Nobelpriset till Jon Fosse är lika självklart som välförtjänt. Vid sidan av Lars Norén är han den främste dramatikern i samtiden. Han lyfter upp pauserna på scenen medan Norén står för det våldsamma språkflödet. Hans romaner borrar sig stilla men målmedvetet fram genom existensens innanmäte. Han låter långsamheten ta makten i de snabba klippens tid. Att filma hans berättelser med dagens hektiska estetik känns som en omöjlighet.
Språket är renskalat och omsorgsfullt tillyxat. Men man ser huggmärkena.
Jon Fosse tycks född in i en norsk konvention av naturens kärvhet och Ibsens allvar. Hans nynorska språk klingar, åtminstone för oss svenskar, ålderdomligt eller nästintill tidlöst. Språket är renskalat och omsorgsfullt tillyxat. Men man ser huggmärkena. Det doftar trä och hav, kanske också blod, vad han än skriver om.
Det är inte konstigt att han också är en framstående poet.
En bra bild av denna renspolade estetik finns i Septologin, den svit på sju romaner som fullbordades förra året. Det är konstnären Asle som för ordet. På hans staffli står, genom alla böckerna, en enda målning, och den är så enkel att man baxnar. Ett brunt streck korsar ett violett streck mot en vit grundmålning. I det väldiga romanbygget möts också två livslinjer. Asle speglar sig i sin kollega med samma namn men med ett annat öde. Som om de vore två versioner av samma människa. Två streck i tomheten, sju romaner. Det är starkt gjort.
Men nu låter det som om hettan och skriken inte skulle finnas i Fosses värld. Det är fruktansvärt fel, förstås. Sist jag läste honom var jag tvungen att lägga undan boken. I Trilogin (på svenska 2015) möter man två ungdomar. En flicka lider tungt, en pojke räddar henne. Han blir läsarens hjälte. Tills jag upptäckte att han troligen är en mördare. Jag klarade inte av att följa med bortom hjältens svek. Att skapa en sådan reaktion av moralisk avsmak hos en läsare visar ju inte på författarens cynism utan på hans oerhörda förmåga att snärja mig i förväntningarnas grova nät.
Länge var Fosse borta från dramatiken, men nu ser jag att han återvänt. Han har gjort sin egen version av Aischylos Orestien, de äldsta grekiska dramerna vi har kvar. Det är som de där strecken på Asles målning. Två oändligt långa traditioner möts i ett våldsamt kryss – antiken och den bibliska värld som Fosse ständigt men dolt levt i.
Han är konverterad katolik sen länge, och jag tror att en sekulariserad kulturvärld kanske borde ta notis om detta faktum för att få en ny ingång till hans karga ordvärld. Krysset som Asle målar är ju också ett avrättningsredskap, ett Andreaskors.
