kan förvänta sig en visuell chockupplevelse i form av färg. Vi kommer att spela nya låtar, det ska bli spännande. Och vi kommer att ha gjort oss fina.