Läs också: Musik som skyddsrum, Hermine Demoriane – ett bortglömt geni och Drottningen av bråk
Jag skäms för alla gånger jag räknat upp mina favoritröster och nämnt folk som Cocteau Twins, Elizabeth Fraser och Siouxie Sioux men glömt Julianne Regan. Enligt den klassiska modellen att bara enstaka kvinnor ur varje era, varje genre, överlever i historieskrivningen verkar det här vara en glömska som drabbar inte bara mig. Och jag ska göra vad jag kan för att ändra på det.
Julianne Regan var en av alla de sjukt tuffa kvinnor som flyttade till London som tonåringar för att börja skriva musikjournalistik. Mest känd är kanske Julie Burchill, ett år äldre än Regan, men också Caroline Coon kan klämmas in i den genren, även om hon var äldre när hon började skriva för Melody Maker.
Regans karriär som musikskribent blev dock kort, bara några månader efter att hon börjat skriva för ZigZag intervjuade hon det underskattade gotbandet Gene Loves Jezebel och gav upp skrivandet för att istället bli medlem i bandet. Till skillnad från alla servila kvinnor som harvat år efter år bakom tuppfäktande frontmän blev hon dock så trött på deras manstrams att hon sökte sig vidare. Det hjälpte nog att hon var god vän med den fantastiska Xmal Deutchland-trummisen Manuela Zwingmann och snart var ett nytt band fött. Efter en kort tid som The Swarm släppte de singeln D for Desire 1985 under namnet All About Eve (döpt förstås efter en av världens bästa filmer). Singeln går att avfärda som en Siouxsie & the Banshees-kopia, även om den lätt skulle placera sig bland deras topp tio bästa med sin aggressivt förföriska desperation: ”How they want pain, need pain, crave pain, love pain.”
Det var dock först när Regan fick en förfrågan om att sjunga med före detta Sisters of Mercy-medlemmen Wayne Husseys nya band The Mission som omvärlden fick upp ögonen för henne. När debutskivan släpptes var Zwingmann sorgligt nog utbytt mot en trummaskin, men skivan letade sig ända upp till en sjundeplats på albumlistan i Storbritannien.
Utanför den vanliga gothfåran
Framförallt var det folkinfluenserna som gjorde All About Eve till ett band som sträckte sig utanför den vanliga gothfåran (det är inte förvånande att Regan senare kom att sjunga med Fairport Convention). Deras genombrott med singeln Martha’s harbour var helt befriad från rockiga gitarrer och slog med sin melankoliska enkelhet an samma sträng som tidigare This Mortal Coils låt Song to the Siren där nämnda Elizabeth Fraser gör om den gamla 70-talslåten till en gothdröm.
En stor anledning till att Martha’s harbour, som Regan själv beskrivit som en lycklig slump, författad under en tårpil, blev välkänd i de brittiska hemmen var en incident på programmet Top of the pops. All About Eve hade blivit inbjudna för att framföra sin singel ovanpå ett bakgrundsspår. På grund av ett tekniskt missöde fick de dock aldrig höra musiken i sin medhörning, vilket resulterade i ett framförande där de sitter stumt och håglöst på scenen och väntar ut låten. I skammens efterdyningar krävde de dock att få komma tillbaka och framföra låten live.
Blev tillsammans med gitarristen
Innan nästa skiva Scarlet and other stories kom ut hann Regan göra det fatala misstaget att bli ihop med sin egen gitarrist Tim Bricheno. Skivan är präglad av deras uppbrott som enligt Regan själv ledde till att hon grät mer än hon någonsin gråtit. Och det är nästan som att hon gråter på skivan när hon sjunger ”Sad April skies have opened my eyes to the lie that I live” i låten ”Scarlet”. Bricheno hoppade strax efter det av bandet för att gå vidare till Sisters of Mercy och ersattes då av The Church-gitarristen och Sverige-vännen Marty Wilson-Piper (som också deltog i skapandet av den underskattade soloskivan Hidden Treasures med Ann Carlberger från det skitbra svenska bandet Pink Champagne).
Från tredje skivan och framåt falnade dock framgångarna för All About Eve och till slut hoppade Regan av och befann sig plötsligt utan jobb eller mening i ett kallt 90-tal. Hon tog jobb som städerska och trots rykten om ett samarbete med Suedes Bernard Butler var det tyst från Regan fram till slutet av 1995 då första singeln med hennes nya band Mice kom.
En sluten cirkel
I samband med en återförening av Wayne Husseys Mission återuppstod All About Eve i slutet av 90-talet, och nästa gång de la ner lämnade de som tur är efter sig samlingen Keepsakes.
Wayne Husseys del i Regans musikaliska liv fortsatte dock och 2011 släppte de skivan Curios bestående av covers från Duran Durans hit ”Ordinary World” till Ray Davies-skrivna ”I go to sleep”.
Själv säger Regan att om hon måste välja en favoritsång i hel världen är det Davies-kompositionen ”Waterloo Sunset” (släppt 1967 med hans band The Kinks). Och på så sätt får man väl anse cirkeln sluten.
