– Massinvandringen har lett till gruppvåldtäkter, bilbränder och utanförskapsområden – ord som vi inte ens hade innan, sa han till tidningen.
Samtidigt förklarade han SD:s beslut att nu välkomna ukrainare.
– De är kristna ortodoxa många av dem. De vill jobba och försörja sig, sa han.
En nästan övertydlig gestaltning av rasism.
Hedervärt, men inte rättvist
Men det är inte bara SD som gör skillnad mellan utomeuropeiska krigsdrabbade och Ukrainas flyktingar. Engagemanget för Ukraina har de senaste veckorna varit enormt, både från privatpersoner, politiker och hjälpvilliga företag som flaggat för gratisinträde på allt ifrån lekland till transporter. Hedervärt, men är det rättvist?
Många andra krigsdrabbade ställde sig snabbt i solidaritet till Ukrainas folk. En medkänsla sprungen från delad smärta. Samtidigt väcker olikheterna i det svenska engagemanget en akut sorg och ilska. Kongo, Jemen och Tigray då? För att nämna några.
Hur ska vi förhålla oss till det: Att miljontals människor i akut humanitär nöd blir uppmärksamhets-ekonomins förlorare?
Går det att resonera kring hur vi på gruppnivå viktar vårt engagemang – utan att för den delen moralisera över eller förminska det hedervärda i hjälpinsatserna och solidariteten för Ukraina?
”Vi är inte rationella”
Tulsa Jansson är doktorand i etik vid Linköpings Universitet och ordförande för Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis, hon tror att moralfilosofin kan ge vägledning i tankarna kring detta etiska dilemma.
– Kanske ska vi börja slå fast detta: Det verkar inte som att vi människor är särskilt rationella. I det kan det ju finnas viss tröst, att man inte har det kravet på sig. Däremot verkar det rimligt att försöka sträva mot att vara så rationell man kan, säger hon.
Att vara rationell betyder i det här fallet att ha någon slags röd tråd i sitt handlande och resonemang, menar Tulsa Jansson. Men det betyder inte nödvändigtvis att vi alltid bör behandla alla människor lika.
– Även om det är en slags norm att säga att ”alla människor har samma värde” och att vi rent praktiskt ska vara lika inför lagen, så verkar vi ju inte vara funtade så. En del i att vara människa och rationell verkar vara att vi bryr oss mer om de som vi är i vad man brukar kalla ”speciella moraliska relationer” med, det vill säga våra familjemedlemmar och vänner, säger Tulsa Jansson.
Så närhetsprincipen har något slags etisk täckning?
– Ja. Men i fallet Ukraina så känner vi ju inte alltid de som flyr, däremot kan vi kanske känna igen oss i att de som ser ut som många gör i Sverige och går runt i miljöer som känns bekanta, till skillnad från exempelvis Syrien eller Jemen. Det verkar gripa tag i oss på något slags fenomenologiskt sätt som gör att vi blir mer alerta.
Frågan blir då: Om vi har en intention att vara mer rättvisa och rationella i vårat engagemang. Går det att övervinna den här närhetsintuitionen?
– Jag har fått en känsla av att engagemanget spiller över. All igenkänning, solidaritet, empati och förtvivlan i omlopp verkar ha skakat om många och fått dem att tänka på andra som flytt. ”Just det, de här som kom från Syrien för inte så länge sedan. Hur är det med dem?” Det verkar ha fått empatieffekter utöver Ukraina.
Så engagemanget kring Ukrainas situation blir ett tillfälle där människors förståelse för andra stora konflikter kan öka, en möjlighet för ett solidaritetsbygge mellan fler grupper?
– Ja, för många blir det här en akut insikt om att man reagerar på olika sätt inför till synes samma fenomen. Och det kan vara bra att påminna om att det är sunt att vara förtvivlad inför världens svåra frågor och inför det faktum att man inte fungerar så logiskt och rationellt som man skulle vilja.
Där vill jag slå ett slag för samtal som är dialogiska, undersökande och ickedömande. Att prata med andra om de här svåra frågorna och sin egen roll.
Några orsaker till varför Ukraina engagerar brett
Närhetsprincip
Det är djupt mänskligt att känna en närhet till de som liknar en, eller de vars kultur eller religion man känner igen. Begreppet närhetsprincipen formulerades av sociologen Zygmunt Bauman och innebär att det är svårt att plåga människor som man står nära, fysiskt eller psykiskt.
Nya katastrofer säljer
Medier tenderar att värdera en ny kris högre än en som pågått länge, även om det förstås finns undantag och kriser som är underrapporterade från start. Både från medie- och publikperspektiv finns också en förväntan och förhoppning om att en kris ska få en lösning – och gärna snabbt.
Annars tröttnar många av oss, och nyheterna slutar att klickas på och sälja. Denna mekanism syns i utdragna krig – men även i klimatfrågan, som gång på gång skuffas undan för andra nyare katastrofer. Den otåliga uppmärksamhetsekonomin är ett enormt problem, eftersom många kriser behöver långsiktigt och kontinuerligt fokus och arbete för att kunna förbättras.
Det politiska spelet
Vilka länder som får Sveriges stöd, och hur mycket, är en del av det politiska spelet både internationellt och i Sverige. Just nu använder alla riksdagspartierna sin hantering av Ukrainafrågan som en del av sina valkampanjer. Det syns exempelvis i SD:s uttalanden om att ukrainare ska få komma in trots att ”Sverige i dag är fullt” – till skillnad från utomeuropeiska flyktingar från till exempel Afghanistan eller Syrien. Det syns också i Vänsterpartiets omprövande av att skicka bistånd i form av vapen.
Tydlig offer/förövare
I Ukrainakriget är rollerna offer/förövare extremt tydliga – till skillnad från exempelvis proxykrig som i Jemen eller Syrien (där två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium). Det gör tröskeln lägre för att engagera sig.