BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Annars sitter hon inte och tänker på varför hon skriver som hon gör. Skrivandet sker impulsivt och instinktivt. När väl låten Kristaller kom, växte även de andra sångerna fram.
– Jag gillar den raden på Kristaller: ”Världen är full av kristaller och aldrig mer som förut.” Man får tolka det som man vill, men någonstans känns det rätt och jag vet inte riktigt varför. I och med att man upplever livet mer och mer så blir den ju vacker, men den blir även aldrig mer som förut. Man ser mer och man förstår mindre. Det är lite det Kristaller handlar om. Glimtar av någon slags vetande. Som om det inte var meningen att man skulle behålla den insikten eller tanken. Att veta några korta sekunder och sedan glömma bort.
Avslöjar inget privat
Laleh är inte en lätt person att intervjua eller samtala med. Det är inte så att hon flummar iväg som kanske fördomsbilden gärna vill ha det till. Men dels funderar hon längs vägen, samtidigt som hon pratar, och dels handlar det också om att hon inte är det minsta sugen på att avslöja vem privatpersonen Laleh är. Då navigerar artisten Laleh skickligt iväg frågaren i en annan riktning som denne ofta tycker är intressant eftersom Laleh är verbal och full av infall.
Jag träffade henne för musiktidningen La Musik 2005, för övrigt samma kväll som Grammisgalan arrangerades. Då satt vi i hennes lånade rum på bostadshotellet Maria Plaza på Wollmar Yxkullsgatan 17 i Stockholm. Hon bjöd på vatten och godis och jag skrev att hon ”bubblar, fnissar och sjunger, allt i ett omskakande tempo”. Hon försvann ut i långa utläggningar om att göra en skiva, att producera en skiva. Hon konstaterade att den röda tråden på debutskivan, Laleh, var att allt fick plats i hennes huvud. Hon hade ingen aning då, om hur långt hon skulle kunna gå och hur mycket hon skulle kunna experimentera. Hon tyckte att hon hade brutit mot en massa oskrivna musikaliska lagar. Då hade ändå skivbolag jagat henne i fem år, men hon ville ha kontroll. ”Jag kommer alltid att göra nya saker och jobba med olika former. Och jag tror att det blir väldigt svårt för dem att sätta mig i ett fack”. Sa hon då och skrattade väldigt högt.
I rummet fanns bara en säng och en stol. Hon satt på sängen och spelade gitarr. Jag satt på en stol bredvid. ”Jag vet att jag kan dö i morgon och är ständigt medveten om det. Jag har alltid levt så nära döden, har alltid flytt. Har verkligen en flyktinghistoria bakom mig. Samtidigt har jag alltid levt så nära livet, glädjen och sorgen så alla de här ytliga sakerna i världen, de spelar ingen roll för mig. Jag bryr mig inte, jag värdesätter helt andra saker än vi gör i dagens samhälle”.
Hon är sig lik, historien om Laleh berättas på hennes villkor. Det hon gör när hon pratar är nog samma sak som hon gör när hon skriver och sjunger sina låtar – hon förmedlar känslor.
– Jag känner något och så vill jag arkivera det. Jag är en samlare och försöker spara stunder av logik eller mening med liv och allt det här. Fast på ett mer verkligt sätt än kanske en dikt kan göra. Om jag bara hänger mig åt ett papper och en penna så blir det för mycket. Med musiken finns det fler verktyg att spara tankar, meningar och idéer. Man får en idé och så skriver man, förverkligar den. Nu har mina idéer blivit så tydliga att jag ser framför mig hur uppträdandet skulle kunna se ut, redan när jag skriver låten.
Laleh var självsäker då, tidig vår 2005, och hon är självsäker nu. Hon vet att hon är skicklig på att tala direkt till lyssnaren och hon vet att hon är skicklig, det är ordet hon använder, på att producera och skriva låtar. På en annan plats på samma Södermalm elva år senare, förklarar hon på sätt och vis varför hon är så framgångsrik och så omtyckt. Dels låter hon barnet i sig ta plats i sina låtar och i den Laleh som publiken får möta, det är den Laleh som gillar prinsessor, rosa och glitter. Men hon gömmer inte heller undan det svarta, mörka och tydliga. En hel människa, det är så hon själv säger det. Det är då, i de hela stunderna, som det känns spännande och meningsfullt, menar hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Tre dagar efter senaste albumet släpptes dog Lalehs mamma Atefe, 56 år gammal. Lalehs pappa Houshang dog i en drunkningsolycka utanför Göteborg 1994. Det är som hon sa till mig 2005, hon har alltid levt nära döden. I låten Aldrig bli som förr på den nya skivan sjunger Laleh: ”Jag minns att mamma sa: Glöm bort vart du kom ifrån” och refrängen upprepar som ett mantra ”Det kommer aldrig bli som förr, nä. Bara bli bättre, bli bättre”. Kanske är det ett sätt att förklara varför Laleh alltid är på väg, både musikaliskt och geografiskt. Hon tänker inte stå stilla, hon vill se mer och annat, och hon tänker själv göra livet bättre.
Lekfull och rolig barndom
Nostalgisk är hon inte, men helt plötsligt kan hon känna dofter från barndomens höstar eller vad det nu är.
– För mig var det mycket släde i snön, i Sovjet, när jag var barn. Jag kan känna hur vi åkte sakta genom snön. Jo, jag kan bli nostalgisk av att tänka på barndomen. Jag hade en ganska rolig barndom, det hände väldigt mycket och vi bodde i ett stort höghus där en massa kompisar också bodde. Det var bara barnfamiljer i hela huset. Det var lekfullt och en total frihet.
Hon påpekar snabbt att den bilden krockar fullständigt med den bild hennes föräldrar skulle ha givit av den tiden. De lämnade Iran för att sedan hamna i Minsk, Azerbajdzjan, Östberlin, Tidaholm och Göteborg.
– Om man inte glömmer de egenskaperna, att kunna leka, då tror jag att vi vuxna skulle bli lyckligare och då skulle världen bli helt annorlunda. Det handlar om att göra platsen där vi lever till en plats där barn och vuxna har tid att leka. Vi får inte glömma bort hur man leker. Men med mitt hantverk och min skicklighet försöker jag föra ut det enkla och fina budskapet. Det är också det som är utmaningen; hur får man Sverige, vuxna och barn att sjunga ”Jag vill bara få va mig själv”?
Hela ansiktet ler när hon konstaterar att ambitionen är att alltid vara poetisk och filosofisk. Och sen kommer skickligheten in.