Sehgal argumenterar i sin essä för att vi befinner oss i en tid som är fullständigt besatt av bekännelser, bakåtblickande, triggers, trauman och teorier om varför vi blivit som vi är och ­varför vi reagerar som vi gör. Hon menar att den svåra självupplevda erfarenheten blivit en produkt det går att kapitalisera på, en produkt kändisar och kulturkreatörer inte varit sena på att utnyttja. Med tanke på textens stora spridning globalt är det rimligt att anta att många känner igen sig i Sehgals samtids­beskrivning och ur ett svenskt perspektiv finns det massvis av exempel. Vi har snyfthistorierna i Sommar i P1, otaliga intervjuer där kändisar brustit ut i gråt i tv-soffor och de i kulturvärlden högt ansedda dagböckerna och självbiografierna. Trasiga uppväxter, sjukdomar, missbruk och övergrepp har blivit vardagsmat för kulturkonsumenter och ”autenticitet” blir allt mer av ett lönsamt kapital.

Sehgals essä cirkulerar främst kring traumats allt mer framstående plats i fiktionen. Hon överöser oss med exempel på traumatiserade karaktärer från samtida kulturella verk, allt från den sexmissbrukande kvinnan med anknytningsproblem i tv-serien ”Fleabag” till heroinmissbrukaren Patrick Melrose som blev utsatt för övergrepp som barn i romansviten av Edward St Aubyn.

Den mest påtagliga exemplet är antagligen karaktären Jude St Francis i Hanya Yanagiharas bok ”Ett litet liv” från 2015. Jude uppfostrades av pedofiler i ett kloster, kidnappades, drev runt mellan motell där han tvingades till prostitution, hamnade på ett barnhem, antastades av personalen på det barnhemmet, kidnappades igen, torterades, våldtogs, svältes och kördes över med en bil. Yanagihara utsätter sin karaktär för ett sådant helvete att både Jude själv och jag som läsare önskar att han bara fick dö så det blev slut på lidandet. Men med en sadistisk tvångsmässighet håller författaren honom vid liv och med samma sadistiska tvångsmässighet fortsätter vi läsa och grotta ned oss i misären.

Det går att ifrågasätta hur tidstypiskt detta egentligen är, har kulturen inte alltid varit sprängfylld av lidande? Jag ställer frågan till Katarina Båth, som är lektor i litteraturvetenskap och arbetar med ett forskningsprojekt om trauma och litteratur. Hon hänvisar till boken ”Sår” av Carl-Johan Malmberg som går igenom hur viktig föreställningen om ett inre sår varit i den västerländska uppfattningen om vad människan är, ända sedan antiken.

– Författare i alla tider har haft kunskap om det här med ”Ur såret, sången”. Vi har Franz Kafka som sa ”Vi behöver böcker som drabbar oss likt en fruktansvärd olycka, som när någon vi älskar mer än oss själva dör” och Birgitta Trotzig kallade det ”Litteraturens uppgift är att hålla såret öppet”.

Det är alltså inte det stora intresset för trauman i sig som gör samtidskulturen unik. Litteraturens strävan efter att genom det såriga skildra det djupt allmängiltiga är lika gammal som litteraturen själv.

Kanske eftersom det är något vi alla har gemensamt. Bäst sammanfattat är detta av Gunnar Ekelöfs ord från 1941 om att ”Det som är botten i mig är också botten i andra”.

Det som särskiljer dagens traumastyrda berättelser är vad de gör med intrigen och dess spänningsmoment, menar Sehgal i sin essä. I stället för att en berättelse riktar vår nyfikenhet mot framtiden och får oss att ställa frågor som ”hur ska det gå?”, ”kommer de bli ihop eller inte?” eller ”kommer han över­leva?” ligger spännings­momentet i de traumastyrda intrigerna i det som hänt redan innan berättelsen börjar.

Traumaintrigen utgår ofta från en karaktär vars liv står hyfsat stilla för att sedan förflytta oss bakåt i tiden, ofta via ­”flashbacks” eller diffusa mardrömmar, till scener ur det förflutna. Det är först där karaktären får sitt sammanhang, sin logik och ofta även sin ­autenticitet. Kanske, funderar Katarina Båth, handlar det om samtidsmänniskans dåliga förmåga att fantisera om och föreställa sig framtiden.

– Vår tid, där fascisterna vänder sig nostalgiskt till det förflutna och kapitalismen är individualistiskt inriktad på att vinst och upplevelser ska optimeras här och nu, kan man på ett plan beskriva som traumatiserad. I en sådan kultur blir det svårare att rikta fokus mot framtiden och lättare att navel­skåda bakåt, till frågor som ”Varför blev det så här?”.

Den hyllade filmen ”The lost daughter” av Maggie Gyllenhaal (baserad på boken ”Skuggan av en dotter av Elena Ferrante) som nyligen haft premiär i Sverige är ett ­lysande exempel på traumaintrigen. Berättelsen börjar med att vi presenteras för Leda, till en början en relativt platt ­karaktär som befinner sig ensam på en grekisk semesterort. Hon rör sig i tystnad mellan stranden och lägenheten hon hyr, ett diffust obehag ligger över Medelhavsön, varför vet vi inte. Det är först när en ung mamma dyker upp med sin dotter på stranden och Leda drabbas av starka minnesbilder från sin egen tid som småbarns­mamma som berättelsen hugger tag i oss. Det är först då vi blir intresserade, inte av vad som ska hända, utan av varför det händer.

Gyllenhaal lyckas med skicklighet bygga upp en dramatisk och fängslande berättelse på den stillastående ön just genom traumatintrigen. Det finns andra exempel som är mindre lyckade. Där berättelsen om traumat känns slentrianmässigt och förenklat. Som i tv-serien ”Nine perfect strangers” (byggd på en bok av Liane Moriarty) där ­karaktärernas trauman blir så pass överdrivna och ­dominerande att de förlorar sitt djup.

Eller där berättelsen om ­traumat känns som en individualistisk försäljningsmetod, ett sätt att vinna sympati och ­inflytande. Som när bloggerskan drar en långsökt parallell mellan sin sjukdom och ett krig.

Ekelöfs ord stämmer fort­farande till viss del. Det som är botten i mig är också botten i andra. Men inte när det som är botten i mig också är det som är min stora kassako.