Viljan att se bortom tidningsrubriker, möta människor och kunna göra nytta i deras vardag tog Anna Laurell, 28, till Västbanken. Under tre månader levde hon sida vid sida med befolkningen i en av världens mest infekterade konflikter.
Hon har alltid varit engagerad. Först som flyktingguide och krisstödjare hos Röda korset och Rädda barnen, men under en backpackerresa i Syd- och Centralamerika föll det sig naturligt för Anna Laurell att stanna och jobba som volontär, bland annat på ett dagis i Rio de Janeiro.
Där föddes tanken om att inte bara hjälpa på hemmaplan i Sverige. Samtidigt hade studierna i internationella relationer, globala studier och konflikthantering gjort henne nyfiken. Hon ville skapa sig en egen uppfattning om en av världens mest omskrivna konflikter, den utdragna striden om mark mellan Palestinier och Israeler på Västbanken.
Ska ge skydd genom närvaro
Så i våras reste hon till konflikthärden vid Västbanken, som volontär genom Ekumeniska följeslagarprogrammet, ett projekt som drivs av Kyrkornas världsråd. Som följeslagare är uppgiften att genom sin närvaro ge skydd och öka handlingsutrymmet för civilbefolkningen i området.
Anna Laurell ville se med egna ögon och komma bortom de i nyhetsrapporteringen ofta använda begreppen ”muren”, ”fångar” och ”bosättningar”.
– Man hör orden hela tiden, men förstår inte vad de egentligen innebär, säger hon.
Som nyheten om att Israel planerade att släppa ett antal palestinska fångar inför nästa samtalsrunda med palestinierna, som nyligen spreds över världen.
– Det låter ju som en bra sak. Men problemet är att man ofta inte känner till att människor grips och kan få sitta många år i fängelse utan rättegång. Det är fruktansvärt. Det förstår man när man är på plats och pratar med deras familjer.
”Vi är skyldiga att bidra”
Hon säger att hon fått vänner för livet, både den volontärgrupp på sex personer som hon tillhörde under tiden i Jerusalem, men också en del av människorna hon mötte nästan dagligen i sitt arbete. Hon ser det som en självklarhet att arbeta ideellt när det finns möjlighet.
– Det gäller att hitta forum där man kan bidra. Bara för att vi är födda i en del av världen där vi har det väldigt bra kan vi inte blunda för vad som händer. Vi är skyldiga att bidra med det vi kan.
– Sedan finns det mycket jobb att göra i Sverige också. Ibland känns det som att folk blundar för det, säger hon.
Och hon är inte ensam om att tänka så. Intresset för att arbeta ideellt ökar. Enligt organisationen Volontärbyrån, som hjälper till att förmedla kontakter mellan blivande volontärer och ideella organisationer i Sverige, vill allt fler hjälpa sina medmänniskor. På tre år har antalet intresseanmälningar till organisationen ökat med 66 procent, från 3 500 stycken till 5 800 stycken.
– Det blivit ett samhällsklimat där man måste ta tag i saker för att det ska ske en förändring. Människor ser fler orättvisor och läser i tidningen om social utsatthet både i Sverige och i andra länder. Nu har man börjat inse att man faktiskt kan göra något åt problemen själva, säger Vanja Höglund, informationsansvarig på Volontärbyrån.
Uppdraget inte slutfört
För Anna Laurell är tiden som volontär snart slut för den här gången. Det har gått tre veckor sedan hon landade i Sverige, men hennes uppdrag är inte helt slutfört för att hon kommit hem. Nu väntar nästa del av uppgiften, som går ut på att vidareförmedla det hon upplevt för att sätta fokus på frågan. Hon ska bland annat göra en fotoutställning som visas på flera bibliotek i Göteborg, besöka på EU-högkvarteret i Bryssel och hålla föreläsningar på ett antal skolor.
Men under hösten ska det vanliga livet som student ta över igen. Erfarenheterna har hon dock alltid med sig. Hon skrattar lite och ursäktar sig för att det låter klyschigt, men säger att hon tror att tiden i Israel och Palestina förändrat henne.
– Jag har lärt mig extremt mycket genom att träffa olika människor och kulturer. Men också mycket om mig själv, och hur jag fungerar i pressade situationer. Det känns faktiskt som att jag har blivit rikare som människa.
